Maggie Haberman är en välkänd reporter på New York Times, inte alls Donald Trumps favorittidning. Men hon har även arbetat på tabloider som Trump-trogna New York Post och hon kan miljön som skapade affärsmannen – och han som senare blev USA:s president mot alla odds.

En av dem som tidigt såg detta komma var ex-president Richard Nixon. Han såg att ”bondfångaren” Trump kunde bli just det i ett politiskt system som det amerikanska. ”Manegen var krattad” för hans inträde i politiken, skrev Nixon till Trump. Han ”kommer att vinna så fort du bestämmer dig för att kandidera.”

Om just Maggie Haberman har Trump åtskilliga gånger skällt och twittrat nedsättande samtidigt som han också hyser viss respekt för hennes kritiska granskande roll. Trump ställer upp på tre långa intervjuer för boken och vid ett tillfälle vänder han sig till en medarbetare och utbrister ”Jag älskar att vara med henne, hon är liksom min psykolog”. Men Haberman faller inte för sådant smicker. Sanningen är ju att han behandlar alla som sina psykologer – från reportrar till rådgivare, personal, kampanjbesökare och kunder, skriver Haberman. Det är Trumps stil att testa reaktioner, inte minst för att kunna se hur långt han kan gå.

Viktigt när det gäller att förstå Donald Trump är att man behöver veta varifrån han kommer. Och där är Maggie Haberman bättre lämpad än de flesta. Detta inte minst därför att hon i nästan hela sitt vuxna liv har bott i den stadsdel (Queens) där fastighetshandlaren, pappan Fred Trump och hans son Donald ”lärde sig hur politisk makt fungerar”. Som reporter var hon med från början. Så de första två hundra sidorna i boken ägnas Donalds uppväxt och karriär i New Yorks fastighets- och hotellbransch. Här sitter den grävande journalisten Haberman med utmärkta källor som hon gör det mesta av.

Tydligt är dock hur han utvecklar sin affärsstil, som också blir hans politiska kännetecken. Alltså detta att med hot, fräckhet och kumpaner som först sviks och förolämpas, men sedan tas till nåder igen. Och det är inte direkt okänt att det sist och slutligen var med pappa Freds pengar Donald startade och kunde klara sig undan återkommande konkurser och trassla sig ur tvivelaktiga, rent smutsiga affärer. Ändå var det hans rykte som framgångsrik företagare som sedan kom att bana väg för Trump i politiken. Hans böcker om hur man lyckas i affärer blev storsäljare.

När hans The Art of the Deal kom ut 1987 blev han hjälteförklarad och fick rykte som ett affärsgeni. Det stora genombrottet kom så i tv-programmet The Apprentice. Där fick de medverkande som bekant tävla om en anställning i Trumps företag. De som ratades fick höra Trump ryta sitt berömda ”You´re fired”. Programmet sändes hela fjorton säsonger och sågs av miljoner tittare. Med den var manegen också krattad för hans inträde i politiken hos det allt mera högerlutande Republikanska partiet.

Inför presidentvalet 2016 sökte republikanerna desperat efter en vinnare. Fyra år tidigare hade den bleke men anständige Mitt Romney förlorat stort mot Barack Obama. Trump hade redan registrerat en fras som både Ronald Reagan och Bill Clinton använt, Make America great again. Bland de sjutton kandidater som tävlade om nomineringen stack en ut – Donald Trump. Hänsynslöst fräck och med ett budskap och en personlighet som gick hem. Resten är historia. I boken ger Maggie Haberman en skoningslös bild av Donald Trumps tid som president; lynnig, oförskämd, i sakfrågorna djupt okunnig – och monumentalt självupptagen. Lite samma kan sägas om Trumpkopian och valförloraren Jair Bolsonaro i Brasilien, vars anhängare 8 januari gjorde en da capo-stormning av kongressen i Brasília.

Men som den drivne reporter hon är, låter hon en tidigare medarbetare fälla följande omdöme om sin chef: ”en narcissistisk dramasökare som skylde över sin svaga självkänsla med översittartendenser och som i det här fallet (stormningen av Kapitolium) höll på att föra den amerikanska demokratin till avgrundens brant”.

Detta kunde – och borde – varit slutet. Men en av Trumps märkligaste egenskaper har varit och är hans förmåga att förmå människor omkring sig att ”klia hans rygg” och bete sig som han själv gör. Frågan är väl ändå om han – efter färska motgångar – ändå inte nu, trots allt, är på väg att tappa kontrollen över sin egen, högerpopulistiska rörelse. Turerna i kongressen kring valet av talman i representanthuset nu i början av januari är ett av flera tecken på just detta. ”Trumpismen” har börjat leva sitt eget liv. Den verkliga faran för den amerikanska demokratin är kanske inte längre Donald Trump utan snarare den fortsatta utvecklingen mot högerextremism inom Republikanska partiet.

Men helt säkert vet vi inte ännu. Kanske mer säkert om ett år.

PS 57% av vita evangelikala i USA, mer kända som den kristna högern, tror att vänsterradikaler låg bakom stormningen av kongressen.

Recension: Maggie Haberman; Confidence man: berättelsen om Donald Trumps uppgång och Amerikas fall (2022); Översättning: Margareta Eklöf, Manne Svensson; Albert Bonniers förlag; 600 s.