Brunell, som till utbildningen är specialsjukskötare, har parallellt med sin författarkarriär hållit ena foten kvar i det icke-litterära arbetslivet. I intervjuer har han pratat om vikten av att vara en del av samhället och att möta mänskor med olika levda erfarenheter.

Dessa erfarenheter, hos de uppskattningsvis 41 000 kunder, som Brunell körde från plats A till plats B, ligger som grund till dikterna i han senaste diktsamling. Självbiografiskt eller bara biografiskt, är det ändå inte. Också om det till synes är taxichauffören som är berättaren i verket, är det tydligt att det är poeten Brunell som skriver. Med poetens alla friheter.

Boken består av arton prosalyriska, mer eller mindre realistiska taxiresor i Helsingforsnatten. Brunell kör till Tölö och Sörnäs, Sandhamn och Skomakarböle. Och nångång så långt som till Lahtis eller Riihimäki. Det är urbana miljöer, befolkade av nocturnala, det vill säga nattaktiva djur. Älgar, rävar, män. Bilen blir ett flyktigt biktbås för beväringar och blottare, fotbollsfantaster och sexköpare. Det är sårigt och solkigt, men också vackert. Det är intimt. Det är farligt. Det är absurt. Den finländska mannen på nattliga irrfärder i manlighetens bakgator.

Varje resa följs av en mera drömsk sekvens, i kursiv stil, där taxichaufförens drömmar och fantasier tar över. Många av bokens bästa partier finns just i de sekvenserna. Brunell beskriver stadens natur i vackra och vemodiga bilder. Det är gulgråa junimorgnar, rävstarr och sjögrodor, vargstammar som sökt sig till storstan. Odlingar av chili och koriander i den lilla ettans köksfönster. Spillkråkan som varnar för något när de flesta ännu sover.

Taxichauffören är i början av boken en tydligare betraktare. En humanistisk motpol, till de fulla eller drogade kundernas aggressivitet, sexism och rasism. Mot slutet suddas gränserna mellan kund och chaufför mer och mer ut. Chauffören möter sin egen blick i backspegeln, skäms över åtrån, självföraktet och våldet. Snart är han själv en kund som åker taxi i natten, till ställen dit han kört sina kunder. Han skriver utan pekpinnar och moralkakor – humanismen framträder ändå. Eller kanske just därför.

Poesi-ovana vänner har nångång frågat mig var man ska börja, om man vill bli mera bekant med dikternas värld, lära sig förstå lyrikens språk. Svaret på den frågan kunde vara – här. Kanske med Thomas Brunells Nocturnala män? Inte för att det är nybörjarpoesi. Men för att det formmässigt är så tillgängligt och tydligt, så oinställsamt och ärligt. Utan att tappa det förtätade diktspråket eller de laddade bilderna. Thomas Brunells dikning är fri från det poserande och den vokalakrobatik, som ibland bygger murar kring diktens värld.

Recension: Thomas Brunell, Nocturnala män – arton taxiresor genom en grön metropol (2020); TLAB Litteratur Förlag; 59 s.