Bokanmälan: Inger Jägerhorn, Det brinner en eld. Helsingfors 2018; 188 s.

Då Helsingforsregionens svenska partiavdelningar under årets Första Maj gjorde sin traditionella uppvaktning vid de rödas minnesmonument i Djurgården framförde jag Helsingfors svenska arbetarförenings hälsning. Jag avslutade hälsningen med att lägga ner sex röda rosor, en för varje föreningsmedlem som vi med säkerhet vet fick sätta livet till under och efter händelserna 1918.

En av dem var arbetaren Georg Wiktor Johansson. Johansson traumatiserades av inbördeskrigets fasor och begick självmord den 9 maj 1918.

Nu har Johanssons dotterdotter Inger Jägerhorn, renommerad journalist både i Finland och Sverige, gett ut en bok om sin morfar. I romanform, en fiktiv berättelse med verklighetsgrund, som Jägerhorn uttrycker det i sitt förord.

Johansson var infödd helsingforsare, som hann gå fem år i Svenska Reallyceum, innan han var tvungen att lämna skloan och söka sig till lönearbete. Han arbetade en längre tid som målare vid Statsjärnvägarnas verkstad.

Johansson, som först deltagit i den wrightska arbetarrörelsens verksamhet,  kom med i arbetarföreningen under dess första verksamhetsår 1898 och var en av förgrundsgestalterna ända till sin död 1918.

Johanssons meritlista är lång och mångsidig. Han fungerade som arbetarföreningens ordförande 1908 och många år som sekreterare. Han var Arbetarförbundets förbundssekreterare 1904-06 och förbundets första representant i partistyrelsen 1906-09. Han var också medlem av lantdagen 1908 och 1916-17.

“Roman på verklighetsgrund”

Johansson hade flera kommunala  förtroendeuppdrag i Helsingfors.  Den viktigaste och mest bestående gärningen var hans  initiativ till att grunda det som sedan blev Arbis, det svenska arbetarinstitutet i Helsingfors. Han var med på det grundande mötet och satt i dess första styrelse.

I Jägerhorns familjekrets rådde under årtionden en nästan total tystnad kring morfars liv och öde. Johanssons barn hade mödosamt gjort sin egen ”klassresa” uppåt på samhällsstegen. Bit för bit kom Inger Jägerhorn emellertid på spåret och upptäckte att här fanns en berättelse som bör skildras.

Hennes mål var enligt egen utsago ursprungligen en dokumentär med fiktiva inslag. Men resultatet blev det omvända, en roman på verklighetsgrund.

En bidragande orsak till detta var att en stor del av Johanssons personliga arkiv sannolikt förstördes efter hans död. Jägerhorn antar att hustrun Sascha (Alexandra Rehnström)  brände upp de ”farligaste” dokumenten.

Johanssons roll i  föreningslivet och politiken är ju däremot relativt väl dokumenterad via bl.a. Helsingfors svenska arbetarförenings och Finlands svenska arbetarförbunds arkiv och en rad föreliggande  historiker.

Men med facit på hand har det varit ett  lyckat val. Det brinner en eld är en  ”liten stor bok”. Det är en levande, varm men också realistisk beskrivning av morfars liv och leverne men också hans politiska gärning under 1900-talets två första årtionden i Helsingfors. Årtionden som var både händelserika och dramatiska.

Just så här kunde familjen Johanssons liv ha gestaltat  sig i den tidens Helsingfors. En politiskt aktiv svenskspråkig arbetarfamiljs liv.

Upplysning och bildning

Jägerhorn har också försökt sätta sig in i sin morfars grundläggande livssyn. Johansson var en stor humanist och en obetingad reformist. I sitt politiska arbete fokuserade han på konkreta förbättringar av arbetarnas livsförhållanden. Upplysning och bildning var hans främsta intresse.

Beskrivningen av hans karaktär och hans politiska grundsyn fungerar också som en skör ledtråd till den fråga som för alltid förblir obesvarad. Varför valde han att ta sitt eget liv?

Hela hans verksamhet i föreningslivet likasom i parlamentet bars upp av samvetsöm rättrådighet och varm känsla, skrevs det i nekrologen i Folkbladet jämnt ett år efter Johanssons död.

Han var ju långtifrån ensam inom den dåtida socialdemokratin att känna både vanmakt och motvilja inför både det röda och vita våldet under 1918. Tvärtom, merparten av kamraterna inom arbetarföreningen delade hans syn och föreningen intog aldrig någon aktiv och framträdande roll i den röda regimen i Helsingfors.

Föreningskamraten K.H. Wiik var liksom Johansson mycket kritisk till de rödas linjeval, höll sig i bakgrunden i stridens hetta, men kom rätt snart tillbaka och återtog en förgrundsroll inom socialdemokratin ännu för ett par årtionden efter inbördeskriget.

Men som nekrologen fastslog, grep inbördeskrigets olycka Johansson så tungt att han ej förmådde bära dess tyngd.

Helsingfors svenska arbetarförening hade hela 1309 medlemmar i slutet av 1917, och endast 205 år 1919. Bakom denna slående  statistik finns ett otal olika och i många fall okända människoöden. Ett av dem är Georg Wiktor Johanssons.

Inger Jägerhorns ”lilla stora bok” är ett viktigt bidrag till att fylla en lucka i vårt kollektiva kunskapsarv. Det är också denna typ av vittnesmål som förstärker oss i vår övertygelse om att göra allt för att i framtiden undvika liknande tragedier och hålla oss på rättsstatens och den politiska demokratins ofta så tröga och krokiga väg.