Den 5 januari 1928 såg Walter Frederick Mondale, också känd under smeknamnet Fritz, dagens ljus i småorten Ceylon i södra Minnesota nära gränsen till Iowa. Ortens tilltänkta namn på 1890-talet hade varit Chanhassen men när det redan fanns en ort vid det namnet i Minnesota, valde man Ceylon efter en tesort på hyllan i den lokala affären, inte därför att invånarna skulle ha härstammat från dagens Sri Lanka. Det vanligaste i Ceylon var tysk härkomst, något som förklarar Mondales smeknamn fast han inte själv var tyskättad. Fritz Mondales farfar härstammade från Mundal i Sogn i Norge och släktnamnet Mondale är en amerikanisering av det norska Mundal som är både en dal och en by i dalen Mundal. Fadern Theodore Sigvaard Mondale arbetade som metodistpräst och talade flytande norska utan att någonsin ens besöka Norge. Sonen kom sedan gärna att besöka trakten kring Sognefjorden i Norge, både som politiker och privat. Vicepresident Mondale hade ett nära förhållande till det gamla landet och kom efter sin aktiva politiker- och diplomatkarriär även att fungera som Norges honorärgeneralkonsul i Minneapolis. På mödernet härstammade hans släkt från England och Skottland.

År 1955 gifte sig Mondale med Joan Adams som var dotter till en presbyterianpräst. Nominellt blev även Walter presbyterian efter äktenskapet, även om han inte skyltade med sin religiösa tillhörighet särskilt mycket. Joan Mondale kallades Joan of Art som vicepresidentens hustru för att hon främjade konsten i sin offentliga roll. Hon var även själv konstnär och författare. Äktenskapet varade till hennes död 2014. Walter Mondale hade tjänstgjort som korpral stationerad i militärbasen Fort Knox i Kentucky under Koreakriget och avlade 1956 juristexamen vid University of Minnesota. Det var just för att ha råd med att studera till jurist som han hade tagit värvning i det militära mitt under brinnande krig.

Politiskt hade Mondale gjort sig gällande redan 1948 i den vinnande senatskampanjen av Hubert Humphrey i vars fotspår han senare skulle fortsätta till senaten och till vicepresidentämbetet. Humphrey hade spelat en nyckelroll i förenandet av Demokraterna i Minnesota med det riktigt betydelsefulla vänsterpopulistiska tredje partiet Farmer-Labor Party 1944, varför delstatspartiet i Minnesota fortfarande kallas DFL (Democratic-Farmer-Labor). 1948 var året som Humphrey äntrade den nationella scenen med ett tal mot rassegregationen som fick majoriteten av delegaterna på partikonventet bakom sig och ledde till en utmarsch av hela delegationen från Mississippi och halva delegationen från Alabama. Mondale var bara 20 år gammal men han organiserade senatskampanjen i en del av Minnesota som traditionellt hade röstat republikanskt men bytte färg till förmån för det nya stjärnskottet Humphrey.

32 år gammal blev Mondale utnämnd till attorney general i Minnesota, den högsta åklagaren i delstaten. Minnesota hör till de delstater där ställningen innehas av en folkvald politiker men Mondale blev utnämnd av guvernören eftersom hans företrädare avgick mitt i mandatperioden. Två år senare, 1962, blev han även folkvald som attorney general som ofta översätts som delstatens justitieminister men det beror på varje delstats egna lagar, vilken roll en attorney general har och på vilket sätt ämbetet vanligtvis fylls. I dagens Minnesota innehas ämbetet av Keith Ellison, en afroamerikansk muslim. I dagens USA är positionen folkvald i 43 delstater och Minnesota är en av dem, medan i den federala administrationen utses justitieministern av presidenten med senatens råd och samtycke.

Walter Mondale som attorney general i Minnesota 1962 med Minnesotas viceguvernör Karl Rolvaag och USA:s president John F. Kennedy i Saint Paul. Två år senare utnämnde Rolvaag som guvernör Mondale till senaten. (Foto: JFK Library)

Även till senaten öppnades Mondales väg först genom en utnämning av guvernören snarare än genom att vinna ett val. Guvernör Karl Rolvaag utsåg Mondale till senator när Hubert Humphrey hade blivit vald till vicepresident i presidentvalet 1964. Guvernören kom från en av delstatens mest framträdande norskättade familjer och var son till Ole Rølvåg, norsk emigrant som var känd både som norskspråkig författare och professor i norska. Ibland lyckas en utnämnd senator inte att försvara mandatet men det gjorde Mondale både 1966 och 1972. I valet 1972 vann president Richard Nixon i Minnesota men trots förlusten av partiets presidentkandidat klarade Mondale sig, eftersom tillräckligt många röstade på både en sittande president och en sittande senator, trots att de hade olika framtoning och politik. I början av sin tid i senaten visade Mondale föga intresse för utrikespolitiken men insåg sedan att det behövdes för att kunna komma i främsta ledet och utvecklade en pragmatisk mittenposition mellan hökar och duvor. Han hade varit för Vietnamkriget innan han tog ställning emot att kriget skulle fortsätta så länge som det gjorde. Mest radikal var Mondale i sitt försvar av afroamerikanernas medborgerliga rättigheter och arbetade hårt för Fair Housing Act, ett förbud mot diskriminering av människor på grund av hudfärg, religion eller nationalitet vid fastighetsförsäljning eller bostadsuthyrning.

