Thomas Micklin, i vänkretsen alltid “Micko”, var i många avseenden en produkt av sin tid. Redan som skolelev i Svenska Normallyceum, Norsen, i Helsingfors, var han starkt påverkad både av den anglosaxiska ungdomskulturen med bland annat The Beatles i spetsen och av de kulturradikala strömningar som också i Finland kom att prägla den här epoken. I bakgrunden finns hans storebror Carl-Eric Micklin som med sina starkt samhällskritiska dikter figurerade i en rad tidskrifter, till exempel finlandssvenska FBT där Claes Andersson var chefredaktör.

Micklin kom därför att bli något av en frisk fläkt i Norsen som då ännu präglades av en djup konservatism. Det var inget under att Micklin snabbt fann sina likasinnade i den grupp, gemenligen kallad sexlingarna, bestående av Folke Sundman, Rolf Johansson, Henrik Ulfvens, Jarl Ekström och undertecknad Henrik Helenius som en oktoberkväll år 1968 i Folkets hus var med om att återuppliva Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb. Det var också Micklin som i maj 1968 med en liten röd halsduk från ett klassrumsfönster i Norsen för att uttrycka sin solidaritet med majrevolten i Paris ropade “Finland ska bli rött, leve socialismen, leve kommunismen, leve proletariatets diktatur”. En händelse som väckte en viss uppståndelse och som fick den starkt högerorienterade klassföreståndaren att mynta uttrycket “Micklinitklubben” med hänsyftning till Jakobinklubben från Franska revolutionen som just då upplevt något av en renässans i studentupploppens Paris.

Thomas Micklin trivdes dock inte länge inom socialdemokratin. Hösten 1969 övergick han till Finlands kommunistiska parti (FKP) där han snabbt skulle återfinnas inom det gammalkommunistiska lägret, taistoiterna som uppkallats efter sin ledare Taisto Sinisalo. Micklin själv medgav att hans inspirationskälla varit Rauno Setäläs då aktuella bok Uusstalinistin uskontunnustus (En neostalinists trosbekännelse) som berättar om hur en frisinnad kulturradikal blir en ortodox gammalkommunist.

Denna gammalkommunistiska opposition hade i sin tur uppstått därför att den inte kunde acceptera att Finlands kommunistiska parti under ledning av partiordförande Aarne Saarinen fördömt Sovjetunionens och Warszawapaktens intervention i Tjeckoslovakien i augusti 1968.

Micklins väg inom Taisto Sinisalos läger skulle föra honom långt. Ända tills återvändsgränden kom emot. Han fick sin politiska utbildning i Komsomolskolan i Moskva, han blev chefredaktör för de finlandssvenska taistoiternas organ Arbetartidningen Enhet, ett jobb som han tidvis alternerade med SFP:s nuvarande EU-parlamentariker Nils Torvalds, för att senare bli politisk journalist vid taistoiternas huvudorgan Tiedonantaja. Det sistnämnda jobbet innehade han ända fram tills för ett tjugotal år sedan friställdes av “produktionstekniska skäl”. Tack vare ett förlängt vikariat vid Helsingfors stads informationsavdelning lyckades han dock klara sig fram till sin pensionering.

Den kommunistiska ideologin med alla dess förstenade dogmer hade han dock börjat ifrågasätta långt tidigare.  Bättre sent än aldrig, får väl en gammal inbiten politisk meningsmotståndare säga. Faktum var nämligen att Micklin i sin krafts dagar framstod som superdogmatisk även i sina egna anhängares ögon. Till och med bland de unga skolelever och studenter som under sjuttiotalet attraherades av taistoismen fanns ett uttryck att “Kamrat Micklin är som en bandspelare. Trycker man på en viss knapp rabblar han upp Sovjetunionens kommunistiska partis senaste resolution”. Det mer skämtsamma skanderandet “Marx, Engels, Lenin, Stalin, Thomas Micklin” icke att förglömma.

Till Thomas Micklins försvar måste sägas att han i motsats till många av sin tids likasinnade inte valde att aktivt försöka glömma sin ungdoms ideologiska irrfärder i Kremls ledband. Han valde inte heller den politiska tystnaden eller att bli en hätsk motståndare till all progressiv samhällsförändring, för frihet och social rättvisa. Tvärtom återvände han till den socialdemokrati han lämnat flera decennier tidigare. Och rörelsen tog emot sin “förlorade son”. Han valdes till ordförande för den finlandssvenska partiavdelningen Socialdemokratiskt Forum i Helsingfors och han blev ombud både vid Finlands svenska socialdemokraters och Finlands socialdemokratiska partis kongresser.

Sin ideologiska skärpa hade han inte förlorat. I en intervju för Arbetarbladet i samband med den socialdemokratiska partikongressen 2017 i Lahtis där han var delegat framhöll han vikten av att socialdemokraterna måste våga mena vad man säger samtidigt som han skisserade upp ett framtidsscenario där de finländska socialdemokraterna kunde uppnå ett väljarstöd på kanske rentav 35 procent.

Thomas Micklin var en kännspak men också omstridd politisk personlighet som lämnade få människor oberörda. Hans vänner men även motståndare kommer knappast att någonsin kunna glömma honom.

Han sörjes närmast av sin hustru och sin fullvuxne son.