Stig Malm var en av de skickligaste debattörer som svensk arbetarrörelse haft, rapp, kvicktänkt och med humor. Stig var kanske den siste ordföranden som fick leda en konfederation av fackförbund som företrädde förbunden innan de på 2000-talet bestämde sig för att avlöva LO på resurser och dess samordningsroll. Det har fått negativa konsekvenser för det s k problemformuleringsprivilegiet för den samlade arbetar-fackliga rörelsen och i nästa led så även för socialdemokraterna.

Stig Malm var en på många sätt härlig LO-ordförande 1983-93; slagfärdig, dråplig ibland även med en rent brutalrak formuleringskonst som ytterst få andra i det offentliga livet. Älskad av media för sina citatvänliga oneliners, med de enskilda fackliga medlemmarnas bästa för ögonen men också okonventionell i sina nära kontakter med företagsledare, särskilt så den samhällsintresserade Volvo-chefen P-G Gyllenhammar. Malm hade respekt med sig bland industriledarna.

Hans oräddhet gav råg i ryggen på andra arbetarfackliga ledare t ex när han läxande upp ”finansvalparna” eller s-riksdagsledamöter som i ”rosornas krig” mellan LO-Malm och finansminister K-O Feldt fegade ur och uppträdde som ”skållade råttor” i stället för att rakryggat stå upp när det blåste lite motvind. ”Betonghäckar” var ett annat uttryck som Malm gjorde bruk av i sin raka, folkliga retorik i tal och debatter.

Egentligen var det Pieter Tham i Veckans Affärer som 1987 hittade på finansvalp i en rubrik om börsmäklarnas överhöga löner. Men den receptive Stig Malm såg slagkraften och den folkliga responsen i uttrycket när han använde det senare i sitt 1 maj-tal. Och särskilt just ordet finansvalp har överlevt och citeras fortfarande flera årtionden efteråt.

Inte heller det grövre ordet f-ttstim som förknippats med Stig Malm myntade han. Efteråt – som en ursäktande förklaring – sade han var något som hans chaufför hittade på när de från bilen såg en grupp från S-kvinnoförbundet promenera förbi på trottoaren. Men det löste sig och Malm kom att uppskattas även av s-kvinnorna.

Få ledande personer i offentliga livet vågade som Stig Malm ge så raka, intressanta och levande interiörer från vad som verkligen hade hänt bakom fasaderna. Och att göra det med en retorik som lockade fram skratt och instämmanden.

På ett vis var det lite märkligt att Stig Malm och finansminister Kjell-Olof Feldt hade så många strider (”rosornas krig”) eftersom de ändå hade ovanligt stor förståelse för näringslivets villkor i en tid när en stor del av arbetarrörelsen fackligt och politiskt var mer radikal och vänster än dagens mera mittenorienterade socialdemokrati numer är. Men i synen på fördelningspolitiken och kampen för full sysselsättning var Stig Malm mera pådrivande och radikal än finansminister Feldt (”kanslihushögern”), som dessutom först öppnande en avreglerad finansmarknad och senare för privata lösningar i välfärden.

Men på det personliga planet hade de inga problem utan kunde umgås – också efter att de båda lämnat sina uppdrag.

Stig Malm med sin bakgrund som instrumentmakare och senare fackliga bana i Metalls förbundsledning var en stark facklig ideolog som visade stort intresse för facklig utbildning och skolade fackliga ledare. Han  var efter sin LO-avgång 1993 – när Malm tillstyrkt som styrelseordf att Byggnadsägda BPAs VD fick en mångmiljonstor fallskärm – starkt kritisk till nedrustningen av utbildningen inom  facken och socialdemokraterna. Det var ett misstag som han menade skulle få stora konsekvenser på sikt för hela arbetarrörelsen. När vi många år senare kom att prata om det här i Solna, där han var aktiv kommunalpolitiker för socialdemokraterna.

Också detta en viktig sida av profilen Stig Malm. Med honom har en av de skickligaste debattörerna som svensk arbetarrörelse haft gått ur tiden vid 79 år ålder.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl a Metall, regerings- och riksdagskansliet m m