Skådespelet handlar om tre systrar någonstans på den ryska landsbygden och om längtan efter ett mer händelserikt liv i storstaden Moskva. Systrarna heter Olga (Marika Parkkomäki), Irina (Nina Hukkinen) och Masja (Hellen Willberg). I 1990-talets uppsättning spelades Olga av Stina Rautelin men hon har avlidit år 2023 och blivit ersatt av Marika Parkkomäki. Av de övriga skådespelarna har Marcus Groth blivit buddhistisk munk och ersatts av Ville Sandqvist. Resten av ensemblen är densamma som i mitten av 1990-talet, nämligen Åsa Nybo, Max Bremer, Robert Enckell, Niklas Häggblom, Sam Huber och Rabbe Smedlund. För regin står åter igen Joakim Groth.

ABL:s recensent har inte sett 1990-talets uppsättning men hade några år senare en av 1990-talets euforiskt hyllande recensenter, den sedermera bortgångna Gösta Kjellin som lärare i kurserna i Europas litteratur vid Helsingfors universitet. Han var eld och lågor för Tjechovs dramatik och för skådespelet Tre systrar och den entusiasmen var smittsam. Av de föreläsningarna väcktes ett intresse som gav inspiration till att läsa skådespelet på originalspråket ryska i sällskap av ett par kompisar och att se den här uppsättningen nu med 1990-talets skådespelare känns ändå väldigt nostalgiskt, också om man inte har varit på plats då när det verkligen gällde. Det är lätt att höra av andra teaterbesökares kommentarer under pausen att bland premiärpubliken är det många som har varit på plats och sett just dessa skådespelare på scen i de här rollerna, vilket måste vara en verkligen unik upplevelse. När Gösta inte längre finns kvar bland oss för att skriva sina alltid välformulerade och oerhört sakkunniga recensioner, känns det ändå fint att få möjligheten att föra arvet från honom vidare på detta sätt.

Tre systrar hör till världslitteraturens stora klassiker. På grund av kriget i Ukraina diskuteras det mycket om Rysslands plats i Europa eller visavi Västvärlden, i och för sig en diskussion som var aktuell på tsartiden i Ryssland. Anton Tjechov skrev pjäsen år 1900 och den fick urpremiär i januari 1901 på Konstnärliga teatern i Moskva i regi av en av teaterhistoriens stora giganter, nämligen Konstantin Stanislavskij. Skådespelet skärskådar tsartidens hierarkiska samhälle men är på många sätt väldigt allmänmänskligt. Det besitter nämligen en alldeles speciell psykologisk skärpa som överskrider kulturernas och civilisationernas gränser och säger mycket om vad det vill säga att vara människa.

Därför är det närmast otänkbart att Tjechov inte skulle vara aktuell, ens i en uppsättning som redan har förverkligats på 1990-talet med smärre uppdateringar. Skådespelarna är skickliga och erfarna. Att de är så här erfarna är förstås ovanligt med tanke på att de tre systrarna Olga, Irina och Masja ska vara förhållandevis unga kvinnor. Men det fungerar bra när skådespelarna är tillräckligt professionella och känner sig tillräckligt unga för att få också publiken, till den del man hör till de någorlunda erfarna, känna sig yngre än vad man egentligen är.

Joakim Groth verkar ha följt Stanislavskijs berömda uppmaning för varje regissör att hitta sin egen metod. I början av pjäsen är alla skådespelarna svartklädda och det ser ut som om de repeterar den pjäs som de i själva verket redan spelar. Det här greppet att komma igång kan ha varit fräscht på 1990-talet men den här uppsättningens svagaste stunder är i dess början. Visst finns det en poäng att Groth rent konkret gestaltar i föreställningens repetitionsliknande början hur skådespelarna övervinner sina dubier när det gäller att framföra en rysk pjäs med tanke på det pågående kriget i Ukraina. Detta görs med små gester, några repliker och ett uppseendeväckande klädesplagg som bärs av Åsa Nybo som spelar Andrejs fru Natasja. Andrej är de tre systrarnas bror som har spelskulder och den rätt viktiga rollen spelas för övrigt av Niklas Häggblom.

Pjäsen kommer alltså rätt knaggligt igång, vilket är avsiktligt och hör till Groths regigrepp. Det ska demonstreras att det är svårt att sätta upp den här pjäsen, dels på grund av politiska spänningar, dels för att man kommer igång med någonting gammalt efter trettio års paus. Och när föreställningens början är avsiktligt haltande, blir det desto mera imponerande när det hela börjar rulla friktionsfritt och skådespelarna får de scenkläder på sig som för tankarna till Tjechovs tid. Efter pausen finns det en speciellt stark känsla av nytändning och föreställningens dramatiska slut är på ett helt annat sätt engagerande än vad som fallet var i dess början. Om maskineriet börjar rulla långsamt är dock inte Tjechovs fel utan det är regissörens lek med åskådarna, ett sätt att desorientera innan man får möjlighet att bli fullständigt närvarande och fokuserad.

Det är svårt att göra några större invändningar när texten är så djup, klok och vacker som Tjechovs och skådespelarna är så skickliga och kunniga. Visst skulle det se helt annorlunda ut med unga skådespelare som uppdaterar texten till 2020-talet men den här uppsättningen ska vara en nostalgitripp. De yngre som finns med bland publiken får lov att transporteras till 1990-talet. Jo, Tjechovs pjäs är skriven kring sekelskiftet 1900 och det är egentligen dit man transporteras, men teaterhistoriskt är det här en 1990-talistisk tolkning av Tjechov som väcks till liv på 2020-talet. Föreställningen väcker till liv nostalgiska minnen bland oss som har varit unga på 1990-talet, även bland sådana av oss som inte ens har sett den ursprungliga uppsättningen av Teater Mars av den här pjäsen.

Det är stort att få se de här skådespelarna uppträda som några av Tjechovs mest klassiska gestalter. Groths regigrepp har sina avigsidor, speciellt i föreställningens början, men när maskineriet börjar rulla för det hela tankarna till Sovjetunionens ishockeylandslag på 1980-talet. Man blir överkörd av helhetsintrycket när man undrar hur effektivt det hela är. Och nej, jag hejade inte på Sovjetunionen i de tidiga tonåren även om jag frivilligt lärde mig ryska sedan i början av 1990-talet. Jag tänker bara på hela ensemblen och hur mycket talang, erfarenhet och kunnande det finns. Alla skådespelarinsatserna är berömvärda men att helheten så småningom börjar rulla väldigt friktionsfritt måste ändå vara regissörens förtjänst. I den här föreställningen känns regin först som den svaga länken som så småningom blir till den starkaste länken.

I någon mån ingår det också musik i föreställningen och Sam Huber som spelar piano är förstås en rätt så etablerad musiker i det civila. Om inte ett lika känt namn som musiker, har Niklas Häggblom som spelar fiol varit med i en del olika band som rock- och folkmusiker och han kan sin sak. Hellen Willberg som spelar dragspel är inte heller någon nybörjare som musiker. Hon har varit frontfigur i ett folkband med kultstatus där också Häggblom har medverkat. Med dessa skickliga musiker och hela ensemblens sång i bakgrunden är Tre systrar en angenäm upplevelse även musikaliskt. Och ändå handlar det om en pjäs där det framför allt talas. När replikerna sitter rätt och de levereras med en omutbar psykologisk inlevelse blir det hela till en vacker och speciell teaterupplevelse.

Recension: Tre systrar (Teater Mars gästspel på Svenska Teatern)

AV: Anton Tjechov
REGI OCH TEXTBEARBETNING (utgående från Jarl Hemmers översättning): Joakim Groth
SCENOGRAFI OCH DRÄKTER: Erik Salvesen
LJUS OCH FÖRESTÄLLNINGSTEKNIK: Noora Pietilä
SCENMÄSTARE: Christoffer Österlund
INSPICIENT: Jesper Karlsson
MUSIK (traditionell och nykomponerad): Hellen Willberg, Niklas Häggblom, Sam Huber, Ville Hukkinen

PÅ SCENEN: Nina Hukkinen, Hellen Willberg, Marika Parkkomäki, Åsa Nybo, Ville Sandqvist, Max Bremer, Robert Enckell, Niklas Häggblom, Sam Huber och Rabbe Smedlund