Nästa sommar har det gått tio år sedan attentaten som skakade Norge och hela Norden i grunden. Såren läker fortfarande – frågan är om de någonsin kommer läka helt. Sorgeperioden tycks ändå ha ersatts med ett kollektivt bearbetande. 

De senaste två åren har sett inte mindre än tre olika dramatiseringar av händelserna och många som var på plats den där ödesdigra sommardagen år 2011 har fått sin historia berättad: offren, deras anhöriga och inte minst gärningsmannen själv. 

NRK:s skildring fullbordar på sätt och vis detta genom att ge en röst åt de som också var där, men som mer sällan kommit till tals. De som fick det norska samhället att gå runt efter attentaten. De som bearbetade traumat genom att hjälpa och trösta – samtidigt som de själva försökte förstå.  

Det handlar om sjukhuspersonalen som tog emot de skadade, städarna som inte hann torka upp allt blod. Poliserna och förstavårdarna som räknade unga kroppar långt in på natten, ambulans- och likbilsförarna som körde i skytteltrafik. Lärarna vars elever aldrig kom tillbaka från sommarlovet. 

Karaktärerna är fiktiva, men alla baserade på verkliga människor och verkliga händelser – innan, under och efter den 22 juli 2011. 

Det är en hyllning till det norska samhälle som terrorn misslyckades med att splittra, som trots att det skakades i grunden – var fjärde norrman känner någon som drabbades direkt – stod fast vid de grundläggande värderingarna om solidaritet, kärlek och människovärde. 

Serien drar sig ändå inte för att rikta vissa välriktade sparkar, inte minst mot en press- och poliskår som i många avseenden vaknade för sent – både före, under och efter dådet. Kritiken blir ändå aldrig osmaklig eller sensationslysten. Istället genomsyras den av en jakt på förståelse.

I en minnesvärd replik utbrister en av huvudkaraktärerna att attentatet inte var någon naturkatastrof och inte kan behandlas som en. Det var en människa som låg bakom och endast genom att förstå vad som drev honom kan vi förhindra att historien upprepar sig. 

De åsikter och den världssyn som Anders Behring Breivik omvandlade till blodig verklighet den 22 juli 2011 fortsätter snart tio år senare att frodas och normaliseras i en oroväckande takt – i Norge och på annat håll. Så sent som för en dryg månad sedan larmade den norska säkerhetstjänsten om att högerextremistisk terror utgör ett av de största hoten mot landets säkerhet. I Finland leder en av Breiviks politiska förebilder vårt största oppositionsparti. 

22 juli är en välspelad och finkänslig skildring av ett kollektivt trauma – lika svårtittad som den är sevärd. Det går helt enkelt inte att sluta se, även om det stundtals gör så fysiskt ont att man sträcker sig efter tv-kontrollen. 

Själva dådet lämnas visserligen utanför kameran, men vetskapen om vad som sker är mer än nog. Denna balansgång är en av seriens styrkor. Den lyckas vara ärlig utan att vara explicit. Kritisk utan att vara skuldbeläggande. Mörk utan att någonsin helt överge ljuset. 

Recension: 22 juli (2020)

Antal avsnitt: 6

Längd per avsnitt: 50 min

Skapad av: Sara Johnsen, Pål Sletaune

I rollerna: Alexandra Gjerpen, Øyvind Brandtzæg, Helga Guren, Marius Lien, Ane Skumsvoll m.fl.

Tillgänglig på Yle Arenan.