MENY
Turva – Hymy

Även hemmafronten får plats i nya Okänd soldat – en utmärkt krigsfilm

Kuva: Foto: Juuli Aschan © Elokuvaosakeyhtiö Suomi 2017
Okänd soldat - Rokka & Koskela (Eero Aho & Jussi Vatanen).

Det finns en vinnare inom årets finländska filmkonst, och det är den tredje filmversionen av Okänd soldat, regisserad av Aki Louhimies. Filmen hade premiär 28 oktober och sågs på en dryg vecka av  360 000 personer.

 

Filmrecension – Okänd soldat
Regi: Aki Louhimies
Manus: Aki Louhimies, Jari Olavi Rantala
Musik: Lasse  Enersen
I huvudrollerna: Eero Aho, Jussi Vatanen, Juhana Holopainen, Aku Hirviniemi, Paula Vesala.
Producent: Filmaktiebolaget Suomi 1917

 

Filmen handlar förstås om det maskingevärskompani under fortsättningskriget som kanoniserats i Väinö Linnas berömda roman, Okänd soldat. Boken utkom 1954. Den första filmversionen med Edvin Laine som regissör hade premiär redan 1955, Rauni Mollbergs andra version kom 1985 och nu visas Louhimies tredje i teatrarna landet runt.

Aki Louhimies, 39-årig regissör från Helsingfors, har gjort åtta långfilmer, bland annat Nordsjö, Fruset land och Ordern. I fjol redigerade han för den irländska statstelevisionen RTE en serie om påskupproret 1916 (”Rebellion”).

Det fördes en längre debatt om nödvändigheten av en tredje version eftersom Laines första blivit en nationell helgedom, som visas i tv varje självständighetsdag. Mollbergs version hade ingen chans att hävda sig mot Laines. De som var för en ny version argumenterade bland annat att varje generation behöver sin storfilm. Att Finland också i år firar sina 100 år underlättade säkert beslutet och garanterade finansieringen. Budgeten låg kring 7 miljoner euro.

Det är klart att Louhimies film jämförs med Laines. Men det är lika viktigt att den också analyseras som ett verk i sig.

 

Mer från hemmafronten

Filmen går på tre timmar och Louhimies är trogen Linnas ursprungsroman Sotaromaani (Krigsromanen) som förlaget sedan redigerade till Okänd soldat. Nu kommer hemmafronten med. Vi ser korta avsnitt av fänrik Koskelas hemgård där redan två söner fått ge sitt liv för fosterlandet, hur undersergeant Rokkas  gravida fru Lyyti (spelad av Paula Vesala) tar hand om gården i Karelen och förbereder uppbrottet 1944 samt fänrik Kariluotos bröllop under en permission. Vi får även ta del av de intima delarna i undersergeant Hietanens och ryska Veruskas (Diana Pozhojskaja) förhållande i det ockuperade  Petroskoj.

Allt ryms inte med, bland annat scenen där soldaterna Lehto, Rahikainen och Määttä står i arrest mitt under en flygattack har utgått. Men regin håller. Stridsscenerna är realistiska och välgjorda, i några fall lite utdragna. Louhimies utnyttjar den moderna tekniken till fullo. Färgerna är utsökta och ljudeffekterna imponerar.

De unga skådespelarna står överlag för en gedigen insats. Eero Aho imponerar som pjäsens hjälte, undersergeant Rokka. Fint skådespel även av Jussi Vatanen (Koskela), Aku Hoviniemi (Hietanen) och i synnerhet Juhana Holopainen (Kariluoto). Samuli Varamo har däremot en otacksam uppgift i att gestalta löjtnant Lammio. Tankarna går obönhörligt till Laines version, där Jussi Jurkka var ruskigt bra som den pedantiske, illa omtyckta Lammio.

Louhimies Okänd soldat är en utmärkt krigsfilm. Men kan den ersätta Edvin Laines version i de krigstida och efterkrigstida generationernas hjärtan? Knappast – men det behöver den inte. Louhimies film är en succé, både konstnärligt och publikmässigt.

 

Okänd soldat. Kariluoto & Sirkka (Johannes Holopainen & Marketta Tikkanen).

Diskussion

Regissören väljer speciell approach då första hockeyguldet blir långfilm

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor, skriver Rolf Johansson i recensionen av filmen 95.

 

Recension
Film: 95.
Regi: Aleksi  Mäkelä.
I huvudrollerna: Jens Hultén, Frida Hallgren, Pekka Strang,  Laura Birn.

 

Vad säger er året 1995?

Slutet på den långa depressionen? Finlands EU-medlemskap ? Socialdemokraternas stora valseger? Paavo Lipponen som statsminister? Kanske det. Men för tusentals finländare  innebär nog 1995 det året då Finland spöade Sverige med 4-1 i Globen i Stockholm och tog sitt första världsmästerskap i ishockey!

Filmregissören Aleksi Mäkelä har gjort en film om gulddrömmen som den 7 maj 1995 blev sann då ”Knatte-Fnatte-Tjatte”-kedjan (Koivu-Lehtinen-Peltonen) snurrade upp svenskarna och de blå-vita kunde fira VM-guldet med de blå-gulas kampsång ”Den glider in …”.

 

Aleksi Mäkeläs film heter rätt och slätt ”95”. Regissören kunde ha gjort en nationalistisk film om det finska undret, lite som Gavin 0’Connors film The Miracle från 2004 , där han i actionform återger de amerikanska skolpojkarnas seger över mäktiga Sovjetunionen vid de olympiska spelen 1980.

 

Mäkelä väljer en annan approach. Vi får förvisso se nämnda trio och andra stjärnor storma förbi, men gallerierna domineras av en cancersjuk patient (Peter Strang) som vill se den avgörande matchen med sina kompisar på sitt lasarett, en ensamförsörjande mor (Laura Birn), Finlands rikssvenska förbundstränare Curre Lindström (Jens Hulten) tre finländska ligister som planerar en säregen demonstration i Kungliga slottet i Stockholm, den tredje målvakten Jukka Tammi (Lauri Tilkanen) som inte fick spela en match samt Svenska  Hockeyförbundets kanslist (Frida Hallgren) som febrilt planerar en segerfest på Sergels Torg – för Sverige!

 

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor. Där finns stundtals riktiga pärlor. Men det går inte att förneka regissörens problem med att hålla ihop det hela. Ett gytter av detaljer döljer helheten. Ser finns alltför många ”små” huvudrollsinnehavare för att någon riktigt skall kunna träda fram. För det är trots allt hockeylaget det gäller. Goda skådespelarinsatser dock av Hallgren, Strang och Birn.

 

Mottagandet av ”95” har varit kluvet. En recensent avfärdade filmen som ”ett klumpigt drama fullt med karikatyrer och där Curt Lindström framstår som en nervös disco-clown”. Jag medger gärna att nostalgin från 1995 inverkat på mig. Därför är jag mera böjd att förena mig med en annan kollega, som konstaterade: ”Stolpe in för det blåvita hockeydramat”.

 

 

Diskussion

”Höckerstedt har räddat livet på otaliga finländare”

Kuva: Foto: Pixabay
Allmän bild på kirurgiskt ingrepp, föreställer inte kirurgen Höckerstedt som bokrecensionen handlar om.

Krister Höckerstedt är en berömd finländsk leverkirurg som verkat vid Kirurgiska sjukhuset eller ”Kirran” i Helsingfors. Som pensionär har han fått sitt liv dokumenterat av Mardy Lindqvist som är likaså pensionerad som tidigare reporter från Hufvudstadsbladet.

Lue lisää

Diskussion

Bok om Åbolands skärgård 1918 fyller historisk lucka

Gustav Wickström har skrivit en bok om 1918 i Åbo skärgård och är rätt man för verket, skriver Henrik Helenius i recensionen av En storm är lös – Åbolands skärgård vårvintern 1918.

Lue lisää

Diskussion

En rar liten bok om Macron

Kuva: flickr public-domain thierryleclercq

Av allt fattar man att Macron är en begåvad och äregirig person, som klättrat upp i det franska samhället via elitskolor och jobb på institutioner av första klass, skriver Jacob Söderman i en recension av Anne Fuldas biografi om Frankrikes banbrytande president.

 

Anne Fulda.

Bokrecension: Anne Fulda – Emmanuel Macron, Historiska Media 2017, 182 s.

 

Författaren är född 1963 och har jobbat på den traditionella högertidningen Le Figaro sedan 1972. Hon har tidigare publicerat böcker om fransk politik.

