På ett samhälleligt plan har vändningen däremot uteblivit. Tio år senare vet vi att den nationalistiska och högerpopulistiska våg som tog sig sitt blodigaste uttryck på Utøya varken började eller slutade där. Bara två år efter Anders Behring Breiviks politiska terrordåd tog högerpopulistiska Fremskrittspartiet, där han tidigare varit aktiv, steget in i samma regeringskvarter som han bombat år 2011. I Finland visade sig Sannfinländarnas “jytky” några månader innan attentatet vara början på en ny era i finsk politik. Idag leds vårt största oppositionsparti av en man som, utöver att han citeras i Breiviks 1500 sidor långa krigsförklaring till manifest, är en av de mest långvariga och profilstarka förespråkarna för denna nygamla höger. 

Fremskrittspartiet, Sannfinländarna och deras likasinnade runt om i Europa är kanske inte direkt ansvariga för Breiviks handlingar. Däremot är de i högsta grad ansvariga för den samhällsutveckling som ledde fram både till dem och den rad politiska våldsdåd som har följt sedan dess. Särskilt tydlig och oroväckande är den normalisering av Breiviks åsikter som har skett under de senaste tio åren. Begrepp som “kulturmarxism” och “kulturkrig” har populariserats och blivit en del av den politiska jargongen – också i Finland. Jussi Halla-ahos tal på Finlandsarenan förra veckan är, i sin närmast skrattretande svulstighet, bara det senaste exemplet. 

Trots att Anders Behring Breivik agerade på eget initiativ, agerade han samtidigt utifrån en övertygelse som delas av ett stort antal människor runt om i världen. På nätforum, i valstugor och i parlament. Han är, som Daniel Poohl på svenska Expo har sammanfattat det, en ensamvarg med en flock.

Att just arbetarrörelsen och socialdemokratin har blivit ett av denna flocks främsta byten är ingen slump. Förmågan att organisera människor över nations- och etnicitetsgränser, kring ett samhälle byggt på jämlikhet, frihet och solidaritet, är den raka motsatsen till vad dessa högerradikala krafter försöker göra – i allt högre utsträckning med hjälp av partier som i sina partiprogram kallar sig liberala. Inte heller det är någon nyhet: historiskt är det som bekant socialdemokratin som har stått stadigast, då högervindarna har blåst som snålast. Det är vår rörelses viktigaste arv, en starkt bidragande orsak till att jag själv sökte mig till den. 

Sommaren 2011 var jag tolv år gammal, två år yngre än de yngsta offren på Utøya. Tio år senare har jag redan levt längre än de flesta av dem någonsin fick. I dagarna har AUF:s slagord om att “aldri tie, aldri glemme” fyllt mina sociala medier. Det gäller givetvis händelserna på Utøya och i Oslo, men i lika hög utsträckning vad som orsakade dem och vilket vår rörelses arv och ansvar är i sammanhanget. Bara genom att ta problemet vid roten, genom att motverka växande samhällsklyftor och osäkerhet, återställa en känsla av framtidstro och samtidigt bekämpa rasismen och högerradikalismen överallt där den framträder har vi en chans att vända de senaste årens samhällsutveckling. Bara så kan vi fortsätta det livsverk som 77 människor berövades för tio år sedan. Med den vetskapen borde det vara omöjligt att tiga.