De finlandssvenska socialdemokraterna var med redan från början – den tävlingsinriktade kan till och med påpeka att de var först. Finlands Svenska Socialdemokrater, eller Finlands Svenska Arbetarförbund som de hette vid den här tiden, räknar senatens stadfästelse av dess stadgar den 11 april 1899 som sin startpunkt. Finlands Arbetarparti grundades först på sommaren samma år. Dessutom hade Helsingfors Svenska Arbetarförening redan då ett år på nacken.

Det faktum att förbundet lyckats hålla igång sedan dess och i år firar sitt 120-årsjubileum är imponerande, med tanke på att det under stora delar av sin verksamma tid har företrätt en arbetarklass som utgjort endast en liten del av en i sin tur nationellt liten minoritet. 

Trots det har distriktet lyckats upprätthålla något av en särställning och i förhållande till sin storlek haft ett stort inflytande inom den finska arbetarrörelsen – inte minst under de formande åren i början på 1900-talet. Detta trots att förutsättningarna för den finska och den svenskspråkiga delen av rörelsen under dessa år knappast kunde vara mer olika.

Tuff start

Marken där de båda försökte skörda sitt understöd var nämligen vid denna tid klart bördigare på den finska sidan, där finskhetsrörelsen redan länge hade plöjt den. Rörelsen hade inte bara väckt ett nationellt medvetande hos den finskspråkiga delen av befolkningen: den hade också riktat uppmärksamhet mot tidens sociala missförhållanden, som mer än sällan och inte alltid utan skäl tillskrevs den ”svenska härskarkasten”.

Därmed kan man inom den finskspråkiga arbetarklassen redan långt innan 1899 ana en begynnande radikalism, som särskilt under den senare delen av 1890-talet tog sig uttryck i tidvis häftiga strejkrörelser.

På svenskt håll tog sig den nationella väckelsen andra uttryck. Den bildade klassens dominans, i kombination med en vilja att främst ena och värna en hotad språklig minoritet gjorde rörelsen i grunden traditionsbevarande och konservativ. I dessa marker frodades inga progressiva idéer, vilket även grundarna av det svenska arbetarförbundet snart skulle få erfara.

De första åren var tuffa för det nygrundade förbundet, som framför allt tycktes ha svårt att nå ut till de små och vid denna tid i många fall avlägsna svenskbygderna. Utöver Helsingfors Svenska Arbetarförening, som grundats redan år 1898 och därefter stått som initiativtagare till hela förbundet, fick förbundet under sina två första år inte mer än två nya medlemsorganisationer – båda även de i Helsingfors. 

I ett försök att nå utanför huvudstaden skickade man i mån av möjlighet ut agitatorer på landsbygden, men förbundets skrala kassa möjliggjorde inga frekventa utflykter och resultatet av agitationen förblev länge obetydligt.

Arbetaren

Det var vid denna tid som tankarna på en egen tidning föddes. På finskt håll hade tidningen Työmies, som skulle komma att få mycket stor betydelse för åsiktsbildningen bland de finska arbetarna, grundats redan år 1895. På svenskt håll hade arbetarpressen varit närmast obefintlig sedan de så kallade folktidningarna lades ner tio år tidigare.  

Denna nya tidning skulle i teorin lösa alla problem: skaffa förbundet både pengar och nya medlemmar och därmed även sprida de socialistiska idéerna. Riktigt så blev det inte, men en tidning grundades i alla fall och fick namnet Arbetaren, efter att pressöverstyrelsen nekat tillstånd till en tidning med det tilltänkta och uppenbarligen provocerande namnet Proletären.  

Finlands första arbetartidning började därmed utkomma år 1901, med faktorn Reino Drockila som ansvarig utgivare och ”arbetarnes höjande i såväl andligt som ekonomiskt afseende” som sitt mål. Bland önskvärda reformer räknar tidningen i sitt första nummer upp bland annat utvidgad rösträtt, normalarbetsdag, minimilön och en förbättring av torparnas och den lösa befolkningens ställning.

