Kultur

Recension: Wasa Teater skildrar oss alla genom arbetarkvinnorna 

Foto: Frank A. Unger/Wasa Teater
Tre kvinnor bär berättelsen framåt i Wasa Teaters Bomullsämgeln. Från vänster: Tove Qvickström, Sannah Nedergård och Ksenia Timoshenko.

Lukas Lundin recenserar Bomullsängeln på Wasa Teater.

Lukas Lundin

Arbetarbladet

 

Året är 1923. Finland är ungt, såren från inbördeskriget ännu vidöppna och det finländska samhällsbygget i sin vagga. Pigorna Helli och Hilda söker sig från den österbottniska landsbygden till Vasa, i jakt på arbete och ett nytt liv. 

 

De är i många avseenden varandras motpoler: bonddottern Hilda, som tonåring fördriven från hemgården efter att ha fött ett utomäktenskapligt barn, är from och Gudfruktig. Den rebelliska Helli, hemma från en röd familj där fadern suttit i fångläger, tror istället på arbetarrörelsen. Trots det blir de vänner och på Vasa Bomull inleder de ett livsverk, med långa och tunga arbetsdagar under sträng uppsyn. De blir bomullsänglar. 

 

***

 

Det är utgångspunkten för Wasa Teaters senaste pjäs Bomullsängeln, baserad på den nyutgivna romanen med samma namn av Susanna Alakoski. 

 

Alakoski, hemma från Vasa men sedan barndomen bosatt i Sverige, slog igenom stort med den Augustprisvinnande debutromanen Svinalängorna år 2006. Nu är hon alltså aktuell med sin tredje roman, den första i en svit där hemstaden och framförallt dess arbetarkvinnor står i centrum. Alakoskis mormor arbetade hela sitt liv på Vasa Bomull, enligt Alakoski utan att någonsin berätta om en enda arbetsdag i sitt liv. Hennes och arbetskamraternas livshistoria har, trots den roll de spelade i det finska samhällsbygget, förblivit oberättad. Tills nu. 

 

Genom Wasa Teater väcks berättelsen till liv också på hemmaplan. I en imponerande uppsättning, dramatiserad av Annina Enckell och regisserad av Ulrika Bengts, skildras drygt 40 år av samhällsbygge, vänskap och uppoffringar – satt till bakgrunden av en strukturförändring, två krig och flera generationer. 

 

Scenografin, designad av Milja Salovaara, är enkel – närmast spartansk. Fonden utgörs av tygsäckar, rekvisitan till största delen av bomull och under första akten av ett antal rep, som fyller olika funktioner under föreställningens gång.  

 

Foto: Frank A. Unger/WT

 

Detta sätter ett stort ansvar på ljus och ljud för att skapa stämning och dynamik, något som Peter Hägerstrand och Tim Stratton (musik och ljud) samt Joonas Tikkanen (ljus) axlar på ett imponerande sätt. Ljuset är ständigt levande och får skuggorna och scenografin att göra detsamma. Musiken skiftar i takt med miljön, från drömska och rena stycken till ett industriellt skramlande under fabriksscenerna som för tankarna till industrirock i stil med Nine Inch Nails, Ministry och Einstürzende Neubauten. 

 

Scenografin är trots sin enkelhet också mångsidig, vilket syns genom ett kreativt användande av de resurser som finns till hands. Soile Ojalas koreografi hjälper till att sätta stämningen och tempot, tidstrogna peruker och kostymer (Anna Vesterback, Linn Wara) tiden.  

 

I centrum står ändå skådespeleriet. Berättelsen drivs ständigt framåt av tre kvinnor: huvudkaraktärerna Hilda och Helli (Sannah Nedergård och Ksenia Timoshenko) och den andra aktens berättare Greta (Tove Qvickström) – Hildas vuxna dotter. 

 

De står alla tre för starka skådespelarinsatser, till karaktären olika precis som karaktärerna i sig. Nedergård ger på ett imponerande sätt uttryck för Hildas breda känslospektrum, medan Timoshenko gör en trovärdig insats som den samtidigt sammanbitna och högljudda Helli. Qvickström visar prov på en imponerande bredd. 

 

I bakgrunden men ändå ständigt närvarande finns tre andra kvinnor – Ylva Ekblad, Carola Sarén och Lina Ekblad – i fina roller som släktingar och fabriksarbetare. Männen i pjäsen förblir bakgrundsgestalter; en form av upprättelse för alla de gånger kvinnorna, inte minst de vars liv skildras i pjäsen, förskjutits till periferin. 

 

De manliga skådespelarna – Johan Aspelin, Jonas Bergqvist och Viktor Idman – gör under föreställningens gång korta men starka och mångsidiga roller som präster, direktörer, husbönder och andra patriarker. I synnerhet Bergqvist står för fina rollprestationer. 

 

Visst finns det renhjärtade och goda män också, som Hildas kärleksfulla man Arvo (Idman) och Hellis älskade pappa, men i allmänhet förblir de manliga karaktärerna effektiva karikatyrer – sannolikt inte mycket annorlunda än de som de verkliga bomullsänglarna hade. 

 

En scen med stark symbolik då suggan Doris ska slaktas. Från vänster:Lina Ekblad, Jonas Bergqvist, Ksenia Timoshenko och Johan Aspelin. Foto: Frank A. Unger/WT

 

De är löjliga, verklighetsfrånvända och bortskämda – sadistiska, giriga och fega. Men ändå inte onda. I en scen snäser Helli åt Hilda, fångad i sin svartvitt underlägsna tro och Gudsfruktan, att borgerlighetens agerande och behovet av motstånd inte handlar om ondska. Det handlar framför allt om klass. 

 

Det är i många avseenden ett genomgående tema i föreställningen, förstärkt av faktumet att allt utspelar sig i samma värld, endast sedd ur olika perspektiv med hjälp av ljud, ljus och kreativ användning av rekvisita: ingenting är svartvitt, varken världen eller vi som lever i den. 

 

Det handlar helt enkelt om olika perspektiv, som i sin tur påverkas av en rad faktorer. Tro, klasstillhörighet och våra egna livserfarenheter är bara några av dem. Pjäsens Hilda och Helli är i många av dessa varandras motsatser, men möts i en vänskap som trots sina prövningar aldrig brister och överlever det mesta. Det är också en viktig lärdom i dagens samhällsklimat. 

 

Ksenia Timoshenko och Sannah Nedergård som Helli och Hilda. Foto: Frank A. Unger/WT

 

I Bomullsängeln skildras vår historia ur ett perspektiv som tidigare inte belysts – livsberättelser som tidigare inte har berättats väcks till liv. Det är både varmt och vemodigt, med hög igenkänningsfaktor. Alla har vi ju någonstans både en Hilda och en Helli, antingen i vår släkt eller i oss själva. En kämpe, en rebell. En bomullsängel.  

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE