När det stod klart att Storbritanniens nye premiärminister heter Boris Johnson var hans kollega på andra sidan Atlanten inte sen med att twittra ut sina gratulationer. ”De kallar honom för Storbritanniens Trump”, löd kommentaren från ledaren av den fria världen. Föga förvånande trodde han även att: ”He (Johnson) will be great”.

Mången parallell har dragits mellan Trump och en rad europeiska högerpopulister så som Marine Le Pen och Matteo Salvini. I fallet Johnson är många av likheterna mellan de två iögonfallande. Ett tydligt exempel handlar om hur de uttrycker sig. Båda tycks sakna spärrar och verkar inte filtrera sina uttalanden innan de yttrar sig, även om Trumps ordförråd inte kan mäta sig med Johnsons. Den kanske mest skrämmande aspekten i det här sammanhanget rör det faktum att de båda upprepade gånger har blivit anklagade för att ha formulerat sig rasistiskt och sexistiskt.

Vidare ljuger båda blankt om än det ena och än det andra utan att det – häpnadsväckande nog – ruckar deras maktpositioner överhuvudtaget. Trumps lögner handlar ofta om hur förträfflig han själv är, som affärsman, som diplomat och så vidare. Johnson å andra sidan har gjort en konst av att ljuga om EU, först i egenskap av Bryssel-korrespondent för The Daily Telegraph och senare även som politiker för det konservativa torypartiet. 

Ytterligare något som de två har gemensamt är att de i sanning är födda med silversked i mun. De båda kommer från en priviligierad bakgrund där nepotism och pengar öppnat dörrar och lett till framgång. Trots detta framställer sig båda som att de är ”emot eliten” och i olika grad är ”en man av folket”, en skröna som märkligt nog verkar ha gått hem hos stora delar av respektive befolkning. 

Men, en viktig skillnad mellan de två är att Trump, trots att han inte lyckades skrapa ihop lika många röster som sin motståndare Hillary Clinton, faktiskt vann presidentvalet med runt 46 % av de röstberättigade amerikanernas röster. Johnson å andra sidan blev vald till Storbritanniens premiärminister av 0,2 % av befolkningen, nämligen det konservativa partiets medlemmar. Av dessa 0,2 % är mer än hälften över 55 år gamla och gruppen utgörs till stor del av vita män. 

Flera gånger tidigare i historien har USA och Storbritannien ändrat politisk riktning ungefär samtidigt och på liknande vis. Två exempel i hyfsat modern historia är Ronald Reagan och Margaret Thatcher på 1980-talet som tillsammans omfamnade nyliberalismen och globaliseringen. På 1990-talet gjorde Bill Clinton och Tony Blair gemensam sak och initierade den politiska riktning som har kommit att kallas för den tredje vägens politik, vilken senare spred sig till andra länder. Frågan är om Trump och Johnson är på väg att sjösätta ännu ett amerikanskt-brittiskt politiskt samarbete. 

Många förståsigpåare förutspådde att det trots allt stod för många hinder i vägen för Trump på hans väg mot Vita huset. Denna missbedömning upprepade sig i fallet Johnson då stora delar av expertkåren inte trodde att en sådan som han skulle kunna bli premiärminister. Att dessa två män skulle bli ledare för sina respektive länder verkade näst intill omöjligt fram till att det blev ett faktum. Till syvende och sist har båda kommit att symbolisera en smått absurd vändning i sina respektive länders politiska utveckling. Det kanske är det som förenar de två mer än något annat.