Huvudnyheter
24.4.2019 12:26 ・ Uppdaterad: 24.4.2019 13:09
Tyskland: Ett 70-årigt liv i ett 70-årigt land – Det finns inget slutstreck över nazismen
Den 23 maj 1949 grundades Förbundsrepubliken Tyskland i de tre västliga ockupationszonerna. Till den nya statens bakgrund hör som bekant en tolvårig nazidiktatur samt en besättningstid på fyra år. I oktober samma år tillät sedan Sovjetunionen bildandet av en kommunistisk lydstat under beteckningen Deutsche Demokratische Republik (DDR) på den östliga delen av det under andra världskriget krossade Hitler-riket.
Drygt fyrtio år senare efter Berlinmurens fall återförenades de två tyska stater under gemensamma demokratiska villkor.
Men det finns även orosmoment. Faran utgörs av nynationalistiska krafter som på många håll inte längre tillvaratar lärdomar och värderingar som så småningom växte fram för 70 år sedan.
Arbetarbladets medarbetare bjuder på en på en personligt färgad politisk tidsresa.
Årsbarn
Som barn, ungdom och vuxen har jag både bevittnat och präglats av den politiska utvecklingen i Tyskland och Europa.
När jag föddes i början av januari 1949 var jag formellt inte ens tysk. ”Britische Zone” stod på min första legitimation.
Vintern i Hamburg var iskall. Mina föräldrar tilldelades en extraranson kål. Kvittot för det stämplades in i min ”Personalausweis” av kålhandlaren Johann Sienknecht.
Omkring fem månader senare ”föddes” även den nya (väst)tyska staten.
En parlamentarisk församling antog den än idag gällande demokratiska författningen.
Då, för 70 år sedan, kunde jag inte veta något om den republiken som jag är årsbarn till. Det tog många år innan jag begrep att den nya staten i själva verket inte var ny.
Nyfödda barn har inget förflutet. De växer omedvetet in i en värld där det finns historia. I mitt fall med ingredienser om skuld och ansvar samt en irriterande tystnad. Jag iakttog den utan att begripa.
”Ryssland”
Barndomsminnens innebörd och relevans avslöjades inte förrän jag var vuxen.
Det kunde röra sig om vardagliga händelser som att hälsa på morfar. Mor och jag brukade åka spårvagn dit och jag såg jag djupa sår i statsbilden.
Jag uppmärksammade ruiner dock utan att förstå vad ett bombkrig betyder.
Morfar bodde i ett stort hyreshus från sekelskiftet. Vid dörrposten var ett antal lappar fastsatta med olika namn. Min mor fick ringa tre gånger som tecken att besöket gällde hennes far.
Som ytterligare en märkvärdighet minns jag fyra pappersrullar på bostadens toalett. Att allting följde en inre logik vet jag idag. Sönderbombade hus, papperslappar och toarullar berättade om samma sak. Kriget. Morfar var utbombad och hade inkvarterats tillsammans med andra i en större lägenhet.
”På andra sidan börjar Ryssland”, sa en släkting när vi under en söndagsutflykt på motorcykel med sidovagn pausade vid en krossad bro över Elbefloden.
Vägen fortsatte någonstans bakom taggtråd och betongbarriärer. De vuxna skrattade glädjelöst.
Som barn uppfattar man inte ironin som låg bakom skämtet. Ändå kan jag fortfarande känna obehagliga rysningar som hela scenariot gav. Det kalla krigets frostiga vindar blåste även i ansiktet på ett oförstående barn.
Förintelsen förtegs
På familjefester eller besök hos nära vänner resonerades ibland om hur det var under kriget. Även Hitler nämndes. Däremot kretsade vuxensamtal aldrig om förintelsen. Att och varför det tegs förstod jag inte förrän jag själv fick en slags helhetsbild om den historiska sanningen.
Barn gavs heller inga förklaringar om varför en morbor Heinz ”saknades” i Ryssland eller farbror Albert stupade på slagskeppet Bismarck i Atlanten.
”Vad hade de där att göra?”, är ingen fråga som ett barn ställer.
Lärarna i folkskolan undervisade hellre om den medeltida Hansan eller reformatorn Martin Luther. Andra världskriget samt det tyska ansvaret för de ofantliga brotten främst mot de europeiska judarna hölls bakom en dimridå.
Mina föräldrar var inga intellektuella. Far arbetade i hamnen och mor var expedit på en varuhuskedja. Historiska reflektioner eller någon direkt politisk uppfostran saknades hemma.
I slutet av 60-talet kom emellertid smärre sammandrabbningar. Jag hade då tröttnat på tigandet och mina föräldrars förmenta ytlighet.
Jag ville komma bakom gamla seglivade klyschor om att Hitler byggde Autobahn och löste 30-talets massarbetslöshet.
De var tidsvittnen och jag hade frågor om deras observationer till judeförföljelsen.
Men muren var kompakt. ”Och vad gjorde de allierade när de bombade Hamburg, Köln eller Dresden?”, löd min fars motfråga som kvävde debatten.
Blockeringen mjukades
Erfarenheten att familjesamtal om Tysklands nazihistoria enbart slutar med ilska och antiklimax delar jag nog med många i min generation.
Mönstret som vi växte upp med passade in i schablonen som analytikerparet Alexander och Magarete Mitscherlich hade formulerat i tesen om ”Tyskarnas oförmåga att sörja”.
Under mina första läsår på universitetet hämtade jag in kunskapen som jag varken hade fått hemma eller i skolan.
Min inre balans rubbades ofta under den processen. Hur var det möjligt att efterkrigstidens CDU-ledda regeringar medvetet tillät att gamla nazister i skepnad av domare, statsråd eller företagsledare återigen fick makt och prestige?
Även änkor till SS-officerare försörjdes med generösa pensioner medan anhöriga till desertörer eller motståndsmän hänvisades till socialhjälp.
I den fasen skämdes jag ibland över att vara tysk.
”Den stora freden med förövarna”, kallade den judiske författaren Ralph Giordano denna makalösa förträngning.
Gentemot mina egna föräldrar är omdömet idag något mildare. Deras reaktioner var möjligen också ett instinktivt sätt att skydda sig. Mina vetgiriga frågor hade tolkats som om jag ville ge dem dåligt samvete. Resultatet var givet.
I helhetsbilden ingår numera även förståelsen att de också var ett offer för nazisternas politik.
Som 19-åring hade min far inget val. Han inkallades till Wehrmacht. Som ung 15-årig flicka överlevde min mor bombkrigets fasor. Hon räddades två gånger ur en luftvärnskällare. Vad hade hon för ansvar för regimens brott?
”DOM bedrog oss på vår ungdom”, hör jag henne säga.
Min mor hade redan gått bort när min fars blockad att prata om kriget mjukades. Jag minns ett samtal under våren 1995.
Över ett glas rödvin var atmosfären avspänd. Om nazibrottens ofantliga dimensioner hade han inte hört förrän krigets slut. Informationen vägde tungt, men han ville aldrig prata om det. ”Jag ville leva och inte sörja”, minns jag hans ordval.
Att han som enkel och ung marinsoldat inte hyste mazisternas brutala respektlöshet erfor jag samma kväll.
Vid krigsslutet skulle han medverka i ett exekutionskommando. En kamrat hade försökt att desertera. Han vägrade med den simpla argumenteringen att inte kunde skjuta mot försvarslösa. Min far slapp och hade samtidigt tur. Konsekvensen blev enbart två veckor straffarrest.
”Ändå trodde jag att vi bara försvarade vårt land”, berättade han med en hjälplös axelryckning.
Året därpå dog han i cancer. Jag känner ännu tacksamhet för att vi ändå lyckats prata om det svåra som tidigare hade sopats under mattan.
Knäfall
Med blick på hela samhället var det främst tack vare Willy Brandt och hans politiska gärningar att jag fattade hopp om en förändring i rätt riktning.
