Revolutionsåret 1917 fick sin start i mars, vilket med viss fördröjning framgår i Arbetet. Den ryska revolutionen hade utbrutit redan den 8 mars, men som en följd av censuren dröjde det innan nyheten kunde förkunnas i de finska tidningarna. Även i Arbetet råder, förutom tre korta notiser om händelser kopplade till revolutionen den 16 mars, tystnad.

Samma dag arresterades slutligen generalguvernören, tog med sig censuren och redan följande dag kunde man i dagstidningarna läsa om revolutionen. Arbetets läsare fick ändå vänta till den 20 mars då tidningens följande nummer utkom. Någon kommentar på ledarplats ingick dock inte, då den huvudsakliga ledarskribenten K H Wiik hade rest till Petrogad på uppdrag av partiet.

Detta nummer av tidningen sätter på så sätt fingret på två av de problem som Arbetet skulle få dras med under året. Wiik, fortsättningsvis tidningens största tillgång, hade på kort tid klättrat högt inom partiet och hade inte tid att skriva lika mycket som förr. Dessutom hade den i egenskap av tvådagarstining med begränsat utrymme svårt att hänga med i samhällets takt, detta revolutionsår då det i stort sett varje dag inträffade något nytt.

Däremot fick tidningen mer än någonsin ta sig an rollen som de finlandssvenska arbetarföreningarnas språkrör, vilket tog den till nya höjder. Den finlandssvenska arbetarrörelsen har knappast någonsin varit större eller aktivare än detta år; i början av 1916 hade förbundet sannolikt inte ens haft 1 000 medlemmar sammanlagt, i slutet av 1917 uppskattades de till 10 000.

Detta avspeglades i Arbetet: prenumeranterna ökade stadigt, i september 1917 närmade de sig 8 000 och 1918 var de redan uppe i 12 500. Samtidigt översvämmades tidningen av bygdebrev och insändare från hela Svenskfinland. Detta gör att även radikaliseringen av arbetarbefolkningen tydligt avspeglas i innehållet – tidningen hade alltid varit radikal men nu blev den klart revolutionär.

Krutdurk

Likt Arbetet år 1917 har vi här varken tid eller plats att i detalj gå in på händelserna kring den ryska revolutionen och Finlands självständighet, det har andra dessutom gjort mycket bättre. Vi nöjer oss därför med att konstatera att det var fråga om ett händelserikt år, präglat av ständigt ökade motsättningar i samhället – vilket även avspeglas i Arbetet. Tidningen är under merparten av 1917 en osalig blandning av revolutionära alster och uppmaningar till lugn från den socialdemokratiska ledningen. Ju längre året lider desto tydligare framstår det som en tidsfråga innan allting briserar.

I Åbo cementerade kommunalstrejken under försommaren stadens rykte som högborg för landets radikala element. Den följdes till hösten av storstrejken i november, som även de svenska arbetarorganisationerna drogs in i – inte minst genom Arbetets tidigare allt-i-allo William Lundberg som tog avsked från tidningen för att verka som chef för strejkmilisen, en post han kom att stanna på under resten av sitt korta liv.

Storstrejken avblåstes efter en vecka under parollen: ”strejken är slut, revolutionen fortsätter”. I praktiken innebar detta att man vägrade avveckla milisen och den konflikt med stadens myndigheter som detta orsakade kom i sin tur att utlösa en milisstrejk, den kanske våldsammaste i sitt slag.

Den krutdurk som var Finland hösten 1917 och som förvärrades av de politiska kontroverserna kring lantdagsvalen och självständighetsförklaringen, var nära att brisera. Som bekant gjorde den det i januari 1918.

Nya tider

Liksom överallt i södra Finland tog de röda över makten i Åbo den 28 januari. Det hela skedde under mycket lugna former, vilket till mångas förvåning skulle förbli fallet under hela den röda tiden. Åboarbetarna, som under upptakten till revolutionen blivit ökända för sin stundtals våldsamma radikalism, blev nu istället något av det röda Finlands mönsterelever.

Detta kan säkert också förklara åtminstone en del av den stundtals naiva idealism och optimism som präglar Arbetet under våren. Tidningen gavs under hela den röda tiden ut långt ifrån frontens brutala verklighet och entusiasmen över revolutionen varade in i det sista. Nyheter från fronten fick man sällan och de rapporter som kom var även de in i det sista optimistiska.

Alla rykten om nederlag för motståndarsidan noterades däremot flitigt, rykten om vita grymheter likaså. Vad gäller de senare bör ändå påpekas att tidningen också uppmärksammade den egna sidans övertramp, vilka den tog bestämt avstånd ifrån.

