På vägnar av hela den finska delegationen önskar jag er hjärtligt välkomna till Helsingfors och till vårt riksdagshus.

År 1952, för jämnt 70 år sedan, togs beslutet att etablera ett nordiskt parlamentariskt samarbete – en idé som varit under diskussion redan före kriget.

Den centrala initiativtagaren var den tidigare danske statsministern Hans Hedtoft som var också rådets första president. I sitt öppningstal på Nordiska rådets första session underströk han det historiska faktum att det nu fanns ett nordiskt forum för att rådslå om gemensamma ärenden. Samtidigt konstaterade han att Nordiska rådet på många sätt är en naturlig fortsättning på det nordiska samarbete som redan funnits under århundraden.

70 år senare kan vi konstatera att samarbetet har burit frukt. Norden framstår som en föregångare och de nordiska länderna ligger i täten när det gäller olika välfärds- och lyckoindikatorer. Norden var som region först i världen att förverkliga omfattande integrationsprojekt som passfrihet, gemensam arbetsmarknad, socialskyddsavtal och kommunal rösträtt. Den nordiska välfärdsmodellen har möjliggjort samhällen baserat på jämställdhet och lika möjligheter för alla.

På grund av de nordiska ländernas olika säkerhetspolitiska val var utrikespolitiken i början länge ett tabu ämne i rådets diskussioner. Men efter slutet av det kalla kriget har utrikes- och säkerhetspolitik redan länge varit ett centralt ämne i rådets arbete.

Vi i Norden har arbetat för en världsordning som grundar sig på samarbete, tillit, respekt för internationell lag, mänskliga rättigheter och avstående från användning av militärt våld. Rysslands oprovocerade och grymma attack mot Ukraina har utmanat vår vision om en fredfull och rättvis världsordning.

Nordiska rådet har flera gånger fördömt i de mest kraftfulla ordalag Rysslands brutala, olagliga och oprovocerade invasion av Ukraina.

Temat på Nordiska rådets temasession i mars var kriget i Ukraina. Ukrainas ambassadör i Danmark talade till rådets medlemmar. I september höll Nordiska rådet ett toppmöte med våra baltiska kollegor där vi bjöd med ukrainska parlamentariker samt representanter för de ryska och vitryska demokratiska oppositionskrafterna. Många sade att mötet var det bästa de någonsin deltagit på i nordiska rådets regi.

Idag samlas vi här för att diskutera vårt framtida samarbete som till stor grad definieras av globala händelser och fenomen. Vår vision för hur världen borde tillsammans med fredliga medel hantera de gemensamma utmaningar som hela mänskligheten måste bemöta har inte varit felaktig. Tvärtom, i dagens situation är det ännu viktigare att arbeta för att åter uppställa en världsordning som utesluter krig, brott mot mänskliga rättigheter och fortsatt ohållbar förstörning av vår gemensamma miljö.

Som det ser ut nu är snart samtliga nordiska länder medlemmar av samma säkerhetsallians Nato. Detta kommet troligen inte att leda till större förändring för det nordiska samarbetet. Jag utgår från det, att Norden fortsätter sitt arbete för nedrustning och mot massförintelsevapen som en kärnvapenfri region.

De stora och till och med existentiella frågor vi måste ta itu med gäller krig och fred, hur får vi slut på kriget mot Ukraina och i andra regioner i världen, utan att det leder till ett kärnvapenkrig. Massförintelsevapen är inte de enda existentiella hot vi har framför oss. Klimatförändringen och förlusten av biodiversitet fortgår hela tiden utan att vänta när vi kan sluta använda vapen mot andra människor.

Ärade statsminstar och parlamentariker,

I vårt ordförandeskapsprogram efterlyste vi en diskussion om det nordiska samarbetets framtid. Det gångna året påminner oss om hur svårt det är att förutspå framtiden, även för det nordiska samarbetet. Just därför är det viktigt att vi för en diskussion om hur vårt samarbete kan bli mer effektivt och strategiskt.

När jag första gången blev medlem i Nordiska rådet år 1970 utgjorde Nordiska rådet ett av de få internationella samarbetsforum som parlamentariker kunde gå med i. Platserna i Nordiska rådet var därför mycket eftertraktade. Nuförtiden är situationen en annan – parlamentariker jonglerar en rad olika internationella engagemang, varav Nordiska rådet inte alltid hör till de mest prioriterade.

Det nordiska samarbetet njuter ett brett stöd bland såväl medborgare, företag, civilsamhälle och politiker. Till vilken grad lever våra institutioner upp till efterfrågan på nordiskt samarbete?

Ur den parlamentariska synvinkeln vore det viktigt att de nordiska parlamentsutskotten till en större grad engagerade i dialog med varandra. Nordiska rådet kan bidra som en initiativtagare men vår närvaro är inte nödvändig på dessa sammankomster. Vi vill fördjupa samarbetet mellan Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet och de nordiska regeringarna. Nordiska rådet måste i framtiden vara ett forum där parlamentariker kan förverkliga sina politiska målsättningar och åstadkomma förändring på nordisk nivå. Vårt arbete bör vara relevant och målinriktat.

Hans Hedtoft avslutade sitt tal på Nordiska rådets första session med att uttrycka sitt innerliga hopp att Nordiska rådet i framtiden bidrar till nordbornas lycka och välfärd, att rådet stärker samarbetet i Norden och bidrar till att de nordiska länderna tillsammans gör en insats för de stora problemen som utmanar vår kontinent och jord.

70 år senare underskriver jag denna vision fullständigt. Även jag hoppas att Nordiska rådet i framtiden kan göra precis dessa saker: välfärd för nordbor, stärka det nordiska samarbetet och bidra till en gemensam insats inför globala utmaningar.

Härmed öppnar jag toppmötet om nordiska samarbetets framtid på Nordiska rådets 74:e session. Jag uppmanar till ambitiösa visioner och högtsträvande förslag!