Bort från att dölja och förneka ansvaret för kriget och förintelsen. Hans knäfall inför monumentet för de i Warzawa-ghettot massmördade judarna uppfattade jag som en befrielse. Äntligen fanns ledande politiker som offentligt vågade sörja!
Willy Brandts personlighet samt SPD:s nya östpolitik förändrade läget i hela Europa. Genom att erkänna de tyska efterkrigsgränser samt DDR minskades öst-västkonfliken. Allt detta bidrog till att jag sökte medlemskap i det socialdemokratiska partiet.
När Willy Brandt under sin tid som förste SPD-kansler 1972 tilldelades Nobels fredspris nåddes jag av den nyheten genom radion under en bilfärd.
Spontant bromsade min kompis in bilen och vi omfamnade varandra.
För första gången uppfattade jag då något som lycka och stolthet över att vara tysk.
I bjärt kontrast till Willy Brandts inlevelseförmåga för andra nationers öden och anhöriga till offrens känslolägen stod sedan CDU-förbundskansler Helmut Kohl.
Under ett statsbesök av US-president Ronald Reagan i Västtyskland ingick en visit på ett gravfält där även soldater från Waffen SS vilade. En pinsam incident. Själv ansåg jag att den talade för Kohls bristande förmåga att förstå historisk symbolik.
Återföreningen
”Nu växer det ihop som hör ihop”, löd Willy Brandts numera bevingade ord när muren rasade och järnridån mellan Öst- och Västtyskland öppnades för gott.
”Deutschland einig Vaterland!” skanderar 10 000-tals människor runt omkring mig när jag under en studieresa i februari 1990 besöker Dresden.
Atmosfären var overklig. Och eftersom jag aldrig hade hyst några utpräglade nationalkänslor ingav den också en inre kluvenhet.
Men tveksamheten bromsades snabbt i den konkreta konfrontationen med ett samhälle som SED-kommunister i fraseologin hade titulerat som ”socialistiskt”.
Intrycket var förkrossande. Jag såg en DDR-stat men fallfärdiga stadsdelar bakom gråtrista fasader och mötte människor som saknade åsikts- och rörelsefrihet.
Att regimen även ansvarade för hundratals dödsoffer längs den tysk-tyska gränsen är väldokumenterat. Att makthavarna dessutom idkade tortyr mot ungdomar med ”avvikande och samhällskadliga beteendemönster” fann jag belägg för under ett besök i staden Torgau. Där samt på en rad andra ställen hade regimen inrättat fängelseliknande anstalter, så kallade Jugendwerkhöfe.
”Behandlingen” kunde i värsta fall bestå av kroppslig aga, tre- fyra dagars staffarrest i en mörklagt cell eller flera timmars inlåsning i en ”Fuchsbau” (rävlya) med en takhöjd på 1,20 meter.
När en del vänsterpolitiker i den senare debatten om DDR-statens karaktär hävdade att landet trots allt var en rättsstat mindes jag besöket i Torgau som ett slående motbevis.
Under medborgarnas fredliga revolution hade likväl ett nytt tänkande tagit plats. Jag drogs slutligen med i enhetsivern och insåg att mina barndomsminnen om ”Ryssland” bakom avskurna landsvägar inte var något annat än vanmäktig sarkasm.
I väst hade man ändå levt bekvämt med ett delat Tyskland. Förtvivlan på andra sidan järnridån var sedan tveklöst avgörande för att forma viljan till en återförening med demokratiska förtecken.
Nynationalistiska äventyr
Min tidigare kritik mot CDU-politikern Helmut Kohl paras ändå med insikten om hans förtjänster att tillvara den historiska chansen för att verkställa den tyska enheten.
Ändå väckte han av partitaktiska skäl i den fasen även illusioner om att ”ingen skulle må sämre” efter sammanslagningen. Så var dock aldrig fallet.
Visserligen, har östra Tyskland rustats upp och snyggats till. Det finns bra infrastruktur med ett välfungerande Autobahnnät samt putsade och sanerade städer. Ändå kvarstår snart trettio år efter återföreningen sociala klyftor. I öst är lönenivån och pensionerna lägre och arbetslösheten högre.
