I sin bok Mammuten som utkom 2013 minns Jörn Donner sina unga vänsterradikala
oppositionsår på femtiotalet. ”Opposition är ändå en nödvändighet, då som nu”,
sammanfattar han i boken.

– Jag har inte förändrat mig så mycket som folk tror. Inte i grunden, säger Jörn Donner till Arbetarbladet en strålande klar förmiddag nära jul och nyår i fjol då den ankommande vintern redan anas i form av lätt isbildning och rimfrost.

Donner sitter i sitt arbetsrum vid Norra kajen i stadsdelen Kronohagen i Helsingfors. Havsutsikten mot öster är strålande. Solen stiger upp över Norra hamnen och lyser in genom fönstret, över dokument och manuskript, över arbetsbord, stolar och bokhyllor.

För de ungdomar som nu läser Arbetarbladet i pappersform är namnet Jörn Donner antagligen främst förknippat med ett oändligt antal böcker och filmer i kombination med skickligt formulerade uttalanden i medierna där han kritiskt analyserar det som sker i samhället och i världen.

Jörn Donner jobbar nu med sin nästa film – och sin kommande roman. Som vanligt, frestas man säga.

Som ung student från Svenska Normallyceum eller Norsen i Helsingfors under början av 1950 talet ansågs Donner mycket radikal och oppositionell. I synnerhet inom Norsens lärarkår som sedd med dagens ögon otvivelaktigt måste framstå som väldigt konservativ – för att inte säga reaktionär. Fast undantag fanns.

Från Norsen till stadsfullmäktige

Den unge Jörn Donner började skriva i Ny Tid, en finlandssvensk folkdemokratisk-
kommunistisk tidning med den originelle fritänkaren Atos Wirtanen som chefredaktör. Den sistnämnde var inte ens kommunist utan medlem av Socialistiska enhetspartiet som ville placera in sig någonstans mellan socialdemokrater och kommunister. Därtill var Atos Wirtanen starkt påverkad inte bara av Karl Marx, utan också av dem han kallade 1800-talets
”divinatoriska tänkare”, sådana som Arthur Schopenhauer, Friedrich Nietzsche och Sören Kierkegaard.

–  Atos hamnade mellan barken och trädet. Han ville ligga mellan kommunister och socialdemokrater och det gick inte. Han kom i konflikt med kommunisterna och fick sparken som chefredaktör för Ny Tid, konstaterar Donner idag mer än sextio år senare.

Folkdemokrater var namnet på anhängarna av Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) där Finlands kommunistiska parti (FKP) var den helt dominerande medlemsorganisationen. I början av 1990-talet bytte folkdemokraterna namn till nuvarande Vänsterförbundet.

Jörn Donner var aldrig medlem av vare sig DFFF eller FKP. Men i slutet av sextiotalet satt han som obunden både som suppleant i DFFFs förbundsfullmäktige och som ordinarie
ledamot för folkdemokraterna i Helsingfors stadsfullmäktige. År 1970 sade han för alltid adjö
till DFFF.

Varför?

Som det stod i Mammuten var en orsak till hans kritiska inställning att han såg den folkdemokratiska rörelsen inifrån. Det vara nämligen inte bara Atos Wirtanen som fick sparken. Det fick också fritänkaren Raoul Palmgren som varit chefredaktör för den
finskspråkiga folkdemokratiska dagstidningen Vapaa Sana.

– Tillsammans med Atos Wirtanen var jag ofta hemma hos Palmgren som bodde på Terassgatan. Som tredje hjulet satt jag och lyssnade på när dessa dissidenter diskuterade.

En annan orsak till Donners farväl var att folkdemokraterna/kommunisterna ville genomföra en socialistisk omvälvning av samhället.

-Jag trodde inte på detta, säger Donner bestämt.

Den tredje och kanske minst lika avgörande orsaken var att Donner 1953 och 1954 reste runt i det kommunistiska Östeuropa där han mötte ett vardagsliv som var mycket mörkt och dystert.

– I Ungern såg jag en fruktansvärd kommunistisk diktatur. I Budapest träffade jag en ungersk lyriker som vill prata med mig. Men vi måste slå oss ner i en stor park för att kunna samtala, berättar Donner.

Orsaken var enkel. I parken fanns inga avlyssningsapparater!

Men så började andra ideologiska vindar blåsa i Jörn Donners liv. Från och med sextiotalet vistades han mycket i ett Sverige som dominerades av den socialdemokratiska välfärdsmodellen och folkhemstanken. I tidningsartiklar, intervjuer och böcker har han uttryckt sin uppskattning för mycket av det svensk socialdemokrati lyckats åstadkomma, även om han haft kritiska anmärkningar.

– Jag mötte framstående svenska socialdemokrater som Olof Palme, Ingvar Carlsson och
Kjell-Olof Feldt. Också mångårige statsministern Tage Erlander skymtade fram ibland, säger Donner.

Jörn Donner skulle naturligtvis inte vara Jörn Donner, 84 år i februari, om han inte skulle leva både i nuet och blicka framåt. Sipiläs nuvarande regering har han inte mycket till övers för. Flykting- och invandrarfrågor är ett exempel.

– När det gäller invandringspolitiken är både Samlingspartiet och Centern lika invandrarfientliga som Sannfinländarna. Men följande regering efter nästa riksdagsval blir en svår fråga. Vem ska bilda koalition om det går bra för socialdemokraterna?

Donner är mycket orolig för landets ekonomiska situation.

– Vi har en alltför stor statsskuld i förhållande till vår BNP. Och för stora lantbrukssubventioner.

Så några korta avslutningsfrågor till Jörn Donner.

Papperstidningarnas framtid?

– Jag hoppas det finns papperstidningar så länge jag lever. Jag tror på dem.

Politisk come back?

– Det blir ingen politisk come back. Jag har redan en gång varit ålderstalman i riksdagen.

Det sägs att du är slav under arbetet. Stämmer det?

– Det är så enkelt som att jag arbetar sju dagar i veckan. Fast ibland håller jag ledigt.

Framtidsplaner?

– Jag har inga planer på att slå av på takten.