Vid inbördeskrigets utbrott i slutet av januari hade också tidningen genomgått vissa förändringar. Med den växande utgåvan hade den snabbt växt ur Sosialistis tryckeri och från årsskiftet trycktes tidningen istället på tryckeriet Polytypos, med stora förändringar i utseende och format som följd. Ansvaret för tidningen hade vid det här laget dessutom axlats av Axel Åhlström, som redan tidigare börjat alternera med den allt mer upptagne Wiik som ledarskribent. Detta nämns inte officiellt någonstans, men i samband med krigsutbrottet försvinner Wiik ur tidningen för gott.

Tidningens mest synliga, eller i alla fall mest uppmärksammade, redaktör under krigstiden är ändå inte Åhlström. Tidningen kom under inbördeskriget istället att präglas av den äldre och numera revolutionsfrälste Gunnar Mörn. Tidningens allmänna hållning och stil präglades visserligen främst av Åhlström, men det var Mörn som väckte den stora uppmärksamheten – och därigenom förseglade sitt och redaktionens öde.

Redan den 24 januari, då budet om sammanstötningar i Viborgstrakten hade nått Åbo, kåserar han om den nära förestående revolutionen.

”Annars kunde man utropa med förra talaren:  Ser ni mina herrar, vi lever i tidevarvet! I Wiborg är kriget i full låga. Det är litet preludium till proletärkriget. Klasskampen tar sig skoningslösa och hårda uttryck. Leve kämparna för proletariatets frigörelse. Hade jag ett gammalt muskedunder och låge jag på de viborgska vallarna skulle jag med glatt mod fyra av mot det fallfärdiga kapitalistiska dårhuset.

Det är nästan fröjdefullt att leva, ja, jag tycker att man knappt är förtjänt av att få vara med om denna historiska tid. Om man väntar en liten tid kommer de så rysliga Åbohändelserna att förblekna till rena bagateller. – Den som ryser, får gärna rysa!  Den är inte bättre värd. Vi, som har rent samvete, tar en extra morgonsång i glädjen.”

Sammanbrottet

Under inbördeskriget kom de finlandssvenska Åbosocialisterna och därmed flera av Arbetets medarbetare att få ett stort inflytande inom stadens förvaltning, framför allt i förhållande till sitt knappa antal. Walter Borg tillträdde efter en av sina sanatoriumvistelser i Nummela chefsposten vid Finlands Bank i Åbo, sannolikt ditplacerad av milischefen Lundberg.

Även flera andra av tidningens tidigare medarbetare nådde höga positioner inom det röda Finland. Bland annat hittar vi år 1918 Hjalmar Eklund på chefsposition vid Tekniska Högskolan i Helsingfors och Allan Wallenius som kommissarie vid posten i Åbo. Till synes överallt inom nämnder och andra delar av administrationen hittas medlemmar ur den lilla svenska arbetarföreningen – sannolikt även de ditlockade och placerade av William Lundberg.

Andra medarbetare anslöt sig till fronten i norr – bland dem sannolikt tidningens första huvudredaktör Janne Ojala. Trots detta var rapporterna från dessa sparsamma, framför allt vad gällde den egna sidans allt tätare nederlag. Det slutliga sammanbrottet måste ha kommit som en överraskning för tidningens läsare – och kanske till och med för redaktionen.

Ännu så sent som den 21 mars förkunnas i en ledare om ”Våra förluster och fiendens” att ”alla segerraporter är sanna”. Sedan gick det fort. Bara en vecka senare uppges öppet motgångar vid Tammerforsfronten och den 3 april slår bomben slutligen ned, då tidningen kunde meddela att tyskarna hade landstigit i Hangö. Tammerfors fall tre dagar senare bekräftade att slutet var nära.

Den 8 april inleddes evakueringen av den röda civilbefolkningen i Åbo, under Lundbergs uppsyn. Den allt svagare Walter Borg övertalades att lämna staden redan med det första civila tåget och med det sista, morgonnatten den 11 april, lämnade även Arbetets redaktion staden. Samma dag hade tidningen utkommit en sista gång. Den bestod av ett enda blad, som till stora delar dominerades av de fredsröster som mot slutet av kriget blivit allt vanligare.

Då tåget rullade österut, i riktning mot Viborg, stod Lundberg nere vid stationen och tog farväl – kanske visste han redan då att det var för alltid.

