Båda aspekter fanns med under recensionsarbetet med skådespelaren och författaren Matthias Brandts bok Nein sagen.

Den förra syftar på de hotfulla högernationalistska landvinningarna i Tyskland och på många andra håll i världen. Det känns som att sitta i en båt som inte längre är vattentät. Man ser faran, men frågan är om läckorna kan tätas i tid.

Det senare momentet uppstår som varma sympatikänslor för Brandt efter att ha slutläst hans alster. Hans analys är välkommen och kan fungera som en alarmklocka för att väcka civilt motstånd.

I skrivande stund rankas boken på första plats i nyhetsmagasinet Der Spiegels bästsäljarlista. Det finns tveklöst goda skäl för det.

Olika vägval

För en publik utanför Tyskland bör man kanske upplysa om att skribenten bär på ett släktnamn som har ikonstatus i hans hemland.

Matthias Brandt, 64, är den yngste sonen av den förre förbundskanslern och legendariske SPD-ledaren Willy Brandt och hans norska hustru Rut.

Man kan tro att den familjära härkomsten lätt medför ett slags inre kallelse att på något sätt följa efter i främst faderns politiska fotspår och ambitioner.

Sönernas biografier bjuder dock på varierande livsöden.

Willy Brandts äldste son Peter (född 1948) hade vänsterradikala faser men anslöt sig under 90-talet återigen till den tyska socialdemokratin. Som professor emeritus i historia medverkar han än idag i partistyrelsens historiekommission.

Parets andra barn Lars föddes 1951 och läste bl.a. statsvetenskap och filosofi. Idag lever han som bildkonstnär och författare.

Under längre perioder stödde han den förre kanslerns politiska förehavanden som talskrivare och impulsgivare bakom hans självbiografi.

Sonen Matthias Brandt däremot involverades nästan aldrig i den berömde faderns eller SPD:s målsättningar. Han blev istället en profilerad och prisbelönad skådespelare och författare. Idag är han verksam på det kända teatret Berliner Ensemble.

Måttet var rågat

I boken Nein sagen redovisar Matthias att det ofta fanns ett medialt intresse för att publicera hans åsikter. Han avvisade dock nästan alla motsvarande samtalsinviter.

Som ett av skälen uppges känslan om att journalisterna inte menade honom utan att intresset i första hand var fokuserat på fadern Willy Brandt.

Återhållsamheten med offentliga analyser och utspel förklarar han dessutom med att sakna en politikers eller historikers verktygslåda för det ändamålet.

Matthias Brandt tillät sig efter eget omdöme under större delen av sitt liv en närmast luxuös tillvaro genom att kunna stå utanför politiken.

”Numera är det emellertid mycket annorlunda”, skriver han i bokens inledande avsnitt. Under de rådande förhållandena finns det endast ett val mellan att falla i resignation eller ändå tillämpa de egna modesta möjligheter, markerar han.

Enligt skådespelaren gäller det att säga nej till de auktoritära krafterna vars värderingar riskerar att förstöra det demokratiska samhällsbygget som med möda restes efter kriget och nazisternas herravälde.

Insikten om att måttet var rågat fick Matthias Brandt i synnerhet efter valvakan till förbundsdagsvalet i september 2017.

Med drygt tolv procent hade det högernationalistiska AfD för första gången erövrat ett avsevärt antal mandat i det tyska parlamentet.

Inristade i författarens minne är skrämmande bilder när partiets dåvarande ordförande Alexander Gauland inför en högljutt jublande publik firade framgångarna med orden: ”Vi kommer att jaga dem, vi kommer att jaga fru Merkel eller vem som helst för att få tillbaka vårt land och vårt folk.”

Gaulands sedan dess beryktade ordval är inget annat än ”SA-retorik”, lyder Matthias Brandts glasklara omdöme.

Inspiration och ansvar

Motsvarande attitydförändringar jäste fortfarande inom honom när han i början av 2025 fick en förfrågan om att hålla ett tal till årsdagen av den 20 juli 1944.

Det är ett historiskt datum. En markör efter det misslyckade attentatet mot Tredje rikets diktator Adolf Hitler.

De modiga upphovsmännen bakom gärningen var främst höguppsatta militärer som även backades upp av ett nätverk med civila motståndspersoner från bl.a. arbetarrörelsen.

Många greps av Gestapo, torterades och mördades i Berlin-Plötzensee.

Idag är avrättningsplatsen för drygt 3 000 offer ett monument för de som förlorade livet i kampen för att stoppa kriget och nazismens barbari.

