Redan prologen slår an denna ton. Avskedet har redan inträffat. Minnet och språket beskrivs som något som riskerar att vittra, samtidigt som landskapet långsamt träder fram genom regnet, glaciärerna och växternas namn. Det är talande att ord som ”Smörblommor”, ”Nässlan”, ”Mjölkörtsrot” och ”Åkervädden” inte bara betecknar växter. De blir språkets rötter. Att uttala deras namn är att hålla fast vid en värld som annars riskerar att glida undan.

Hos Thorell är naturen aldrig bara en bakgrund. Växter, insekter, regn och skog blir inte symboler i första hand, utan en levande närvaro där minnet dröjer kvar. Blicken är lågmäld men intensiv. Den söker inte det spektakulära utan det nästan omärkliga, där erfarenheten långsamt lämnar sina spår. Det är också en diktsamling om namn. Inte bara människornas utan också växternas, djurens och tingens. Växternas namn blir inte botaniska upplysningar, utan en varsam handling som värnar både minnet och den plats där människan hör hemma.

Mitt i denna rörelse finns moderns död. Dikten som inleds med konstaterandet ”Mamma, det tog dig / knappt 69 år / att dö” hör till samlingens mest avskalade och starkaste. Här finns ingen retorisk sorg, inga försök att förstora förlusten. Tvärtom låter Thorell det enkla konstaterandet bära hela tyngden. På samma sätt dröjer dikten om den annorlunda skärpan i att gripa efter någon och i att låta bli – långt efter att sidan har vänt.

Det är frestande att kalla samlingen andlig, men kanske är ordet uppmärksam mer träffande. Visst finns här bibliska referenser, haikudikter och ett återkommande samtal med nåden. Men det handlar mindre om trosbekännelser än om ett sätt att se. I en av samlingens mest tankeväckande passager förbinds det hebreiska ordet för livmoder med ordet för nåd. Den språkliga kopplingen blir en nyckel till hur Thorell förenar kropp, omsorg och andlighet.

De återkommande haikudikterna i början av varje kapitel blir små vilopunkter i denna rörelse. De blir aldrig främmande inslag utan koncentrerar samlingens uttryck. Några av dem hör till bokens mest minnesvärda texter. Kalhygget där rödsvingel har lagt sig, nattens regn som lämnar gräset öppet och dikten om Noaks ark visar hur mycket Thorell kan säga med mycket små medel. Här finns en precision som påminner om den bästa naturlyriken, men också en existentiell efterklang som gör att bilderna fortsätter arbeta inom läsaren.

Samtidigt är Vi har alla funnits en mycket medveten bok rent formmässigt. De utspridda orden över boksidorna, de stora vita ytorna och de långa pauserna blir en del av läsningen. Mellanrummen fungerar inte som grafiska effekter utan som tystnader där dikten fortsätter att tala. Läsaren tvingas sakta ned och följa språkets egen andning.

Någon enstaka gång riskerar den meditativa hållningen att bli väl försiktig. Samlingen håller envist fast vid sitt lågmälda tonfall, och ibland hade en större friktion kunnat öppna ytterligare dimensioner. Men det är samtidigt svårt att tänka sig denna bok skriven på något annat sätt. Dess styrka ligger just i motståndet mot samtidens ständiga accelerationer.Thorell skriver dikter som inte vill övertyga, utan dröja: ”att skriva / är att gråta / som ett träd / bland träden”

Det är en av de där sällsynta raderna som inte försöker förklara skrivandet utan låter det bli en del av naturens egen rörelse. Trädet gråter inte över världen. Det står kvar i den.

Vi har alla funnits är en diktsamling som handlar om återkomst. Om hur människan, trots död, glömska och språkets skörhet, fortfarande kan hitta tillbaka till världen genom den långsamma uppmärksamheten. Carolina Thorell visar att poesin ännu kan vara en plats där människan kan återvända till världen genom språket.

Recension: Carolina Thorell; Vi har alla funnits (2026); Albert Bonniers Förlag; 135 s.