Sedan söndagens val har den tyska parlamentarismen ett nytt politiskt ansikte. Till de nya jordskredsliknade förskjutningar hör främst grava landvinningar för det högerpopulistiska partiet AfD samt historiska förluster för regeringspartierna CDU/CSU och SPD. Förra mandatperiodens stora koalition får inte en fortsättning.

”En svår och bitter dag för den tyska socialdemokratin”, löd SPD-ordföranden Martin Schulz första kommentar under valvakan i Berlin.

Partiet sjönk dramatiskt från ett stöd på 25,7 (2013) procent till 20,5. Den blygsamma siffran innebär det sämsta resultatet sedan efterkrigstiden.

Partiets politiska reaktion var sedan entydig och snabb redan under valkvällen.
Enligt gruppledaren Thomas Oppermann lämnar SPD regeringssamarbetet och tar över rollen som ledande oppositionsparti i förbundsdagen.

När beslutet sedan meddelades på partiets högkvarter på Willy-Brandt-huset utbröt jubel bland de närvarande anhängarna. Ett klart tecken på att slutet på den svart-röda koalitionen även mottogs med lättnad.

Flera socialdemokratiska profiler betonade att den samhällspolitiska debatten under de närmaste åren återigen måste föras mellan klara mitten-vänster och mitten-höger alternativ.

Merkel bildar ny regering

Även CDU/CSU backade till rekordlåga 33 procent (2013: 41,5) men behöll rollen som starkaste gruppering i den tyska förbundsdagen. Angela Merkel kommer således att få uppdraget att bilda en ny regering.

Eftersom SPD väljer att stå utanför innebär de nya villkoren ett hittills oprövat politisk mönster. Merkel kommer att inleda sonderingarna om ett tre-parti-samarbete med FDP (10,7 procent) och miljöpartiet De gröna (8,9 procent).

Till helhetsbilden om förbundsdagens sammansättning hör vidare att vänsterpartiet Die Linke ökade från 8,6 till 9,2 procent.

Tydlig högerförskjutning

Valets mest omdebatterade resultat är självfallet AfD:s tredje plats. De tyska högerpopulisterna skördade hem hela 12,6 procent av rösterna. Resultatet är politiskt chockerande men kom – på grund av allt tätare indikatorer under valrörelsens slutfas – inte längre som en överraskning. Partiet hade dessutom redan haft framgångar i en rad delstatsval.

Förbundsrepublikens parlamentariska högerförskjutning har flera orsaker. Till den främsta räknas missnöjet med 2015 års delvis okontrollerade migration av omkring en miljon flyktingar och asylsökande.

”Det som för oss var en humanitär åtgärd betraktar många som ett hot”, analyserade SPD-chefen Martin Schulz i en tv-kommentar och lovade samtidigt att fortsätta kampen för tolerans och mot den högerradikala trenden.

Redan före valet hade Schulz i en intervju varnat för ett läge då även ”äkta nazister” tar plats i riksdagshuset.

Nästintill som ett trist belägg för det varslade AfD:s kommande gruppledare Alexander Gauland om att hans parti kommer att ”jaga” de andra partierna.

”Vi ska ta tillbaka vårt land och vårt folk”, lyder hans ordval som låter som ett farligt minne från en mörk förfluten tid.

Redan innan valet hade Gauland väckt ont blod med ett motbjudande historisk utspel. Enligt honom är tiden inne för att tyskarna även ska känna sig stolta över det som de tyska soldaterna åstadkom under första och andra världskriget.

Med det som bakgrund är det endast en svag tröst att valforskarna kom fram till att 60 procent av AfD:s väljare lade sin röst framförallt på grund av missnöjet med de andra partier medan “bara” 31 procent räknas som dess övertygade anhängare.

Väst, öst och motsägelser

Hur som helst så har väljarna självfallet ett demokratiskt ansvar för Tysklands framtida politiska atmosfär. Mest lyhörd för högerpopulismens locktoner var inte helt oväntad befolkningen i de östra delstaterna där 21,5 procent röstade för AfD.

Motsvarande siffra för väst är däremot nära 11 procent.

Till motsägelserna hör att samhället splittrades mest i de delar av landet som trots allt uppvisar det minsta antalet av immigranter. En liknande rädsla inte minst gentemot muslimer ser man som bekant även i Polen, Tjeckien och Ungern.

Som ytterligare en förklaring för öst-väljarnas större benägenhet att rösta på ett högerradikalt parti bör man tillägga en frustration över kvarvarande skillnader gentemot väst i till exempel sämre pensions- och löneförhållanden.

Uttalade rasister och övertygade högerpopulister är förmodligen svåra att leda tillbaka på den demokratiska vägen. Men främst SPD måste under den närmaste tiden satsa hårt på att vinna tillbaka förlorad mark bland dem som drabbats av sociala orättvisor. Lyckas man inte med det kommer den politiska kulturen i Tyskland att utsättas för ännu större påfrestningar.

Joachim Kasten

Hamburg, september 2017