Under EU-valrörelsen har frågan om gigarbetare och andra med låg eller ingen avtalstäckning, usla löner och arbetsvillkor diskuterats. Detta är definitivt en av de viktigaste EU-frågorna, inte minst utifrån ett LO-fackligt perspektiv. Särskilt utsatta är de som arbetar med budjobb, byggarbetare, fastighetsskötare, taxichaufförer och anställda inom restaurangbranschen etc. Alltså de som arbetar i yrken med låg facklig organisationsgrad och där man inte har kunnat teckna avtal för arbetsplatsen ifråga.

Idag exploateras en växande grupp arbetare, ofta av arbetsgivare med kopplingar till den kriminella världen. Vi ser en växande tudelning av arbetsmarknanden, där en grupp med relativt hög facklig organisationsgrad skyddas av goda kollektivavtalsvillkor som servas och betjänas av ett växande, oorganiserat låglöneproletariat med låg utbildningsnivå. Anställda ställs mot anställda. Samhället slits isär. Ska denna utveckling kunna stoppas krävs såväl nytänkande som förmåga att “slakta heliga kor” och se bortom ytlig retorik.

En bärande tanke och ett grundläggande moment i vår kollektivavtalsmodell har varit att parterna själva bär kollektivavtalen och ser till att de efterlevs och utvecklas. Detta är en viktig tanke att skydda så långt det bara är möjligt. Men vad vi däremot inte kan bortse från är att denna, nordiska modell inte är det “normala” i flertalet EU-länder.

Kollektivavtalsmodellen hotas av EU:s klåfingrighet

Inom ramen för den sociala pelaren sker från EU-kommissionens sida kontinuerligt framstötar om att via lagstiftning reglera sådant som exempelvis minimilöner. Syftet sägs vara att motverka lönedumpning och underbudskonkurrens. Problemet är att det går på tvärs mot den nordiska modellen, där vi har en lång historia av att detta regleras via kollektivavtal och inte lagstiftning.

Sådana EU-lagstiftande förslag på arbetsmarknaden borde naturligtvis regelmässigt förses med ett i EU-domstolen hållbart undantag så att Sverige inte blir “sittande” med en dubbel uppsättning regelverk. Tvärtom ska det klart framgå att kollektivavtalets regelverk är det som gäller på svensk arbetsmarknad. Särskilt som vi, via kollektivavtalen, ännu har en 85-86 procentig täckning på svensk arbetsmarknad.

Men även om Sverige nu skulle få ett sådant undantag så är det EU-domstolen som i sista hand avgör om undantag för länder som Sverige verkligen är något värd. Här finns det skäl att höja ett varningens finger. Minns hur det var med Laval-fallet 2007, då Byggnads förlorade kampen mot ett lettiskt byggföretags lönedumpning. Tyvärr sumpade Sverige att undantagsskydda vår kollektiv­avtalsmodell i anslutningsfördraget med EU, liksom att inte heller senare kräva det i Lissabonfördraget. Men då trodde somliga att det inte skulle behövas. Men verkligheten har visat annat. Och där står vi idag.

Lär av våra nordiska grannländer!

Så ser det dock inte ut i vår närmiljö. I vårt nordiska grannland Finland – liksom i EES-landet Norge – gäller sedan tidigare en lagbaserad allmängiltighetsverkan av riksomfattande kollektivavtal. En sådan allmängiltigförklaring innebär, enkelt uttryckt, att staten går in och bestämmer att kollektivavtal ska gälla för en hel bransch, även de företag och anställda som inte är organiserade. Något som i praktiken täcker de flesta områden av betydelse, som byggsektorn, metallindustrin och städarbete. Och som visat sig fungera väl.

Vi tror att Sverige har mycket att lära av den väg som Finland och Norge valt. Särskilt så inom branscher med sjunkande, låg organisationsgrad behövs allmängiltighetsförklarade kollektivavtal. Detta är en bredare och bättre lösning än lagstiftade minimilöner. En allmängiltighetsförklaring av kollektivavtal på branschnivå ger en god täckning eftersom den omfattar branschens alla avtalsvillkor. Så även för dem som jobbar inom området men saknar kollektivavtal. Det som ligger i de allmängiltighetsförklarade avtalen gäller även för oorganiserade utan avtal i branschen. Dessutom skulle en sådan lösning motverka svartarbeten och indirekt även ekobrott i branschen!

På detta sätt skulle Sverige kunna “runda” de problem som ligger exempelvis i det lagstadgade EU-direktivet om minimilöner. Genom att allmängiltigförklara våra centrala, branschvisa kollektivavtal kan partsinflytandet i vår samhällsmodell värnas. Detta kan ske i sin helhet eller branschvis för de områden som har den sämsta kollektivavtalstäckningen. Möjligen i sista hand enbart omfatta minimilönerna i dem. Det sistnämnda är dock en sämre lösning.

Realism och pragmatism krävs

I dagens osäkra värld finns oftast inga helt idealiska lösningar. Men en allmängiltighetsförklaring av kollektivavtal – som tillämpas i Finland och Norge sedan tidigare – ger ändå ett bra skydd för många grupper med idag osäkra arbets- och lönevillkor. Detta gäller särskilt i branscher med låg och sjunkande organisationsgrad, eller nästan helt oorganiserade såsom t ex inom gigjobbsektorn.

Så här säger före detta norska LO-toppen Jan Kristian Balstad om deras allmängiltighetsförklaring: “Det är en viktig åtgärd, speciellt i bekämpningen av lönedumpning och svartarbete”.

Önsketänkandets tid är förbi. Försvaret av vår kollektivavtalsmodell kräver facklig och politisk realism, pragmatism och mod. Nu gäller det att så effektivt som möjligt rädda så mycket som möjligt av den svenska kollektivavtalsmodellen från EU:s klåfingrighet. Det är det som en branschvis allmängilitighetsförklaring av våra kollektivavtal, enligt en modell som vi förespråkar, ytterst syftar till. Det skulle bättre rusta oss för en osäker framtid.

Robert Björkenwall, frilansjournalist och utredare

Kjell Rautio, fristående utredare med facklig erfarenhet