I sin essäbok Är Trump postmodern? försöker filosofen Nora Hämäläinen navigera i hur ”postmodern” har använts som skällsord till höger och vänster. Framför allt har hon tagit tag i och läst de främsta postmodernistiska filosoferna och tar dem i försvar mot anklagelser att de har öppnat vägen för populismen och vänsterns nedgång och allt annat möjligt som de anklagas för. Donald Trump har bara en liten biroll i det hela som katalysator för tankeprocessen. Valet av Trump och artiklarna om hans påstådda postmodernitet fick Hämäläinen att ge Michel Foucault, Jacques Derrida, Judith Butler och andra en chans. Foucault hade hon sysslat med sedan tidigare utan att själv ha en postmodernistisk inriktning men det är den filosofiscenen hon går i dialog med, inte så mycket med Trump och hans medhjälpare Steve Bannon och Kellyanne Conway.

Boken ger kanske inte så mycket om man i första hand tänker på pärmen och titeln. Visst lyckas Hämäläinen på ett övertygande sätt bevisa att de mest typiska kultursidesskribenterna som stämplar Trump som postmodern gör det på ett slentrianmässigt sätt, oftast utan att ens läsa den postmodernistiska filosofins klassiker.

Sedan finns det sådana som Göran Greider som på riktigt har tampats med filosoferna och kommit fram till att deras tankar har varit skadliga för det vänsterpolitiska projektet. Det är en annan, komplicerad fråga, som inte har så mycket med den ursprungliga att göra. Är vänstern postmodern? är en intressantare fråga för att åtminstone Trump själv inte är någon ideologisk tänkare som man på ett fruktbart sätt lätt underkastar en filosofisk analys.

Vad vänstern beträffar har Hämäläinen kommit fram till att en del postmodernistiska filosofer hade en vänsterbakgrund och medan de sysslade med litteraturteori och filosofi, var det inte så många inflytelserika filosofer som sysslade med de konkreta vänsterpolitiska frågorna som man hade förknippat med vänstern före 1960-talet. Hon menar att de har skött sitt arbete som litteraturvetare och akademiska filosofer väl och man kan inte kräva att de skulle ha behövt rädda vänstern genom att ta på sig en tydlig politisk roll.

Biten om akademiska filosofers roll i vänsterns kris hör till de mest intressanta i boken. Själv tänker jag på det senaste kommunalvalet i Helsingfors där FSD ställde upp två akademiska filosofer ivriga att göra sin konkreta politiska roll i ganska så traditionella välfärdspolitiska tecken. Ett försvar av förnuftet låg Thomas Wallgren och Marion Godman dessutom nära hjärtat. Man skulle nästan få lust att fråga dem om filosofernas påstådda bristande intresse för vänsterpolitiska samhällsfrågor är något som inspirerade dem att delta i politiken. Greider och många kultursidesskribenter har låtit förstå att filosofer har intresserat sig för sådana frågor som inte direkt gagnar arbetarklassen och på det sättet bidragit till att den politiska vänstern har råkat ut för en långsiktig kris.

Vad den populistiska högern beträffar gäller undrar många huruvida en del filosofers ifrågasättande av förnuftet som koncept har lett till att förnuftet helt tycks ha försvunnit från den populistiska politiken? Debatten kring Trump är inte särskilt intressant och Hämäläinen har rätt i att anklagelsen om att vara ”postmodern” i hans fall kastas fram utan djupare eftertanke. Men diskussionen fortsätter och Hämäläinens budskap har inte nått fram till den finländska politiska diskussionen särskilt starkt. Senast beskyllde Risto Volanen i sin blogg Jussi Halla-Ahos humanistiska utbildning och påstådda beläsenhet i fråga om Foucault att ha resulterat i ett förnekande av människovärdet. Halla-Aho har i sin blogg inte varit särskilt human vad sådana värderingar beträffar, men är det Foucaults fel?

Den senaste debatten är intressantare än de kopplingar mellan postmodernismen och högern som Hämäläinen lyfter fram just därför att Halla-Aho faktiskt är filosofie doktor och av en sådan generation att han i teorin kan ha stött på Foucaults teorier i något skede. Efter att ha läst Hämäläinen är min spontana tanke att det är en förenkling av Foucault som Volanen laborerar med. Men det finns en liten möjlighet att vi i Finland faktiskt har sådana ytterhögertänkare som har tagit en titt på vad i ett visst skede trendiga franska filosofer har skrivit, tagit fasta på att de inte alla tycks gå med på universella uppfattningar om mänsklig värdighet och så vidare.  Mitt antagande är ändå att kretsen kring Suomen Sisu i första hand har läst helt andra filosofer än Foucault, sådana som tycker illa om allt postmodernt.

Recension: Nora Hämäläinen, Är Trump postmodern? En essä om sanning och populism. Förlaget, 2019. 170 s.