Boken, en översättning av Anna Säflund-Orstadius och Pär Svensson, baserar sig på intervjuer med Macron och färre med människor omkring honom samt texter han skrivit eller som skrivits om honom.

 

Det är en rar bok. Nästan halva boken ägnas hans barndom och skolgång. Hans relation till sin mormor och relationen till sin betydligt äldre lärare, som han nu är gift med.

Av allt fattar man att Macron är en begåvad och äregirig person, som klättrat upp i det franska samhället via elitskolor och jobb på institutioner av första klass.

 

Han var en nyliberal bankir på Rothschild-banken, när han plockades till president François Hollandes medarbetare.

 

Boken vimlar av framgångsrika personer som han blivit bekant med och insupit lärdom av när han klättrat vidare.

 

Som ekonomiminister i Hollandes regering driver han igenom nyliberala ekonomiska reformer som det franska näringslivets mår bra av.

 

År 2016 lämnar han socialistpartiets hägn och startar rörelsen En Marche! (“På väg!”) för att kandidera i presidentvalet.

Rörelsens titel leker med hans förnamn Emmanuel och efternamn MAcron. Det är hans rörelse.

 

Han är en god talare, har en vidunderlig charm och räds inte att gå nya vägar. Han river upp det gamla stelbenta partisystemet.

 

Som en följd av hans rörelses framgångar går Gaulistpartiet och Socialispartiet närmast i kras. Konservativerna går bakåt. De gröna och kommunisterna blir små.

 

Hans nya parti får majoritet i parlamentet och bildar en regering bland annat genom att ta med viktiga politiker från partier som förlorat i valet.

 

”Frankrike drabbades av en Macron hysteri”, skriver författaren och tillägger:

”Man förbluffas av hans förmåga att föra sig. Att röra sig. Att axla presidentrollen.”

 

Starkt stöd trots kritik

De första reformerna av arbetslivet och ekonomin möter mycket kritik och strejker, men de godkänns.

 

På sommaren 2017 ligger presidentens understöd vid 30 procent, men nu har det stigit. I december 2017 är det över 50 procent.

 

På det internationella planet går det också vägen. Macron gör en del lyckade internationella framträdanden.

 

Med hänvisning till Trump och hans beslut att lösgöra sig från avtalen för att stoppa klimatförändring, utropar Macron:

 

Make the Planet Great again!

 

Iakttagare påstår ibland att han har tagit modell av Napoleon Bonaparte eller Charles De Gaulle, några har pekat på François Mitterrand.

 

Macron fick väljarna att göra sig av med den gamla politiska klassen.

 

Han har mycket av Tony Blair och Gerhard Schröder som förnyade sina länders ekonomi med nyliberala förtecken, Blair med charm därtill. Det gick en tid.

 

Är Kanadas statsminister Trudeau samma andas barn?

 

Partisystemet utmanas

Macron har vissa drag av vår Alexander Stubb, då han kom in på den finska politiska scenen ung, modern och charmig. Honom tog Samlingspartiets traditionella partielit dock kål på. Stubb var främmande på den inhemska politiska scenen.

 

Troligen är Macron dock sin egen typ. Han insåg att det franska politiska livet kräver förändring och har lyckats med det. Tillsvidare.

 

Boken bubblar av känslor och tankar och namn.

 

Frankrike och Finland är olika politiska miljöer. Gemensamt har de dock haft en gammalmodig partiindelning, som Macron lyckats rasera i Frankrike.

 

Hos oss har Sannfinländarna och De gröna lite lyckats nagga den i kanterna, men den stora smällen låter vänta på sig.

 

Se upp Samlingspartiet, se upp Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och De gröna!

 

Förnya er eller bered er på det värsta.

 

Diskussion

Starkt berörande pjäs om unga kvinnors liv i inbördeskriget 1918

Kuva: Foto: Chris Senn
Emilia Ekström gör en strong insats som socialisten Ebba.

Musikteatern 18 lyckas levandegöra inbördeskriget 1918 genom två människoöden. Pjäsen lyckas lyfta fram människor som mer än röda eller vita i sammanhanget. De får utrymme som individer med särdrag och människovärde som historiska omständigheter har ifrågasatt med tragiska följder.

Lue lisää

Diskussion