Bokrecension: Björn Österman: Hangö 1918. Två röda och två vita månader.  Oy Litorale Ab, Hangö, 2018, 135 s.

Ett verk skrivet av  Björn Österman med Pekka Barck som bildredaktör tar upp de två röda och de de två vita månaderna i Finlands sydligaste stad. Precis som det röda Tammerfors, staden som kallades ”revolutionens hjärta”, som föll i början av april 1918 befann sig även Hangö i nyckelposition därför att det var här som  de tyska trupperna landsteg vilket slutligen avgjorde kriget till de vitas fördel.

När man läser Östermans och Barck bok slås man av hur relativt lugnt inbördeskriget trots allt drog fram över Hangö. Orsaken låg i att klyftan här inte var lika bråddjup som på många andra håll i Finland. En annan orsak som man i rättvisans namn dessbättre påminner om är att tanken på att med våld förändra samhället var helt främmande för det stora flertalet av den reformistiska socialdemokratiska arbetarrörelsens medlemmar.

Ett bevis på att bokens författare har rätt är att bara ett enda mordoffer bland de vita finns antecknat. Det var en ung skyddskårist som frigavs ur de rödas häkte. När han började gå hemåt blev han ändå skjuten. Den skyldiga blev dock aldrig fast.

I slutet av boken finns en förteckning över de personer som var folkbokförda eller bosatta i Hangö och som dog till följd av inbördeskriget. Enligt en tillgänglig databas skulle sammanlagt 128 Hangöbor ha fått sätta livet till under år 1918.

Redan 1895 hade man i Hangö bildat en finskspråkig arbetarförening. Sex år senare grundades Hangö svenska arbetarförening med socialdemokratin som det ideologiska rättesnöret.

Österman konstaterar att det efter kriget talades mycket om de massmord som de röda skulle ha planerat i Hangö. Ingenting gick att bevisa för som alltid i krig överdriver de stridande parterna motståndarsidans grymheter.

Inbördeskriget eller ”Revolutionen” som boken uttrycker sig nådde Hangö den 29 januari. Eller bara två dagar efter det att röda gardet tagit makten i Helsingfors. De röda utsåg ett arbetarråd med bagare Paul Wikström som ordförande som skulle styra Hangö.

“Någonting slog slint”

Kapitlet ”Revolutionsvardagen” ger en levande bild av livet under den röda tiden i Hangö. Man inrättade en revolutionsdomstol som bland annat dömde ett Hangöföretag att betala ut löner åt arbetare som strejkat före de rödas maktövertagande. I ett annat fall dömdes en rödgardist att betala understöd för de två barn han hade med olika mödrar. Med andra ord domstolsbeslut rörande bagateller långt från till exempel giljotineringarna under den franska revolutionen eller vad som hände och vad som var att vänta på annat håll i Finland för att inte tala om Ryssland.

Det framgår att någonting slog slint på den ryska sidan i Hangö. Den ryska kommendanten sägs i panik genast ha sprängt kranarna samt både tull- och smörmagasinet i Hangö hamn så fort han fick sin order som han uppenbarligen missförstått. Meningen var att detta skulle ske i händelse av ett tyskt anfall.

Den röda ledningen i Helsingfors led av ständig penningbrist. För att finansiera löner och mat till rödgardisterna lät man trycka nya sedlar i sedeltryckeriet i Helsingfors för att lappa ihop den bottenkörda ekonomin. Tankarna går onekligen till senare tiders krisdrabbade ekonomiers metoder för att rädda sina konkursbon. Bland annat i det forna östblocket i samband med kommunismens fall 1989.

Författarnas uppfattning är att motsättningarna i Hangö inte var lika stora som i andra delar av Finland. Låt så vara att många av de mer förmögna borgarna i Hangö motsatt sig allmän och lika rösträtt där också ”obildade arbetare” skulle får sitta med och bestämma hur samhället utformas. Otänkbart, ansåg man i de kretsarna.

Ett konkret exempel på att våld kunde undvikas var när en patrull rödgardister under ledning av en Hangöbo som hette Asplund (förnamnet saknas) skulle ta med fabrikör Arthur Holmström för förhör. Men fabrikören var omtyckt bland sina arbetare därför att han var humant lagd och ofta hjälpt dem ur svårigheter. Därför bildade arbetarna en skyddande ring runt Holmström så att Asplund och hans patrull fick avlägsna sig från fabriken utan tillfångatagen fabrikör.

Tyskarna kommer

Österman och Barck skriver: ”På morgonen den 3 april siktar man i Hangö vid horisonten en massiv  flottstyrka. Den räknar över femtio fartyg. Vädret är disigt och vinden packar in is mot land”.

Den tyska landstigningen skulle snart vara ett faktum och den röda tiden i Hangö ett avslutat kapitel.

De rödas avfärd från Hangö blev dramatisk. Många röda sökte sig till järnvägsstationen där ett lokomotiv med några tillkopplade godsvagnar och med ångan uppe oavbrutet gav nödsignal med ångvisslan. Medan hustrur och barn och andra anhöriga tar farväl av de sina kommer de rödas postmästare bokhandlare Blomfelt i sista minuten springande med postens kassaskrin under armen. Han snavar på skenorna, faller, tappar kassaskrinet men kommer snabbt på fötter, granskar kassaskrinet och rusar vidare och hinner med tåget.

Men nästan alla röda som flytt från Hangö blir fasttagna. De flesta hamnar i fångläger, medan några skjuts på platsen.

I boken skildras en del episoder i samband med de tyska truppernas inkvartering i Hangö. Hos en familj som inhyst tyska soldater plockar dessa med sig ett bykstreck på gården när de ger sig iväg. Till husmors stora förargelse. Hos en annan familj slänger tyskarna från ett lider ut veden i blötsnön för att deras mulåsnor ska få plats.

Österman och Barck tar inte parti vare sig för de röda eller för de vita. Det ger boken trovärdighet.

Vill man göra några kritiska anmärkningar så hade en karta över Hangö inte varit till skada. Nu är det många läsare som undrar var de olika platserna egentligen befann sig geografiskt. Och i fråga om de fotografier man bland annat lånat från ”Työväen Arkisto” kan invändas att institutionen faktiskt heter ”Arbetararkivet” på svenska.

Man undrar kanske vad som hände senare. Satt ärren länge kvar bland Hangöborna?

Vem var Asplund? I modern tid fanns det flera kända finlandssvenska folkdemokrater och kommunister med det namnet som var bördiga från Hangö. Troligen släktingar. Och den röda postmästaren Blomfelt med kassaskrinet. Vilka öden gick han till mötes?

Bra är att unga generationer av Hangöbor nu får veta vad som hände i deras hemstad för hundra år sedan. Det handlar nämligen inte enbart om ett stycke finländsk historia, utan också om våldsamma, revolutionära och krigiska händelser som har den obehagliga förmågan att gå igen. Och i synnerhet inbördeskrig räknas som kanske den värsta olyckan som kan drabba ett folk.

Finland i förrgår, Jugoslavien igår, Syrien idag….

Henrik Helenius