Ulrika Bengts har lyckats riktigt bra med regin av Florian Zellers pjäs Innan avfärd. Som åskådare blir man lika förvirrad som en minnessjuk person och upplever det att verkligheten bryts samman ur ett inifrånperspektiv.

Skådespelarnas prestationer är mycket imponerande. Asko Sarkola spelar författaren André på ett övertygande sätt och Ylva Ekblad är lysande som hans hustru Madeleine. Det enda man kan utgå ifrån är att såtillvida mannen nu fortfarande är vid liv, lever han inte längre i nuet utan i det förflutna. Pjäsen är byggd som en lek mellan olika tidsplan och det är upp till var och en att gissa sig till huruvida den stora mängden begravningsblommor som flyttas fram och tillbaka i början av pjäsen har sänts med anledning av mannens, hustruns eller eventuellt bådas begravning.

Pjäsen är såpass modern och experimentell att det inte spelar så stor roll vad som har hänt och vad som håller på att hända. Det viktiga är det hallucinatoriska, att det finns många möjliga slut och många möjliga tolkningar till det som händer i pjäsen. Framför allt finns det ingen tydlig fast berättelse utan den röda tråden är lika skör som den kan bli i det verkliga livet för den som är minnessjuk.

Sophia Heikkilä och Sannah Nedergård spelar de vuxna döttrarna Anne och Elise. Annes uppgift är att gå igenom pappans anteckningsböcker för eventuell publicering. Huruvida de ska i så fall publiceras postumt eller medan han är vid liv är oklart, men det enda klara är att han inte kan vara till särskilt stor hjälp när det gäller att fatta beslutet om publicering. Elise besöker föräldrahemmet i sällskap av Paul som är fastighetsmäklare. Paul spelas av Kristofer Möller fram till årsskiftet för att sedan ersättas av Max Forsman. En viktig fråga när fastighetsmäklaren dyker upp är huruvida huset ska säljas.

Johanna af Schultén spelar en kvinna som påstår sig vara Andrés ungdomsvän men det känns allt klarare att hon har varit mer än en vän. Också där får varje åskådare dra sina egna slutsatser. Har André haft en älskarinna och om han har haft det, spelar det någon roll i livets slutskede och i så fall för vem? Det speciellt intressanta kan gälla den eventuella publiceringen av anteckningsböckerna. Vad gör en dotter med egna, inte så värst lyckade litterära ambitioner, med pappans litterära kvarlåtenskap som möjligen innehåller ur släktens perspektiv pinsamma avslöjanden? Sophia Heikkilä gestaltar kluvenheten och missmodet på ett gripande sätt.

Asko Sarkola, Sophia Heikkilä och Sannah Nedergård i Innan avfärd. (Foto: Christian Jakowleff)

Det finns någonting kusligt och vissnande över scenografin, rekvisitan samt pjäsens ljus och ljud. Replikerna är ofta mer centrala än allt annat som ingår i helheten men när det är fråga om minnessjukdom, kan också replikerna vara gåtfulla och svåra att tyda. Asko Sarkola har tidigare erfarenhet av att spela en minnessjuk äldre man i en pjäs av Florian Zeller. Pappan sattes nämligen upp på Svenska Teatern 2019 och också då spelade Sarkola rollen som minnessjuk.

Innan avfärd är en pjäs om sorg och minnesförlust, om svårigheterna i livets slutskede och efter ett avslutat liv. Den väcker en hel funderingar kring de anhörigas roll i ett fall av minnesförlust och etiska frågor kring livets slutskede i sig. Eftersom så mycket i pjäsen är öppet för tolkning, är det upp till varje åskådare att ta tag i de trådar som verkar speciellt intressanta och fortsätta spinna vidare efter föreställningens slut.

Recension: Innan avfärd (Svenska Teatern)

TEXT: Florian Zeller
REGI: Ulrika Bengts
SCENOGRAFI OCH KOSTYM: Heidi Wikar
MASK OCH HÅR: Tiitta Stoor
LJUD: Andreas Lönnquist
LJUS: Tobias Lönnquist

PÅ SCEN: Ylva Ekblad, Sophia Heikkilä, Kristofer Möller, Sannah Nedergård, Asko Sarkola och Johanna af Schultén