Redan namnet ger en antydning om att Walter Korpi har finska rötter. Korpi betyder nämligen ödemark.

Men han är inte finsk invandrare eller invandrarättling utan en äkta tornedalsfinne.

Han är född i byn Koutojärvi i Hietaniemi församling som numera ingår i Övertorneå kommun i norra Sverige.

Mot den bakgrunden svarar Korpi bestämt när man frågar honom om hans barndom.

– Jag känner mig som ett ödemarksbarn.

Han beskriver Koutojärvi som en liten skogsby i sydvästra delen av svenska Tornedalen.

Föräldrarna var småbrukare och den finska som talades i hemmet var ”Meänkieltä” (vårt språk), alltså tornedalsfinska.

– Jag har två modersmål, svenska och finska, konstaterar Korpi.

Han växte upp i en syskonskara som bestod av  två flickor och två pojkar. Till barndomshemmet hörde dessutom tre till fyra kor och några grisar. Och så odlade man naturligtvis potatis.

I dag för man ofta fram att de tornedalsfinska eleverna inte fick tala sitt modersmål på rasterna i skolan. Men Korpis erfarenhet var att det inte var så strängt med förbudet om det senare påståtts.

– Det växlade lite beroende på läraren.

Språkgränsen  mellan finskan i Tornedalen och svenskan i Kalix gick i närheten av Korpis hemby.

– Tornedalsfinnarna sågs lite över axeln av invånarna i Kalix, konstaterar han.

Studerade, doktorerade och blev professor

Efter att ha tagit studenten i Luleå inledde Walter Korpi som 20-åring sina studier vid Stockholms universitet. Först läste han psykologi, men övergick senare till att studera sociologi. De framgångsrika studierna skulle resultera i både en fil.kand-, fil.lic- samt filosofie doktorsexamen.

Det var duktigt marscherat av ett ödemarksbarn som han själv betecknar sig. Också om de gamla klassklyftorna luckrats upp, inte minst tack vare socialdemokraternas välfärdspolitik, fanns det fortfarande kvar skillnader mellan fattiga och rika. Inte minst i fråga om studiemöjligheter.

– Det är klart att dom som kom till exempel från Östermalm hade det lättare jämfört med dom som var från Södermalm, säger Korpi.

Östermalm är en stadsdel i Stockholm som bebotts av mer förmögna personer, medan Södermalm varit ett traditionellt arbetarområde.

Korpi framhåller att de som var mindre bemedlade ändå fick en chans att studera tack vare förmånliga stipendier.

Det tornedals- och norrländska samhälle han växte upp i var en starkt politiskt präglad miljö.

– I mitt barndomshem var vi alla socialdemokrater. Men med grannarna som var kommunister förde vi intensiva diskussioner. I min hemby var det socialdemokrater och kommunister som dominerade också om det fanns bondeförbundare och till och med någon enstaka högeranhängare.

Korpi säger att kommunismen för honom aldrig var något alternativ.

– Visst finns det vackra idéer i kommunismen men den kommunistiska praktiken är fasansfull, framhåller han.

Under 1960-talet blev Korpi lektor i sociologi vid Stockholms universitet för att sedan utnämnas till professor i samma ämne vid Umeå universitet. På 1970-talet blev han professor i socialpolitik vid Institutet för social forskning SOFI vars föreståndare han var i två etapper.

“Goda skäl bakom strejkerna”

En tid var var Korpi anställd av Svenska metallindustriarbetareförbundet.

– Det var så att Åke Nilsson och Bert Lundin som då ledde det svenska metallfacket bad mig undersöka varför folk sätter sig ner och strejkar.

– Det visade sig att tio procent var såkallade temperaturstrejker som berodde på att metallarbetarna vintertid kunde komma till en nedkyld fabrikslokal. Men det flesta strejker hade sin orsak i oenighet på arbetsplatsen till exempel gällande ackorden.

Korpi hävdar bestämt att det fanns goda skäl till strejkerna i Kirunagruvorna åren 1969-70.

– Både för ledningen inom gruvbolagen och för de socialdemokratiska ledarna blev strejkrörelserna en påminnelse om att allt inte var som det skulle inom de utåt sett så välskötta företagen, säger Korpi.

I bakgrunden fanns nämligen tusentals gruvarbetares missnöje med arbetsmiljön, rationaliseringarna, tidsstudierna och lönerna.

År 1978 utkom Walter Korpis klassiska bok Arbetarklassen i välfärdskapitalismen. Därmed befäste han sin position som en respekterad men också delvis omstridd debattör inom svensk socialdemokratisk arbetarrörelse.

– På sjuttiotalet sade ledande svenska ekonomer att Sverige halkar efter i ekonomisk tillväxt. Men det fanns inga bärande argument för att så var fallet. Jag visade att deras fel var vilka länder de tog som exempel. Jämfört med rikaste länderna som USA och Kanada hade Sverige samma tillväxt per capita men inte i procent.

En klassisk fråga både bland arbetarrörelsens anhängare och meningsmotståndare har gällt om det finns en motsättning mellan arbete och kapital.

Korpi har svaret klart.

– Det finns en motsättning mellan arbete och kapital, men den måste man lösa genom att göra kompromisser. Men då är det arbetgivarparten som vinner mest.

Arbetslösheten i Sverige är en sak som bekymrar honom.

– Då arbetslösheten i Sverige för länge sedan gick över 2,5 procent var både de fackliga och de socialdemokratiska ledarna mycket oroliga. Nu är arbetslösheten mellan sex och åtta procent och ingen bryr sig, konstaterar Korpi.

Och han fortsätter:

– De arbetslösa känner att dom är utanför samhället och detta är en av högerpopulismens orsaker. Fram till 1970-talet var det full sysselsättning som gällde för socialdemokraterna. Nu tycks det enda målet vara låg inflation precis som för den europeiska centralbanken. Min förhoppning är därför att man inom arbetarrörelsen noterar arbetslösheten och vidtar åtgärder för att få ner den, säger Walter Korpi.

Henrik Helenius