I september 1909 samlades Finlands svenska arbetarförbund till sin tredje förbundskongress. Bland de kongressdelegater som, trots det senaste årens motgångar, hade tagit sig till Borgå fanns en blek ung man på sin första kongress. Då kongressdeltagarna radade upp sig för att fotograferas bar man fram en bänk bakom den bakersta raden, där den kortväxta ynglingen kunde klättra upp. I efterhand finns det något profetiskt över att det är just hans allvarliga och fokuserade ansikte som svävar över de andras – han som med tiden skulle ta rörelsen till nya höjder.

Föräldraarvet

Axel Leonard Åhlström föddes den 12 februari år 1891 i Helsingfors. Föräldrarna, Lisa och Johan Åhlström, var båda hemma från Vörå men tillhörde de obesuttna österbottningar som sökte sig söderut under nödåret 1867, i jakt på mat och ett drägligt liv. Slutligen hamnade båda i Helsingfors, där de levde livet ut. Det hindrade ändå inte Axel, deras yngsta son, från att då och då påpeka att han visst hade österbottniskt bondeblod i sina ådror. Flera nära vänner vittnar om att det också syntes i hans temperament: relativt snabb till vrede men lika snabb till försoning.

Axel Åhlströms främsta föräldraarv lär ändå ha varit hans stora känsla för rätt och orätt. Även om familjen inte led någon nöd – Johan Åhlström kunde genom sitt arbete som timmerman bekosta en egen lägenhet i en av de så kallade hundramarksvillorna i Gräsviken – tog sig föräldrarnas egna erfarenheter av hunger och fattigdom uttryck i ett engagemang mot de samhällsorättvisor de såg omkring sig. Redan som tioåring deltog Axel i arbetarnas första maj-demonstration tillsammans med sin far och klassolidariteten förblev en grundsten i hans politiska övertygelse livet ut. Humanismen, ett annat av hans fundament, var däremot Lisa Åhlströms. “Din ljusa och tillitsfulla tro på det goda hos människorna var ditt stora morsarv”, skrev vännerna Edith och Hannes Stolt många år senare.

Någon vidareutbildning hade Johan och Lisa Åhlström ändå inte råd att ge sina barn. Efter folkskolan fick Axel istället anställning på Finska Kreditföreningen, där han snart hade avancerat från springpojke till kontorsbiträde. Affärsbanan låg därmed öppen – men den unge Axel Åhlström hade större planer än så.

“Lilla Åhlström”

Våren 1907 började en “liten blek yngling” dyka upp på Helsingfors svenska arbetarförenings föreläsningar, stillsamt leende och ivrigt antecknande. Han väckte genast uppmärksamhet och visade sig snart vara yngre bror till Karl Åhlström, en av ungdomsklubbens drivande krafter. Snart var också “Lilla Åhlström” aktiv medlem i klubben och medan Karl – förutom Axel den enda av Lisa och Johan Åhlströms sju barn som nådde vuxen ålder – så småningom försvann ur rörelsen, blev Axel snart en av föreningens ledande gestalter.

Det var en idealistisk och förväntansfull rörelse som Axel Åhlström nu tog steget in i. Arbetarrörelsen var på frammarsch och framtiden låg vidöppen. I den tonårige Axels tankevärld låg det socialistiska samhället inte ens tjugo år bort. De tidigare nämnda makarna Stolt, också aktiva ungdomsklubbister, skulle senare minnas de tidiga åren med värme.

Hur många kvällar och nätter har vi inte offrat till resonemang, för vår drömda framtidsstat, inte enbart ljusa vår- och sommarnätter, även mörka och kalla höstnätter, har vi huttrande vandrat på gator och i parker ivrigt resonerande och glada över att leva i en tid, då ett stycke världshistoria skapades.

För Axel Åhlström var folkbildningstanken redan från början en grundsten i den socialistiska övertygelsen. Så fort de ekonomiska omständigheterna tillät sade han därför upp sig från Finska Kreditföreningen, tog ett tillfälligt avsked från ungdomsklubben och flyttade till Nykarleby för att bli folkskollärare. Året var 1911. Socialismen tog han med sig i kappsäcken.

Axel Åhlström år 1914. (Foto: Wikimedia Commons)

Den självgjorda litteraten

Axel Åhlströms tid vid seminariet i Nykarleby är ett kapitel för sig, till stora delar skrivet av de klasskamrater och lärare som kom i kontakt med den unga radikalen. Redan i en dagboksanteckning strax efter ankomsten skriver han agitatoriskt: “Bäst för resten att ta steget ut och öppna kampen, som ju dock måste komma”.