Seglivade narrativ om västtysk dominans och respektlöshet inför östtyskarnas levnadsöden utgör dessutom riskabla element för en växande högerpopulism.
Utvecklingen påskyndades sedan genom flyktingkrisen sommaren 2015.
Den muterade till en skarp inrikespolitisk konflikt som förändrade det politiska landskapet i hela Tyskland.
Men till det trista faktaläget hör också att motståndet mot asylsökande och invandrare är påtagligt grövre och starkare i de östtyska delstaterna.
Det är knappast någon slump att den främlingsfientliga och rasistiska Pegidarörelsen bildades i Dresden och inte i Frankfurt eller Köln.
Att en ny högerpopulism i form av partiet Alternative für Deutschland (AfD) skördar flest röster i östra Tyskland har minst två skäl.
Det ena ligger i den 40-åriga DDR-historien, där ”internationell solidaritet” var en SED-socialistisk fras utan verklighetsförankring.
I en tid då västtyskarna genom arbetskraftsinvandring försökte integrera en strid ström av nya medborgare, levde DDR-medborgarna isolerat från ”främmande” kulturella inslag.
I synnerhet migranter med islamisk bakgrund väcker rädsla främst öster om Elbefloden.
Det andra skälet är förbundskansler Angela Merkels humanitärt motiverade beslut att inte stänga gränserna för omkring en miljon flyktingar från krigsdrabbade områden i Syrien, Irak eller Afghanistan.
De nödvändiga försörjningsutifterna tillspetsades till den enkla tesen om att ”de får allt men vi får inget”. Parollen om att ”Merkel muss weg” är återkommande inslag.
Men AfD:s framgångar är inte bara en politisk reflex mot en okontrollerad invandring. Då vore den förmodligen lättare att bemöta. Kruxet är att väljarna följer ett parti som sprider en äventyrlig nationalism. Att proteströsta mot de etablerade partier är en sak, men väljarna följer dessutom en agenda som splittrar och ifrågasätter det europeiska samarbete. Att en försvagad EU gynnar både Trumps och Putins respektive maktintressen tycks man ta på köpet.
Dessa landvinningar för en äventyrlig och bakåtvänd nationalismen ser man som bekant dessvärre på många håll i Europa.
Det tyska AfD bjuder dessutom på ledarfigurer som gång på gång blundar för landets nazistiska arv. Hur ska man till exempel annars tolka gruppledaren Alexander Gaulands redan beryktade utspel om att nazismen endast utgör ”en fågelskit” i den tyska historien? Makabert är även att han känner stolthet för soldaternas prestationer i båda världskrigen. Gauland fiskar i brungrumligt vatten.
Värderingar av det slaget gör Tyskland en björntjänst. För mig har alla som följer den vägen inte märkt att ett slutstreck över nazism aldrig kommer att finnas.
I mars 2015 fick jag chansen att intervjua Willy Brandts närmaste man Egon Bahr för Arbetarbladet och Demokraatti i Berlin. Enligt hans analys hade Tyskland inte minst på grund av andra världskriget och förintelsen dragit hållbara lärdomar.
Den tyska politiken var i hög grad inriktad på att balansera landets intressen med grannstaterna. ”Vi menade allvar med den europeiska integrationen”, hävdade han.
Visserligen bleknar krigets minnen för den nu unga generationen, men desto oftare bör man erinra om att äventyrliga nationalister aldrig löste några problem på den europeiska kontinenten. Får högerpopulism större inflytande ser jag socialt och säkerhetspolitiska orosmoln dyka upp på horisonten.
Tyskland var en gång i tiden ”fruktat och föraktat” skrev den svenske journalisten och historikern Johannes Tångeberg i boken ”Europas mitt”. Han fortsätter med man idag snarare beundrar republiken även tack vare medvetenheten om diktaturens fasor och
utvecklandet av en alldeles särskild minneskultur.
Personligen hoppas jag att den uppskattningen håller även under kommande utmaningar av de som väljer nynationalistiska villovägar.
Joachim Kasten
Hamburg, april 2019
Kommentarer
Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.
