Texterna i Vägen till Velgunaho är skrivna under åren 2018-2024 och de flesta har kommit till under vistelser i den värmländska finnskogen, där Elinor och hennes familj har sitt fritidshus. Boken har därför en stark personlig betydelse för henne.

– Den knyter an till min egen historia eftersom jag på min pappas sida härstammar från skogsfinnarna, berättar hon.

Arbetet med boken har också inneburit ett fördjupat intresse för den skogsfinska historien och kulturarvet. Dokumentärfilmer, litteratur och hennes egen släktforskning har blivit en del av den process som ligger bakom flera av dikterna.

– Jag känner stor vördnad för tidigare generationer som brutit mark i skogarna, men även för de människor som lever där idag och bidrar till att marken fortsätter brukas och skogar bevaras. De som värnar om gamla hantverkstraditioner och kulturbyggnader.

Vägen till Velgunaho är Elinors tredje diktsamling. Den skiljer sig på flera sätt från de två tidigare böckerna, inte minst genom att hon den här gången arbetat med en redaktion redan från början.

Hennes första bok, Poetiskt sigill – dikter mellan hav och urskog, skrev hon tillsammans med Bengt Gustav Hannu. Där diskuterade de löpande vilka texter som skulle vara med och hur boken skulle utformas. Den andra egna diktsamlingen I följe av åns brus – strövtåg i Karlslund, växte istället fram ur hennes promenader längs Svartån i Karlslund i Örebro. Dikterna samlades och ordnades efter årstid.

Arbetet med Vägen till Velgunaho har varit annorlunda eftersom det till stor del har byggt på ett aktivt kunskapsinhämtande kring den skogsfinska kulturen, historien och hennes egen släktbakgrund.

Dessutom har bokprocessen blivit en ny erfarenhet. De två första diktsamlingarna gavs ut på Recito förlag, där författaren själv gör en stor del av det praktiska arbetet innan förlaget tar över.

– Så för mig var det en ny och positiv erfarenhet att ha en redaktion att samarbeta med från början till boksläpp på Torsby Finnskogscentrum. Och såhär i efterhand kan jag konstatera att jag nog inte kunnat vara mer nöjd med något annat förlag än jag är med Fri Press.

Från människan i naturen till naturen i människan

Elinor har skrivit dikter sedan 1980-talet och tycker själv att hennes skrivande har förändrats en hel del under åren. De tidiga dikterna kretsade ofta kring kärlek, men också kring människors utsatthet i samhället och världen. Under en period arbetade hon inom psykiatrin och blev starkt berörd av de människor hon mötte där.

Naturen fanns redan då i hennes diktning, men på ett annat sätt än idag.

– Då kunde temat vara människor med naturen som inslag. Idag är det snarare naturen med ibland, människan som inslag.

Hon tycker också att hennes bildspråk har utvecklats och att hon blivit bättre på att förmedla stämningar och känslor. Numera skriver hon ofta ganska korta dikter och försöker undvika onödiga ord.

En viktig del av skrivandet är att lämna något åt läsaren

– Jag lämnar ibland utrymme för läsaren att göra sin egen tolkning och fylla i mellan raderna, vilket jag inte gjorde i min tidiga diktning.

Rytmen är också betydelsefull. Elinor brukar läsa sina texter högt för sig själv för att höra om orden och rytmen flyter.

Flera saker har bidragit till utvecklingen av hennes poetiska språk. Samarbetet med Bengt Gustav Hannu som började på poeter.se där hon fortfarande är aktiv, har varit en del. Hon har också under en period varit med i Svenska haikusällskapet och deltagit i olika poesigrupper på Facebook. Till det kommer läsningen av böcker om poesiskrivande, bland annat Mats Söderlunds Skriva poesi – om diktandets hantverk och Kaj Falkmans Överraskningens poesi – upplevelser av haiku.

Och kanske framför allt: läsningen av andra poeter.

Dikterna föds under promenader

Några särskilda skrivritualer har hon däremot inte.

Elinor sitter helst inte vid ett skrivbord och skriver på datorn. De flesta dikterna kommer till när hon går eller vistas ute i naturen. I Örebro har hon nära till Karlslund och i Värmland finns naturen bokstavligen utanför dörren.

Det är också därför mobilen blivit ett viktigt hjälpmedel.

– Jag använder framför allt anteckningsblocket i mobilen eftersom den är lätt att ha med sig överallt. Men när jag arbetar med ett manus använder jag datorn.

På läsfronten växlar hon gärna mellan flera olika diktsamlingar samtidigt. Bland de böcker hon på senare tid läst ut och uppskattat finns Sjöstjärna av Stefan Albrektsson och Skuggnoter av Emil Ahlbertz, medan hon bland annat läser eller nyligen läst Finnskogsdikt av Kjell Magne Nordvi, Livsskenet och Coyoten och annat som räknas av Michael Economou samt Över älven av Lena Staaf.

Att läsa inför publik för första gången

Nyligen fick Elinor också möjlighet att uppträda och läsa dikter framför publik på Fringe i Tranås. Det blev hennes första besök på festivalen och en upplevelse hon gärna återkommer till.

Det var framför allt mötet med andra poeter och författare som gjorde intryck, inte minst författarna från Fri Press. Elinor och förlagets övriga medverkande intervjuades av Sara och Dag Persson från Fri Press och fick läsa ur sina böcker.

Att läsa poesi inför publik är däremot fortfarande relativt nytt för henne. Första gången var vid boksläppet, och därför fanns en viss nervositet inför framträdandet på Fringe.

– Jag var något spänd innan uppträdandet på Fringe, men när jag väl satt där med mikrofonen kändes det bra och jag upplevde att tiden gick alltför fort.

Hon uppskattade också möjligheten att lyssna till de andra deltagarna och deras texter.

Nya dikter väntar

Framåt finns flera möjliga poetiska vägar. I början av året började Elinor arbeta med ett manus där hon samlar sina dikter från Italien. Arbetet fick dock läggas åt sidan efter att hon bröt axeln i påskas. Om det så småningom blir en färdig bok återstår att se.

Italien har under många år varit ett återkommande resmål för Elinor, som brukar resa dit ett par gånger om året. Där har hon samlat på sig ett antal dikter som kommit till under promenader eller stilla stunder på en balkong vid Gardasjön eller i Florens.

Samtidigt finns också tankar på ett nytt gemensamt projekt. Elinor och Bengt Gustav Hannu har börjat diskutera möjligheten att så småningom ge ut en andra gemensam diktsamling.

Efter den värmländska finnskogen kan alltså nya poetiska landskap vänta runt hörnet.