Att han i någon mån lyckades framgår ur Nykarleby seminariums historik, skriven av Åhlströms svensklärare Karl Johan Hagfors, som kort berör tidsperioden då “socialismen hälsade på i seminariets lärosalar”. Att det är Åhlström som Hagfors syftar på är uppenbart. Vid samma tid skrev han bland annat en uppmärksammad uppsats under rubriken Varför jag är socialist, där han lägger ut grunden i sin marxistiska samhällssyn:

Socialismen är framsprungen ur de nuvarande förhållandena och dess seger ligger i utvecklingens gång. Därpå pekar alla tecken. Att bekämpa socialismen är därför att bekämpa utvecklingen, det är som att försöka få en flod att rinna åter till sin källa. Men att sluta sig till socialismen, det är att ge sin skärv till det eviga nödvändiga och ideella arbetet för mänsklighetens framåtskridande, och därmed fylla sin plikt, ge sitt liv mening och innehåll.

Uppsatsen pryds av ett antal skeptiska marginalanmärkningar av Hagfors men gav ändå Åhlström högsta betyg – “bedömd från formell och språklig synpunkt”. Trots de ideologiska motsättningarna präglades relationen mellan lärare och elev av en ömsesidig respekt, som höll i sig långt efter seminarietiden. Hagfors var uppenbarligen nöjd “att han en gång fått en gosse, som kunde svenska”. Axel Åhlström var vid 19 års ålder, efter sina år inom arbetarrörelsen, redan beläst och allmänbildad.

Skolkamraten Albert Brommels, som också han senare drogs till politiken och journalistiken, kom senare ihåg Axel som “den självgjorda litteraten” – belevad men anspråkslös och stillsam. Det förklarar säkert också lärarnas tålamod. Trots sin mer upproriska sida fick Åhlström stanna vid seminariet, dimitterades med goda betyg år 1915 och gav sig tillbaka ut i världen – redo att omsätta sin folkbildningstanke i praktiken.

Dessvärre tvingades han snabbt inse att det inte bara var i Nykarleby som skolvärldens syn på socialismen var skeptisk. Två kortare vikariat blev det, ett år i Kimito och ett år i Helsingfors, innan det tog stopp. För en samhällsintresserad ung man med Axel Åhlströms språkliga begåvning låg däremot en annan karriärväg vidöppen.

Revolutionsår

Redan under sina första år inom arbetarrörelsen hade Axel Åhlström gjort sig ett namn som skribent och periodvis redaktör inom den finlandssvenska arbetarpressen – framför allt i ungdomstidskriften Till Storms men också i Österbottens Folkblad och tidningen Arbetet. Då den senare i november 1917, i samband med att tidningens allt i allo William Lundberg utsågs till milischef i Åbo, stod utan en huvudredaktör anställdes folkskollärare Åhlström som hans ersättare. I december tog han tåget till Åbo och installerade sig i den värld där han skulle plöja sina största framgångar. I och med det stängdes också dörren till skolvärlden för alltid.

Den krets och det sammanhang som Åhlström nu hamnade i var både ovanligt, mångsidigt och intressant. Det har jag redan tidigare skildrat här, i samband med Arbetarbladets 100-årsjubileum. Jag nöjer mig därför med att citera Anna Bondestam, i hennes skildring av tidningens Arbetets korta historia, då hon skriver att Axels nya umgänge bestod av: “både hårdföra revolutionärer och fint bildade humanister och mellan dessa ytterlighetspoler alla tänkbara schatteringar av politisk radikalism, idealitet, bildning och intelligens”.

Enligt Bondestam finns det all orsak att tro att Åhlström trivdes i sin nya krets – även om han inte alltid kom överens med sin närmaste man på redaktionen, andre redaktören Gunnar Mörn. Den några år äldre Mörn, ursprungligen sånglärare från Åland, var äldre i gården och tog sig därför stora friheter gentemot sin yngre huvudredaktör. I takt med att han radikaliserades kom också tidningens innehåll därför att präglas av Mörns revolutionära socialism. Det skulle komma att få ödesdigra följder under revolutionsåret 1918, som rivstartade med det röda maktövertagandet den 28 januari.

Till mångas förvåning skedde maktövertagandet i Åbo under mycket lugna former, vilket också skulle förbli fallet under största delen av den röda tiden. Redaktör Åhlström kunde därför fokusera på att ge ut sin tidning, i skydd av den enligt propagandan så avlägsna fronten. Att det var nu hans redaktörstalanger odlades är uppenbart. Redan när Arbetet kom ut med sitt första nummer år 1918 var det nämligen som en ny tidning, till både utseende och format. Den omsorg kring tidningens utformning som senare skulle komma att definiera Arbetarbladet är tydlig redan här.