Ansökan om att offentligt framträda var tung. Matthias Brandt tvivlade. Skådespelaren var obekväm med att spela rollen som moralisk instans. Ändå kände han samtidigt ett ansvar att inte vilja stå utanför i en politiskt tungt laddad situation.

Efter en betänketid tackade han ja och gav upp sin status som tigande observatör.

Hans arbete med det till femton minuter begränsade talet ledde till en materialinsamling med fördjupningar om det som hade hänt i Nazityskland och dess innebörd idag. Det rör sig om hans personliga och emotionella blick som sedermera presenterades i boken Nein sagen.

Orädda föräldrar

Att intensivt dyka ner i sitt hemlands mörkbruna förflutna och de hotfulla trender idag medförde en rad tänkvärda slutsatser.

Enligt Matthias Brandt befinner vi oss för närvarande i ett slags förlamning eftersom de flesta är ovana vid att umgås med extrema politiska aktörer.

Att de vinner val trots att centrala AfD-profiler som Alexander Gauland eller den ökände Björn Höcke förlöjligade den tyska minneskulturen är mer än skamligt.

Märkligt är även väljarnas likgiltighet när partiet ideligen framställer vetenskapliga fakta om t.ex. klimatet eller inom medicinen (corona) som ”lögner”.

Personligen fann Matthias Brandt en nyckel för hur man möjligen kan bete sig under dessa villkor i den egna familjens erfarenheter.

Föräldrarnas levnadshistoria visade honom att de helt enkelt bättre kände till mönstret och agerade anmärkningsvärt orädda.
Visst var det en annan tid. Att säga nej till nazisterna och tyska ockupanter betydde livsfara. Det gällde för dåvarande Rut Hansens flykt från Norge till Sverige samt Willy Brandts exil och hans motståndsverksamhet i båda dessa länder.

Något liknade modigt risktagande behövs inte idag. Någon jämförelse med samtidens motstånd mot AfD kan inte dras. Men det finns ändå lärdomar som författaren ser i att säga emot i tid, att vara vaksam mot ideologier som inte söker lösningar utan vill förstöra.

Willy Brandt-sonen Matthias identifierar på ett ställe i boken också en farlig mall som han omskriver med ”högerradikalismens ångestdemonisering”.

Han reser frågan om denna kontraproduktiva upphöjning inte behöver ersättas med att avslöja sympatisörernas ”slätstrukna dumhet”.

Kränkande

Genom sina reflektioner under arbetet med talet för att hedra motståndet bakom 20 juli-attentatet upplevde Matthias Brandt en ny närhet till föräldrarna och deras politiska insatser.

I en intervju med den tysk-österrikisk-schweiziska teve-kanalen 3Sat erinrar han att modern Rut Brandt upplyste honom om att hon aldrig hyste fullständigt förtroende för Tyskland. ”Men jag såg de som ville göra det bättre. En av dem var din far”, lyder sonen Matthias i minnet sparade tankar.

Samtalet fortsätter med dagens högerradikala framgångar. Författaren är glad att hans mor inte behöver uppleva den utvecklingen. ”Det skulle djupt kränka henne”, anser han.

Vilken framtid?

Till helhetsbilden om budskapen som Matthias Brandt förmedlar i sitt nya alster hör tveklöst även ett hedrande minne om faderns förbild och mentor Julius Leber.

Den socialdemokratiske riksdagsmannen och journalisten byggde ett motståndsnät mot nazismen över sociala och ideologiska gränser. Leber mördades i januari 1945 i Berlin-Plötzensee.

Lärdomen efter honom är att man inte alltid behöver ha samma åsikter för att gemensamt agera mot demokratihotande tendenser.

Ytterligare en personlighet som ligger författaren varmt om hjärtat är den judiske socialdemokraten och juristen Fritz Bauer.

Även han sade nej och frihetsberövades under en kortare tid på olika koncentrationsläger.

År 1936 lyckades han emigrera till Danmark och senare fly till Sverige.

Efter kriget startade han en framgångsrik juridisk karriär som chefsåklagare i den nya förbundsrepubliken. Mest känd och omdiskuterad blev han i samband med att KZ-kommandanten för Auschwitz Adolf Eichmann greps i Argentina och ställdes inför rätten i Israel.

Matthias Brandt citerar honom under sitt tal i Plötzensee med de varnande orden: ”Ingenting hör till det förflutna, allt är samtid och kan återigen bli framtid.”

Höstens delstatsval i östra Tyskland kommer således att tolkas som en vägvisare och väljarnas besked om risken för en framtida demokratiskt höst är överhängande.

Recension: Matthias Brandt; Nein sagen – über den 20. Juli 1944, meine Eltern und persönliche Verantwortung heute (2026); Kiepenheuer & Witsch; 118 s.