Förutom att börja klämma åt facket valde högern att inleda den här perioden med att bland annat höja gränsen för den så kallade solidaritetsskatten. Det är sant att statsfinanserna inte står och faller med den ändringen, men att samtidigt försämra situationen för bland annat arbetssökande och studerande var varken socialt eller moraliskt hållbart.

Sådär har det sedan fortsatt. Och värre blir det.

I vårens halvtidsöverläggning presenterades regeringens tillväxtpaket. Det innehöll element som såväl oppositionen som ekonomiska experter lätt kunde kritisera. Som en stor sänkning av samfundsskatten i detta svåra ekonomiska läge som Finland befinner sig i. De flesta var eniga om att förslagen sammantaget ökar statsskulden utan att stärka välfärden eller gynna en rättvis grön omställning. Ordet grönt är dessutom i praktiken förbjudet av regeringen, istället talas om en “ren” omställning så att Sannfinländarna inte ska behöva skämmas för ens de få och små och givetvis otillräckliga åtgärder som regeringen vidtar för klimat och natur.

En sänkning av marginalskatten var den utropade tillväxtåtgärd som regeringspartierna bedömde att hade starkast stöd av Finansministeriet och forskningen. I debatter lades det mesta av krutet på detta. Däremot teg högern om annan lågt hängande frukt som ministeriet pekat på. Dessvärre är forskningen inte entydig i frågan och än en gång är tajmingen usel och signalerna som statsmakten skickar ut en våt trasa i ansiktet på de som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Kalevi Sorsa-stiftelsens nya rapport visar att skattesänkningen främst gynnar de som tjänar allra mest. De med miljoninkomster får skatten sänkt med över 100 000 euro. Detta i en tid då arbetssökande mist barntillägg och skyddsbelopp. Detta i en tid då många studerande från och med denna höst måste klara sig på mycket mindre pengar än tidigare. Detta i en tid då arbetslösheten rör sig kring alarmistiska 10 procent.

Detta i en tid då barnfattigdomen ökar. Den ökar delvis på grund av det ekonomiska läget, men regeringens åtgärder innebär att tiotusentals fler drabbas än vad som vore nödvändigt.

“Jo, men vi måste tänka långsiktigt på vad som är ekonomiskt hållbart, vi måste rädda välfärdssystemet.”

Så lyder högerns mantra för att kunna försvaga jämlikheten och gynna de välbärgade. Och det fungerar inte. Nedsippringsteorin hör hemma på den ekonomiska historiens soptipp. Däremot innebär utslagning en social och samhällelig kostnad som blir dyr i längden. Det mänskliga lidandet borde vara skäl nog att tänka om, men på det örat har jag ingen förhoppning om att högern ska lyssna. Argumentet om att det här skadar produktiviteten borde fungera bättre. Men inget verkar bita. Purra och Orpo vill istället flytta fokus till nästa period och utkräva SDP på alternativa anpassningsåtgärder. Som om det inte vid varje skuggbudgetbehandling och i varje debatt framkommit att regeringens väg inte är den enda tänkbara, tvärtom.

Med tanke på att Samlingspartiet gick till val på att stoppa skuldsättningen är regeringens resultat katastrofala. Regeringen tar mer lån än någon tidigare regering. Och sysselsättningsmålet är utom räckhåll. Folk fick nämligen inte jobb bara för att det blev svårare att klara sig som arbetslös arbetssökande. Uteblivna investeringar förvärrade läget. Nedskärningar som lett till uppsägningar gjorde sitt därtill.

Med tanke på hur illa det går är regeringens kris förvånansvärt liten. Det säger någonting om hur högt de värderar momentumet att få driva en fackfientlig arbetslivspolitik och en ekonomisk politik för de välbärgade.

Inte ens en total oenighet och handlingsförlamning i frågan om Gaza ser ut att föranleda någon större kris. Märkligt nog.

Inrikespolitiskt ser det ut att bli mer av samma saker som vi redan sett denna period, kryddat med lite fler solospel. Purras budgetförslag var ett första sådant. Fyllt med destruktiva förslag som att rikta ytterligare nedskärningar mot social- och hälsovårdsorganisationerna. Fyllt med ekonomiskt skadliga förslag som nedskärningar i utbildning och forskning. Därtill fanns det sorgliga element med, som tanken att Finland framöver inte skulle ta emot en enda kvotflykting. Hur kan en finansminister som ger ett sådant förslag åtnjuta de liberala högerpartisternas förtroende? Hon är faktiskt statsministerns ställföreträdare.

Nu är risken att de övriga i regeringen spelar hjältar i september då de korrigerar finansministerns förslag. Men faktum kvarstår: regeringen levererar inte. Den gör fattiga fattigare och rika rikare samtidigt som högerpopulismen normaliseras.

Vi behöver verkligen en bättre regering. Frågan är om vi måste vänta till försommaren 2027.

Johan Kvarnström

Riksdagsledamot (SDP)

Raseborg