Få regissörer kan tänkas vara så väl valda för det här uppdraget som Agnieszka Holland. Som ett av den polska filmens stora namn som har studerat i Prag är hon kapabel att leverera inte bara en hyllning till den mystiska gestalten Kafka utan också till hans hemstad. Just den polska filmen har en stark tradition när det gäller historiska filmer och Holland kan Centraleuropas historia, också dess judiska historia. Hon själv föddes 1948 i det efterkrigstida Polen till en katolsk mor och en etniskt judisk far som var ateist.

Hollands orubbliga konstnärliga integritet och kunnande som filmskapare är vad som krävs för att det alls ska vara värt att göra en satsning av det här slaget på Kafkas biografi snarare än filmatiseringen av hans litterära alster. Holland är både regissör och producent för en film som lyfter fram Kafkas komplexitet och mänsklighet. När en författare lyfts på piedestal och kanoniseras, då krävs det av en biografisk film ett visst drag av ikonoklasm. Annars saknas det mänskliga, vilket här är huvudpoängen, att visa Kafka som en fragil och komplex människa.

En speciellt svår period i Kafkas liv att omvandla till berörande filmkonst är hans förlovning till Felice Bauer som sedan bryts när verkligheten inte motsvarar förtrollningen i deras romantiska brevväxling. Kafka spelas av en relativt oerfaren tysk skådespelare, Idan Weiss, som lyckas riktigt väl i huvudrollen. En schweizisk skådespelare, Carol Schuler, har fått filmens kanske mest otacksamma roll som Felice vars möten med Kafka är fyllda av klumpig tafatthet. Weiss och Schuler lyckas i och för sig gestalta bristen på kemi mellan Franz och Felice riktigt bra, men ställvis blir det kanske lite för mycket av den varan för att det hela inte skulle kännas alltför besvärande. En film om Kafkas kärleksliv ska för all del inte kännas bekväm att se på eller överdrivet romantisk, det är inte det som är poängen. Weiss är superb när det gäller att porträttera Kafkas grundläggande alienation, men det är inte så fascinerande på film när relationen till Felice långsamt svalnar.

Filmens starkaste rollprestationer levereras av Weiss i huvurollen, av Peter Kurth som Kafkas stränga far, av Katharina Stark som Kafkas yngsta syster Ottla och inte minst av Jenovéfa Boková som Kafkas tjeckiska översättare och älskade Milena Jesenská. Relationen mellan Franz och Milena havererar inte på grund av brist på passion som med Felice utan av den orsaken att Milena är gift och ovillig att lämna sin man. Den dysfunktionella relationen mellan far och son skildras på ett briljant sätt och fast också den är upphov till många tafatta situationer, hör de scenerna inte till filmens tråkigaste. Franz hamnar ständigt i situationer där han måste hörsamma konventionella önskemål från familjemedlemmar som inte stöttar hans litterära ambitioner särskilt mycket och där är Ottla det lysande undantaget som uppmuntrar honom på den litterära banan.

Det är en svår avvägning att uppnå rätt balans mellan det biografiska materialet, det absurda och drömaktiga som Kafkas litteratur står för samt författarmyten som har fått gigantiska proportioner. Det finns inte så mycket kafkaesk stämning i filmen med undantag av vissa scener som refererar till Kafkas litterära verk. Novellen ”I straffkolonin” har valts för att belysa arten av författarens litterära alster. Franz håller på med en offentlig läsning, samtidigt som mardrömsaktiga scener ur novellen införlivas i själva filmen. Holland lyckas bra med det i sig rätt brutala tilltaget men eftersom filmen i första hand ska handla om Kafkas liv, är det kanske ändå ett lyckat val att inte ta in för mycket material från fiktionen.

Filmens mest ikonoklastiska inslag handlar om den uppblåsta författarmyten som upprätthålls av turismindustrin i Prag. Holland raljerar med turismindustrin på ett närmast överdrivet sätt och det känns inte helt fel med tanke på filmens annars rätt ångestfyllda natur. Om Franz är en särskilt polsk film när man tänker på dess natur som relativt allvarsam historisk biografifilm, är filmen särskilt tjeckisk när man tänker på dess sarkastiska behandling av hur den uppblåsta myten ger upphov till en industri av produkter relaterade till Kafka. Det här betyder inte att Kafkas litteratur inte skulle vara värd alla hyllningar, snarare det att kitsch inte är ett särskilt värdigt sätt att hylla en stor mästare. Att skärskåda just kitsch har varit ett viktigt tema i den tjeckiska skönlitteraturen, konstfilosofin och filmen. Därför känns det att Holland gör det med lokalkännedom och med vad som är lätt att uppfatta som tjeckisk humor när hon gör det i skildringen av dagens Prag.

Det tyska är också viktigt i sammanhanget, inte minst när man tänker på starka skådespelarinsatser av tyska skådespelare som Peter Kurth och Katharina Stark och det att det tyska språket är jämte tjeckiskan så centralt för filmen som på ett förtjänstfullt sätt lyfter fram den flerspråkliga verkligheten i Kafkas Prag. Kafka är en av den tyskspråkiga litteraturens största gestalter, samtidigt som Jesenskás översättningar till tjeckiska hjälpte honom att nå en historiskt viktig position i Tjeckoslovakiens litteratur. Någon stor författare inför samtidens ögon var han självfallet inte utan hans världsrykte uppstod efter hans död.

En stor del av Kafkas produktion bestod vid hans död år 1924 av opublicerade manuskript, vilka författaren hade instruerat testamentsexekutorn Max Brod att bränna upp. Som bekant vägrade Brod, som i filmen spelas av Sebastian Schwarz, att lyda Kafkas sista vilja och gjorde världslitteraturen en stor tjänst. När nazisterna ockuperade Prag år 1939, flydde Brod till Palestinamandatet med en del av Kafkas kvarlåtenskap. Det här speciella litteraturhistoriska aspektet får ingen djup behandling i filmen som ändå är tillräckligt didaktisk för att förmedla själva informationen.

Allt som allt är Franz en fascinerande film gjord av en mycket kunnig och skicklig regissör. Också filmfotografen Tomasz Naumiuk som också tidigare har samarbetat med Agnieszka Holland kan sin sak. Den europeiska filmen lever och mår bra och Kafka har fått en biografisk film som utforskar hans värld för det mesta på ett fräscht sätt. Filmen har sina tristare stunder som kanske är oundvikligt med tanke på vad som skildras men helheten är övertygande. Franz är på sitt sätt en rätt mäktig och omskakande film.

Filmrecension: Franz (2025)

Regi: Agnieszka Holland
Manus: Marek Epstein, Agnieszka Holland
Fotograf: Tomasz Naumiuk
Producenter: Šárka Cimbalová, Agnieszka Holland
Skådespelare: Idan Weiss, Jenovéfa Boková, Carol Schuler, Sebastian Schwarz, Katharina Stark, Peter Kurth
Genre: Drama, biografi
Speltid: 127 min

Åldersgräns: 16 år