Straffen

Dagarna innan valborg 1918 föll slutligen även Viborg, dit Arbetets redaktion hade tagit sig några veckor tidigare. Tillsammans med 15 000 andra röda som inte lyckats ta sig bort från staden sattes nu Åhlström och Mörn i fångläger. Där levde de under stundtals fruktansvärda förhållanden, vilka framgår ur Mörns dagboksanteckningar. Trots det överlevde de båda redaktörerna längre än de flesta av sina tidigare vänner och kollegor från Åbotiden.

William Lundberg greps under sin flykt från Åbo och avrättades i Helsingfors den 12 maj, Janne Ojala redan på första maj i Tuulos. Walter Borg lyckades ta sig hela vägen till Petrogad, innan sjukdomen slutligen tog hans liv i början av juni. Allan Wallenius överlevde även han längre än de flesta: exilen tog honom via Sverige till Sovjtunionen, där han slutligen mötte sitt öde under Stalins utrensningar på 1940-talet.

Den 4 juni transporterades Åhlström och Mörn till Ekenäs fångläger i Dragsvik, där förhållandena var omöjligt ännu värre. Mörns sista dagboksanteckning är daterad söndagen den 16 juni.

”En vanlig fångvecka med vederstyggligheter av alla slag. Döden härjar omkring oss. Unga män dö som flugor.  I onsdags dog alldeles bredvid mig en yngling från Tyrvis, i torsdags A. Finnberg från Sjundeå efter par dagars sjukdom. Omkring 20 döda per dag. På fredagen dog – säges det – en ’miljonär’ från Karelen – av svält.”

Den 21 juni kallades Mörn till ett förberedande förhör, som av förhörsprotokollet att döma var både långt och pressande. I början av augusti ställdes han slutligen inför en statsförbrytelsedomstol i Ekenäs, huvudsakligen för sin verksamhet vid Arbetet och den 9 dömdes han till döden. En knapp månad senare, morgonen den 6 september, arkebuserades han på Sveaborg.

Axel Åhlström betraktade sin vän och kollegas öde med vetskapen om att han själv snart kunde drabbas av detsamma – en glädje han inte tänkte ge de vita bödlarna. Istället började han planera en flykt för historieböckerna. På gåtfulla vägar lyckades han komma över en portfölj och en snygg överrock. Med dessa och en förfalskad passersedel gick han helt sonika ut genom porten bara några dagar senare, för att sedan gå under jorden.

Arbetarbladet

Inbördeskrigets slut innebar också ett slut på den enighet som tidigare präglat den finlandssvenska arbetarrörelsen och -pressen. Under de första åren hade man trots mindre skillnader enats kring en renlärigt marxistisk ideologi och en strävan efter finsk autonomi. Sedan kom krigets hårda verklighet emot, med följden att vissa radikaliserades ytterligare medan andra desillusionerade tonade ner sin radikalism.

Den finlandssvenska arbetarrörelsen delades i två läger och så även pressen, där man med glödande bitterhet bekämpade sina tidigare kamrater redan från och med följande år. I Österbotten fick Österbottens Folkblad en efterföljare i Folktidningen, som snabbt fick en kommunistisk prägel. Den överlevde till 1923 då den drogs in första gången, väcktes tillfälligt till liv igen tre år senare, för att åter stupa under Lapporörelsens frammarsch.

Mer framgångsrik blev den socialdemokratiska tidning som med partiets hjälp slutligen reste sig ur Arbetets aska sommaren 1919.

Den 23 juli gavs det första provnumret av Arbetarbladet ut. Detta följdes av ett till i augusti, innan tidningen slutligen började utges på allvar från och med september. Den lockade redan från början till sig många av de mer moderata medarbetarna vid Arbetet, som klarat utrensningarna efter kriget bättre än sina mer radikala kamrater. Till dem hörde bland annat Leo Hildén och Karl Harald Wiik, som också fungerade som tidningens första huvudredaktörer.

Redan från början var det ändå en man som stod ut, till synes förutbestämd att bli tidningens verkliga fader. Han medverkar redan i det första provnumret, här under signaturen Mister J:son och den snart återkommande rubriken ”Rullan går”. Bakom signaturen gömde sig en man som ännu i ett års tid skulle kalla sig Leonard Johansson och skriva sina kåserier från underjorden. I samband med amnestilagarna klättrade han upp och blev återigen Axel Åhlström, redaktionssekreterare och så småningom chefredaktör. Resten är, som man säger, historia. Den hoppas vi få berätta i höst.

Slutnot: reportageseriens innehåll är till stora delar inspirerade av Anna Bondestams verk. För den intresserade rekommenderas främst redan nämnda ”Arbetet – en tidning i Åbo på 1910-talet och människorna kring den” samt textsamlingen ”Eldsjälar”.