Rösterna i det italienska parlamentsvalet är räknade och som väntat fick inte vänster-centerpartierna, som det brukar heta i italiensk politik, särskilt höga procent.

Regeringspartiet, mittenpartiet Partito Democratico, föll kraftigt ner till 19 procent och de inför valet nybildade partierna på vänsterkanten nådde inte över 4 procent.

Av den italienska vänstern, som en gång i tiden var en av Europas starkaste vänsterrörelser, återstår bara fragment. Vänstern har i princip försvunnit, vilket delvis är en del av en internationell trend.

Filosofen och författaren Ida Dominijanni, menar att vänster-centerpartierna genom den nyliberala politik de drivit de senaste åren har massakrerat sig själva, eller i alla fall det som återstod av vänstern.

– Problemet i Italien är att vi inte har några antikroppar, konstaterar hon och förklarar:

– Medan andra länder har haft starka vänsterkandidater med ett relativt radikalt vänsterbudskap, såsom Corbyn i England, Iglesias i Spanien, Tsipras i Grekland och Mélenchon i Frankrike, har vi i Italien istället den här svampen M5S (Femstjärnerörelsen) som växer.

Hon syftar på det populistiska anti-etablissemangsparti som fick flest röster som enskilt parti i valet.

Dominijanni beskriver dock vänsterns problematik som djupare än så. Det handlar om den representativa demokratins kris.

– Att den representativa demokratin är i kris, vilket inte är unikt för Italien, är en underdrift. Den representativa demokratin är inte i kris, den är över, fastslår hon.

Folket sätter helt enkelt inte sin tilltro till politikernas förmåga att representera dem och göra sitt jobb. För det finns mycket att göra i Italien. Utöver den politiska krisen råder det även en ekonomisk kris. Ekonomin går på tomgång och ungdomsarbetslösheten är uppe på över trettiofem procent. Det är i tomrummet som denna situation lämnat efter sig på den politiska scenen som Femstjärnerörelsen har tagit sig in.

Ida Dominijanni. Foto: Privat

Det började med nedskärningar

Giulia Rodano, tidigare vänsterpolitiker, menar att invandringen, men framför allt den åtstramningspolitik som Italien, liksom många andra EU-länder, har bedrivit under lång tid har fått långtgående konsekvenser för landet: utbredd fattigdom, övergripande utarmning av samhället och ökade orättvisor. Faktorer som alla spelar in för att förklara vad som händer i politiken och hur migrationsfrågan kunde bli större än frågan om jobben.

Enligt Rodano har investeringarna i det offentliga minskat dramatiskt och samhällsservicen generellt försämrats under de senaste tjugo åren. Det har lett till att de sociala relationerna mellan människor har undergrävts.

– Försämrade sociala relationer tenderar att producera ondska och ett hårdare samhälle, säger hon.

Italiens enorma utmaningar med över 35 procent av ungdomarna utanför arbetsmarknaden, en jättehög procent med underbetalda arbetare i prekariatet och radikalt sjunkande inkomster i vissa samhällsskikt har lett till en bristande vision och rädsla för framtiden.

Det är just denna rädsla politikerna har spelat på för att vinna väljare i söndagens val. Den upplevda osäkerheten och de hårda tongångarna följdes innan valet även upp av flera våldsdåd och sammandrabbningar. I politiken innebär det att det skapas stort utrymme för klassisk högerpolitik som innefattar nationalism, protektionism och säkerhet, och som nu sprider sig över alla politiska fält.

Giulia Rodano.

Med splittring i bagaget

Men problemen för vänstern började långt tidigare. När Berlinmuren föll klipptes banden till den ursprungliga kommunistiska ideologin för det tidigare starka kommunistiska partiet PCI. Partiet upplöstes och det bildades två falanger, en som ville se modernisering med en inriktning mot mer marknadsliberal politik, och en falang som argumenterade för en mer demokratisk kapitalism. Det blev så småningom två olika partier. Sedan dess har vänsterns kännetecknats av splittring.

Ida Dominijanni beskriver Italien som ett politiskt laboratorium, det vill säga alltid lite före den internationella trenden. På 1970-talet hade landet en mycket stark vänsterrörelse som drev den demokratiska utvecklingen framåt. Sedan början av 90-talet, med Berlusconi-eran har landet istället blivit ett högerlaboratorium, som många andra länder sneglar på. Dominijanni själv har skrivit en bok om Berlusconi, Il Trucco (Tricket). Miljardären Berlusconi kom ju faktiskt fram före Trump, och de har många gemensamma nämnare. Nu har Berlusconi gjort come-back i politiken, hans koalition har vunnit valet, och därmed berett plats för det främlingsfientliga och extremhögerpartiet Lega och fascistiska Fratelli d’Italia (Italiens bröder).

Forskaren och feministen Giorgia Serughetti från Milano-Bicocco-universitetet kommenterar det nuvarande regeringspartiets, socialdemokratiska Partito Democratico:s (Pd), fall och de andra små vänsterpartiernas stora misslyckande såhär:

– När det gäller center-vänsterpartierna så har de begått många misstag. Ledarna har kämpat mot varandra istället för att visa italienarna en väg, ett alternativ, vilket har pulveriserat dem.

Hon menar också att de förlorade en värdefull möjlighet att visa sig ”genetiskt” åtskilda från högern genom att sätta kvinnors rättigheter, HBTQ-frågor och migrationsfrågan i fokus på dagordningen, utan rädsla, tvetydighet och tvekan.

”Unga hungrar efter vänsterpolitik”

Serughetti tror att Partito Democratico:s, (Demokratiska partiet:s), ovilja att tydligt ta ställning för migranter och för andra generationens rätt till medborgarskap, en fråga som under året har uppmärksammats av barn till migranter födda i Italien, har varit till nackdel för dem.

Hon är även kritisk till det inför valet nybildade vänsterpartiet Liberi e Uguali, Fria och jämlika, som inte placerade en enda kvinna i toppskiktet. Tack vare draghjälp av den skickliga vänsterpolitikern Laura Boldrini, skrapade partiet ihop 3,4 procent. Det blev ändå en riktig besvikelse. Boldrini och partiledaren, tillika avgående ordförande i deputeradekammaren, Pietro Grassi, lyckades precis ta sig in i underhuset.

Serughetti sätter framtidshoppet dels till de enskilda vänsterpolitiker som tar plats i oppositionen i parlamentet, och som besitter kunskap i ämnen som rör kvinnors-, HBTQ-personer, och flyktingars rättigheter. Men framför allt till de antifascistiska och antirasistiska rörelser som finns i landet.

– Som tur är, pågår kampen för kvinnors rättigheter parallellt utanför politiken i civilsamhället, säger hon och syftar bland annat på den feministiska antivåldsrörelsen, Non una di meno, som har tagit form under året.

Ida Dominijanni säger att hon inte har sett en så stor, bred och inkluderande kraftsamling, som Non una di meno, för medborgerliga rättigheter sedan 1970-talet i Italien.

– Det finns många unga som hungrar efter en radikal antikapitalistisk politik till vänster i politiken, säger hon.