Tidningens innehåll är dessvärre av betydligt lägre kvalitet. Mörns allt rödare radikalism blandas med den unga Åhlströms naiva optimism, i en propagandistisk brygd där frontens brutala verklighet är långt borta. Entusiasmen över de påstådda krigsframgångarna i norr bevarades in i det sista, då fienden redan stod utanför staden. Senare skulle Åhlström, i ett brev till Åbovännen Allan Wallenius, med ånger tänka tillbaka på kriget och den insikt det hade gett honom om tidningsmannens ansvar – “att han inte för sina egna idéers och önskningars skull har rätt att offra andra människor”. Det ansvaret var för Axel Åhlström, med Anna Bondestams ord, en insikt som klarnade långsamt och till priset av svåra erfarenheter.

Fångenskap

Den 8 april inleddes evakueringen av den röda civilbefolkningen i Åbo. Tre dagar senare lämnade det sista civila tåget staden, med Arbetets redaktion ombord. Slutdestination var Viborg, som i sin tur föll i den vita sidans händer tre veckor senare. Åhlström och Mörn försökte inledningsvis hålla sig gömda på små öar nära staden men greps redan i början av maj och fängslades i stadens fångläger.

I fånglägren, först i Viborg och senare i Dragsvik, vistades de två redaktörerna under vidriga förhållanden i flera månader. Gunnar Mörn förde från och med avresan från Åbo dagliga anteckningar om sina upplevelser, som än idag är skakande läsning.

“Dagen artade sig till en veritabel fängelsedag med mycken svält. Klockan 12 bars in ett rostigt bleckämbare, som tydligen tidigare använts till slaskämbare, fyllt med den vanliga grötkompositionen. Ett knippe skedar medföljde. Här skulle alltså ätas. Men gud bevare vilken syn! Som hungriga hyenor överföllo de 20 människorna samtidigt ämbaret. Innan jag hann ordentligt få reda på, varom fråga var, fanns ingenting annat kvar än det tomma ämbaret, som avslöjade sitt inre i all sin nakenhet. Denna måltid var ändad. Och magen knep ihärdigare med varje timme som gick”.

I Ekenäs skildes Åhlströms och Mörns vägar slutligen åt. Mörn drogs snabbt in i det vita rannsakningsmaskineriet, där en bunt urklipp från Arbetet kom att försegla hans öde. Den 9 augusti dömdes han till döden av statsförbrytelsedomstolens avdelning 115 och fördes till Sveaborg i väntan på överdomstolen utslag. Till mångas bestörtning valde den att stadfästa dödsdomen. Tidigt på morgonen den 6 september fördes Gunnar Mörn ut till Gustavssvärd, där domen verkställdes.

Axel Åhlström hade inga planer på att invänta samma öde. Han hade redan i juli kallats in på förhör, där han fått svara mot anklagelser om uppvigling och annan landsförrädisk verksamhet. Då han i augusti fick besked om att hans sak skulle tas upp i rätten beslöt han sig istället för att fly. Genom sitt arbete som postsorterare lyckades han komma över en förfalskad passersedel med kansliets stämpel – hans biljett till friheten. Iklädd en för lägerförhållandena snygg överrock, lånad av Åbosocialisten Folke Borg, med en knall på huvudet och en portfölj i handen vandrade han sedan upp till lägerporten. Medfången och partikamraten Pekka Railo har skildrat den flykt som följde:

“Vid 14-tiden en söndagseftermiddag gick han ut genom lägrets norra port och ut på landsvägen. Vakten vid porten kastade en blick på passersedeln, gjorde honnör och öppnade porten, liksom åt de andra undersökningsdomare som gick därigenom. Från sjukhusets vind kunde vi följa med början av Åhlströms flykt. Han vågade inte vända sig om fastän han visste att kamraternas blickar följde hans färd”.

Några dagar senare fick Folke Borg ett paket från postkontoret – sin egen ytterrock. Det var det överenskomna tecknet till kamraterna. Axel Åhlström var i säkerhet.

Källor:

Anna Bondestam: Axel Åhlström (Finländska gestalter IV)

Arbetet – en tidning i Åbo på 1910-talet.

Rolf Johansson: Axel Åhlström och fånglägret i Ekenäs hösten 1918 (Ta plats, 2018)

Gunnar Mörn: Dagboksanteckningar 1918 (Arbetararkivet)

Axel Åhlströms brev i Åbo Akademis arkivsamlingar.