Någon stor inkomstkälla för förbundet blev tidningen aldrig, tvärtom blev den i många avseenden en ekonomisk belastning i en redan ansträngd ekonomi. Den startades med tomma händer och med tomma händer upprätthölls den, år efter år. Ett eget språkrör, oavsett dess oansenlighet, visade sig nämligen vara en så stor tillgång för förbundet att man med gemensamma krafter och inte sällan på rent ideell basis gjorde sitt bästa för att bevara den.

Detta skedde inte utan uppoffringar från de ansvariga. Anna Bondestam, som skildrat den finska arbetarpressens tidiga historia i Arbetet – en tidning i Åbo på 1910-talet och människorna kring den, beskriver det för tidningen förträffliga systemet i samma bok.

”Främst gick den kroniska penningnöden ut över redaktörerna och medarbetarna som sällan fick några löner eller honorar och småningom helt vande sig av med att vänta sig någon ersättning för sin möda. De skrev ju ’för idéerna’ och sådant skulle man för allt i världen inte ha betalt för”.

Högmod före fall

I samband med storstrejken år 1905 upplevde både partiet, förbundet och Arbetaren ett uppsving. Partiet ökade sitt medlemsantal från 16 000 till 85 000 på endast två år 1904-1906 och i lantdagsvalet 1907 erhöll det unga partiet hela 37 procent av rösterna. Samma år samlade Finlands Svenska Arbetarförbund runt 50 medlemsföreningar under sig, att jämföra med endast tre bara sex år tidigare. 

Arbetaren red på framgångsvågen och samlade snabbt till sig nya medarbetare och prenumeranter. Från och med år 1907 började tidningen utkomma tre gånger i veckan och framgångssagan var ett faktum: den unga och fattiga redaktionen hade ridit ut de första årens storm och tagit sig ut på andra sidan. Yra av framgången siktade den nu mot stjärnorna, med målet att skapa en finlandssvensk, vänstersinnad tidningsdrake.  

Från mitten av året började tidningen således utkomma sex dagar i veckan. Bara några månader senare stöp den under sin egen börda. Det skedde så plötsligt att redaktionen inte ens hann förvarna sina läsare, även om vissa skrivelser i efterhand nog kan tolkas som en förberedelse inför det slut som för redaktionen måste ha tett sig allt mer oundvikligt.

Inte utan bitterhet inleder tidningen den 10 september 1907, knappt två månader innan den gav upp andan, sin ledare med en ironisk pik mot den rörelse som kom att bli både dess uppgång och fall.

”Vi ha så ofta sett rubriken ’Kampen för Arbetaren’ i denna tidnings spalter att den så småningom börjar bli – alldaglig. I all sin enkelhet förtäljer denna rubrik om det inträsse för vårt organ vilket förefinnes bland vida lager av det för allmänna angelägenheter överhuvud ointrässerade svenska proletariatet i vårt land.”  

Varken den desillusionerade redaktionen eller det ”ointrässerade svenska proletariatet” visste knappast då vad som var på kommande, i form av det annalkande 1910-talet – det kanske mest omvälvande i finsk politisk historia. För ögonen hade de istället en kraftig nedgång såväl i partiets medlemsantal som i det politiska intresset överlag, efter att storstrejkens entusiasm hade lagt sig och ersatts av en modlöshet präglad av lågkonjunktur och nya förryskningar.

Knappast visste de heller att Arbetarens plötsliga död skulle ge upphov till födseln av en av 1910-talets mest inflytelserika tidningar på svenska i Finland – till dags dato kanske den finlandssvenska arbetartidning som fått störst genomslagskraft. För den historien får vi tillfälligt lämna huvudstaden och söka oss västerut, närmare bestämt till Åbo – vid denna tid en av Finlands mest radikala städer, där en liten grupp finlandssvenskar i slutet av 1908 började smida planer. 

Fortsättning följer.

Slutnot: reportageseriens innehåll är till stora delar inspirerade av Anna Bondestams verk. För den intresserade rekommenderas främst redan nämnda ”Arbetet – en tidning i Åbo på 1910-talet och människorna kring den” samt textsamlingen ”Eldsjälar”.