Carter valde Mondale som vicepresidentkandidat. De besegrade republikanerna Gerald Ford och Bob Dole i presidentvalet 1976. Före Mondale var det vanligt att vicepresidenter inte gjorde så mycket mer än att fick avgöra omröstningar i senaten då rösterna faller jämnt. Under sina fyra år som vicepresident fick Mondale ge en utslagsgivande röst en enda gång. Nu när Kamala Harris är vicepresident, faller maktbalansen i senaten 50-50, vilket innebär att just den rollen aktiveras. Men Mondale var en osedvanligt aktiv vicepresident för sin tid och etablerade en tradition där presidenten och vicepresidenten äter lunch en gång i veckan. Carter var relativt oerfaren som utrikespolitiker och Mondale fick ta på sig en del av det utrikespolitiska ansvaret. När Mondale reste till Norge som vicepresident, gjorde en lokal tv-kanal i Minneapolisområdet en dokumentär om resan som hette Walter Mondale: There’s a Fjord in your Past, en ordlek med Ford Motor Companys reklamslogan There’s a Ford in your Future.

Kampanjrekvisita för Walter Mondale i presidentvalet 1984. Jämställdhetsfrågor var centrala för kampanjen som också hade den första kvinnliga vicepresidentkandidaten för ett stort parti i USA:s historia. (Foto: Joe Haupt/Wikimedia Commons)

När Mondale kandiderade till president 1984, var han något längre vänsterut än han hade varit tidigare under sin karriär. För att vinna partiets nominering gällde det för honom att slå det unga stjärnskottet Gary Hart som uppfattades som telegenisk och karismatisk. Mondale lyckades både med partiets gräsrötter och etablissemang fast själva kampanjen i presidentvalet sedan floppade mot Ronald Reagan. Jämställdhets- och fredsfrågor låg överst på agendan för Mondale och den första kvinnliga och första italienskättade vicepresidentkandidaten Ferraro bröt nyhetströskeln. Den katolska kyrkan kritiserade Ferraro för att hon som katolik stödde kvinnornas rätt till abort, något som även Mondale länge hade gjort, dock utan att vara katolik. I religionsfrågan definierade Mondale sig helt enkelt som “god kristen” utan att gå närmare in på trosfrågorna. Mondale uppfattades som mönstergill i sin roll som äkta make, medan Hart hade varit öppen om sina äktenskapskriser. 1988 skulle Harts presidentambitioner slutgiltigt sänkas av en otrohetsaffär.

Ingen amerikansk president hade varit frånskild före Reagan men han hade de religiöst konservativa väljarnas stöd likaväl. I de evangelikala kretsarna räknades det till Reagans fördel att frun hade initierat skilsmässan och inte han och dessutom hade presidenten länge varit lyckligt gift med sin Nancy, på ett sätt att han verkade stå närmare sin fru än sina politiska rådgivare. Den hårda högerpresidenten Reagan slog Mondale inte minst tack vare den gynnsamma ekonomiska konjunkturen. Mondale hade öppet lovat att höja skatterna. Många som hade tidigare röstat på Demokratiska partiet röstade på Reagan och mycket berodde på presidentens optimistiska framtoning och karisma. När tiderna var goda och konsumtionsfesten i gång, tänkte inte många på vilket pris en del själva skulle betala när konjunkturen svängde och den rådande politiken hävdade att säkerhetsnät var obehövliga.

President Bill Clinton utnämnde Mondale till ambassadör i Tokyo där han trivdes i tre år. Att välja äldre tungviktare till Japan och Kina har varit något av en tradition i USA eftersom man räknar med att erfarenhet är något som respekteras allra mest i vissa östasiatiska kulturer. Dessutom sades det att japanerna hade önskat sig vad de kallar omono taishi, en höjdarambassadör. Mondale var 65 år gammal när han kom till Tokyo och en före detta vicepresident är ungefär det högsta man kan önska sig. Redan som vicepresident hade Mondale fått förkovra sin diplomatiska sida och han uppfattades som välartikulerad och kapabel att ta hänsyn till den japanska kulturen. När den indonesiska regimen under general Suharto kollapsade 1998, fick Mondale en temporär anställning som specialsändebud för Indonesien.

År 2002 omkom Paul Wellstone, en populär senator, i en flygolycka i Minnesota bara elva dagar före valet, alltså under slutrakan. Mondale fick träda in som sitt partis kandidat utan tid att förbereda sig och det stod dessutom Wellstone på valsedeln trots att han hade efter sin död blivit utbytt mot Mondale. Republikanen Norm Coleman vann knappt och Mondales försök till comeback blev således resultatlöst.

Före detta vicepresidenterna Joe Biden och Walter Mondale på besök hos dåvarande vicepresidenten Mike Pence i januari 2018. (Foto: Wikimedia Commons)

När Mondale dog 93 år gammal, hade han varit äldst bland levande vicepresidenter. Fyra vicepresidenter har ändå blivit äldre än Mondale och den äldsta var John Nance Garner som var 98 vid sitt frånfälle år 1967. Att Mondale var vid liv 40 år efter att ha lämnat ämbetet är ändå ett rekord för de kvarlevande vicepresidenterna att slå. Det rekordet kan Dan Quayle slå om han lever i tolv år till. Quayle var 45 när han lämnade ämbetet, medan Mondale var 53.