Den biografi som skrivits av den tibetanska författaren Tsang Nyön Heruka (1452 – 1507) har för en tid sedan utkommit i finsk översättning gjord av Helena Kuokkanen.

De yttre omständigheterna kring Milarepas liv är följande. Han föddes i västra Tibet i en mycket förmögen och respekterad familj. Men när hans far plötsligt insjuknade och dog förlorade Milarepa i sjuårsåldern tillsammans med sin mor och sin syster genom orättfärdiga metoder allt de ägde och hade till Milarepas farbror och faster. Från att ha varit herrar i sitt eget hus blev både Milarepa, modern och systern nu i praktiken rättslösa slavar i det hem de en gång ägt. Inte helt oväntat skapade detta djup bitterhet och den unge Milarepa blev nu av sin mor uppmanad att hämnas på de hänsynslösa släktingarna. Vilket han också skulle göra på det mest grymma sätt man kunde tänka sig.

I det medeltida Tibet var den ursprungliga shamanistiska Bönreligionen stark vid sidan av den framväxande buddhismen. Inom Böntraditionen fanns trollkarlar som ägnade sig åt svart magi. Milarepa skulle nu uppsöka en av dessa magiker för att lära sig metoderna för hämnd.

Hämnas skulle han. Och det rejält.

I samband med en bröllopsfest arrangerad av hans farbror och faster i det som en gång varit hans hem nedkallade Milarepa fruktansvärda naturkatastrofer i form av hagelstormar som ödelade det forna hemmet och samtidigt dödade 35 personer av vilka många varit helt oskyldiga till de oförrätter Milarepa drabbats av.

Istället för att glädjas över hämnden fick Milarepa nu känna av de hemskaste samvetskval. Speciellt plågades han av de många oskydiga människornas död som han bar på sitt samvete och den stora sorg deras efterlevande kände. Han tappade all matlust, när han var inomhus ville han ut och när han var utomhus ville han in. Så fick han höra talas om Marpa, kallad översättaren eftersom denne under sina vistelser i Indien samlat värdefulla buddhistiska, texter som han sedan och översatt till tibetanska.

Milarepas första möte med Marpa är inte helt utan humoristiska poänger. När han kom till Marpas hem såg han en storväxt man sysselsatt med jordbruksarbete på åkrarna. På frågan om var Marpa fanns lovade den storväxte mannen att ordna ett möte med Marpa. En pojke kom sedan och förde Milarepa in i Marpas hus. Till sin stora förvåning såg Milarepa nu att Marpa var samme man som jobbat på åkern. Milarepa anmälde sig som elev hos Marpa och därmed inleddes en vandring på lärdomens och ångerns stig – hård utan motstycke, men dock nödvändig med tanke på det Milarepa gjort sig skyldig till.

Avsikten med Marpas järnhårda disciplin var att Milarepa skulle tömma all den negativa energi, eller karma för att använda ett österländskt uttryck, han samlat på sig på grund av sina illgärningar. Bland annat bad Marpa Milarepa med sina bara händer i tur och ordning bygga tre tornhus som skulle vara så perfekta som möjligt. Milarepa slet så svetten lackade och händerna blev blodiga av allt arbete. Men när Marpa kom för att inspektera Milarepas jobb var han inte nöjd, så Milarepa tvingades riva ner tornen. Till slut godkände Marpa den fjärde byggnaden som var ett niovåningstorn som Milarepa byggt i klostret Sekar Gutok i provinsen Lhodrag i södra Tibet nära gränsen till Bhutan. Det tornet finns kvar än idag.

På Marpas uppmaning tillbringade Milarepa därefter många år av i sitt liv i ensamhet och meditation i flera grottor i Himalayas väldiga bergsområden både i södra Tibet och norra Nepal. Många av dem är idag mål för turister och pilgrimsvandringar. Enligt biografin kom Milarepa under livet i grottorna och efter många år av hårt disciplinerade andliga övningar fram till insikten i livets verkliga natur och alla tings förgänglighet.

I sin undervisning frågade Milarepa aldrig efter elevernas utbildning eller sociala bakgrund. Han grundade inga buddhistiska skolor och han byggde inga tempel eller teoretiska system. Inte heller formulerade han sig i några teologiska lärosatser eller religiösa dogmer. Men i sina sånger lever han vidare. Han skrev inga protokoll och han omgav sig inte med några hierarkier. Han hade inga jordiska rikedomar eller ägodelar att binda sig vid – något som han inte ens eftertraktade. Hans största glädje bestod i att hjälpa sina medmänniskor framåt på den väg som leder till ett uppvaknande och inre klarhet.

Som en röd tråd i boken löper förhållandet mellan lärare och elev i enlighet med den buddhistiska traditionen. Eller som bokens författare skriver: ”Den första och viktigaste grundförutsättningen (för eleven) är att utan invändningar följa guruns (=lärarens) order för då bevaras det andliga bandet dem emellan”. Därmed avses att eleven behöver en upplyst mästare som har förmågan att förklara och överföra den grundläggande förståelsen för samt de djupa insikterna i buddhismens budskap.

Milarepas lärare hette Marpa. Biografin berättar hur Marpa i sin tur hade den indiska buddhisten Naropa som sin lärare. Och Naropas lärare var åter indiern Tilopa.

Bland Milarepas egna elever fanns bland annat Gampopa och Rechungpa vilka bar traditionerna vidare till kommande generationer.

För Arbetarbladets läsare kan det vara av ett speciellt intresse att veta att Yrjö Kallinen (1886 – 1976) redan på fyrtiotalet kunde berätta om banden lärare-elev-lärare och som exempel använde han Milarepa-Marpa-Naropa-Tilopa. Kallinen som efter andra världskriget blev både socialdemokratisk riksdagsman och försvarsminister trots att han var pacifist betraktas som den stora pionjären i fråga om kännedom om buddhismen i Finland. Det var också genom Kallinens skrifter som recensenten redan i början av 1980-talet kom att bekanta sig med den fascinerande relationen Milarepa-Marpa-Naropa-Tilopa.

Ett stort tack till Yrjö Kallinen så här mer än fyrtio år senare.

Henrik Helenius

Recension: Tsang Nyön Heruka; Milarepa – Tiibetin suuri joogi. Esipuhe ja suomennos tiibetin kielestä Helena Kuokkanen (2025); Aatma; 312 s.