Kultur

Recension: Nutidshistoria med engagemang

Jukka-Pekka Flander
Erkki Liikanen, chefredaktör för Finlands bank, har gett ut första delen av sina memoarer. Foto: Jukka-Pekka Flander, SDP

Erkki Liikanen, riksdagsledamot, minister, ambassadör, medlem av EU kommissionen, riksbankschef har nyligen publicerat den första delen av sina memoarer ”Olin joukon nuorin”.

Jacob Söderman

Arbetarbladet

 

I denna del beskriver han sin enastående karriär fram till år 1995, då han började som Finlands första medlem av den Europeiska Unionens (EU) kommission. Boken börjar med en ingående studie av hans föräldrars förfäder. Av det avsnittet framgår att Liikanens föräldrar var vanligt folk med rötter i Savolax och Karelen, som sakta kom sig upp i samhället. Hans far var bl.a. vaktmästare och stämningsman vid rådsturätten i S.t. Michel.

 

Erkki hade det lätt i skolan och som snart blir han bekant med Assi, en söt flicka från samma ort. De sällskapar och gifter sig unga när båda studerar i Helsingfors. Liikanens politiska hemvist påverkas mycket av att hans far ställde upp för socialdemokraterna i kommunalvalet och blir vald. Som så många i hans generation fick han sitt politiska elddop i det då så aktiva skolungdomsförbundet, Teiniliitto, där han blev ordförande.

 

Den tiden gällde det att hålla fronten mot yttervänstern och samtidigt kunna sällskapa med diplomater från Sovjetiska ambassaden. I det här skedet blir han nära vän med Ulf Sundqvist och bekant med Kalevi Sorsa. Erkki Liikanen gav sig med övertygelse in i riksdagsarbetet och sökte alltid kontakt med dem som förde spiran. Han var speciellt intresserad av ekonomin och statsbankens roll.

 

Liikanen var en skicklig och populär ung politiker. Den enda gången han kom i svårigheter var när EEC avtalet skulle avgöras i riksdagsgruppen. Under ledning av Erkki Tuomioja hade en grupp yngre intellektuella riksdagsledamöter motsatt sig avtalet, då det delade Europa i ”två block”. Matti Ahde och Matti Puhakka som var samma andas barn, men hade facklig bakgrund, valde att inte frondera med regeringen och partiet. Till slut meddelade Sorsa att om de unga tvivlarna röstar tomt så blir det inga disciplinära följder. Sju av oss, kallade grupp 007 av kommunisterna, röstade tomt bland dem Liikanen och jag.

 

Efter den episoden höll sig Erkki Liikanen till mitten i de politiska strömningarna. Han visade han sig ha en näsa för viktiga framtidsfrågor. Som en av de första insåg han att Mauno Koivisto var den bästa presidentkandidaten i tiden efter Urho Kekkonen. Han förstod också tidigt att Finlands relationer till EEC kommer att bli den stora framtidsfrågan.

 

Han sökte aldrig förtroendeuppdrag i gruppen utan valde att hellre bli Sorsas förtrogne. Han anställdes på partikansliet för att prövas inför det kommande partisekreterarskapet. Hans blev viktigare och viktigare inom partiet. När Kalevi Sorsa blev direktör i Finlands bank ansåg han enligt Liikanens bok att Matti Ahde och Erkki Liikanen borde tävla om posten som partiordförande. De gjorde inte det. De var jämnstarka kandidater.

 

Pertti Paasio kunde så slinka in från sidan och bli vald till Sorsas efterföljare som en slags kompromiss. Ingen hade något emot Paasio. Han var sin faders son, klok och eftertänksam.

 

Kanske läsaren ursäktar en parentes. Min bedömning var då, att Ahde skulle ha vunnit i kampen om ordförandeskapet. Han tvekade emellertid, då han inte kunde andra språk än finskan. Liikanen var osäker om han skulle vinna så han valde att bida sin tid. Liikanens intelligens och framsynthet bevisas mest att han i ett tidigt skede insåg EU:s betydelse för Finland och förstod att landet måste bli medlem. Vi andra i gruppen gjorde det inte. I tysthet inledde han och hans hustru studier i franska. Efter en tid som mäktig finansminister lyckades han bli vår ambassadör i Bryssel.

 

Han hade på detta sätt en stor roll i att underlätta att Finland blev medlem på goda villkor. Det kapitel, där detta berättas är det mest intressanta och välskrivna. Hans passion för EU-frågor var genuin. Han insåg redan då att det skulle bli hans stora roll att arbeta med dem.

 

Intressant är i hela boken att läsa om människor han träffat och hur mycket tid av sin och familjens fritid utnyttjade för att bekanta sig med folk och höra deras åsikter. Även här var han steget före de flesta i sin
egen politikergeneration. Jag rekommenderar Er att läsa boken. Det är helt enkelt fin nutidshistoria av en engagerad författare. Hoppas verkligen att fortsättning följer.

 

Recension: Erkki Liikanen, ”Olin joukon nuorin” – Otava 2019, 359 s

 

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE