Bara genom att ställa frågan är det lätt att hamna på tvären i en åsiktskorridor som dominerar den etablerade politiken samt i mediebruset.

Den etablerade politiken präglas i regel av en välgrundad upprördhet mot president Putins brutala och hänsynslösa framfart.

Snarare sällsynta är däremot röster som artikulerar kontroversiella tolkningar när det gäller krigets ursprung.

Under en TV-debatt som sändes av den i Tyskland populära talk-showen ”Markus Lanz” uppmärksammades häromsistens argumenteringar som försökte bredda de aktuella överläggningarna. Och protagonisten som framförde dem var inte vem som helst utan sonen till SPD:s främste partiikon Willy Brandt.

Även Peter Brandt är socialdemokrat fast utan aktiva upprag. Däremot har han en profil som professor (emeritus) i modern historia på distansuniversitetet Hagen och som publicist.

Professor emeritus Peter Brandt är son till Willy Brandt. (Foto: David Gräber)

Tillsammans med SPD:s förre vice ordförande i partiets förbundsdagsgrupp Michael Müller och fredsaktivisten Reiner Braun presenterade han i år en bok som gör anspråk på att spegla debatten i det aktuella krigs- och krisläget.

Rubriken översatt till svenska lyder: Självutplåning eller gemensam säkerhet?

Misstag och försummanden

Ordvalet till författarnas alster väcker oro. Den inkluderar – om än med frågetecken – risken av världssamfundets suicid.

Redan på grund av den globala klimatkatastrofen kan man hysa förståelse för ett motsvarande budskap. Att dessutom de ohejdade militära våldsamheterna mellan Ryssland och Ukraina bidrar med negativa synergier är befogade farhågor.

Ryska federationen sparkade igång anfallet mot sitt grannland den 24 februari.

Redan i det inledande kapitlet formulerar Brandt et al missnöjet med en offentlig debatt då den tveklöst berättigade upprördheten mot Rysslands folkrättsbrott ändå döljer aspekter om ett västligt medansvar.

Under kalla krigets blockkonfrontation hade tanken om ”gemensam säkerhet” en fredsbevarande effekt främst i Europa.

På en rad ställen i sin bok kritiserar författarna det fortsatta händelseförloppet under 1990-talet och framöver.

De anser att politikens socialdemokratiska arv som byggde på Willy Brandts och Egon Bahrs insikter spelades bort alltför lättvindigt.

I centrum för den argumentationen står inte minst försvarsorganisationen Natos stegvisa utvidgning österut.

Att det aldrig har undertecknats något juridiskt bindande dokument som intygar att Nato någon gång avstod från att bredda ansvarsområdet österom det förenade Tyskland bekräftas även av Peter Brandt et al. Men enligt deras tolkning ligger det stora misstaget i väl dokumenterade muntliga löften om Natos begränsning som gavs till Sovjetunionens statsledare.

Författarna hänvisar bl a till samtal mellan Michail Gorbatjov och USA:s utrikesminister James Baker samt liknande försäkringar av den tyske förbundskanslern Helmut Kohl och utrikesministern Hans-Dietrich Genscher.

Även 1990 års Paris Charta som talade om kooperation och ömsesidig respekt för samlevnaden i Europa fylldes aldrig med liv. Som bara en orsak för det uppger författarna USA:s misstankar om risken att Natoalliansen försvagas.

Den fortsatta atmosfären gentemot Ryssland var enligt Brandt et al ofta präglad av ”västlig högfärdighet” om att ha vunnit kalla kriget.

Att den andan sedermera knappast var en grogrund för att skapa en ny gemensam säkerhetsarkitektur tillhör det beklagliga faktaläget.

Till bilden om orsaken för dagens militära konflikt i Ukraina hör dock även diverse ryska helomvändningar om t ex varje lands suveräna rättighet att välja medlemskap i en försvarsallians eller utfästelser om fredliga konfliktlösningar.

När den ryska björnen aktuellt med vapenvåld utvidgar sitt revir kan det enbart uppfattas som en bekräftelse för tidigare beslut att ansöka om skydd inom Nato.

Misstroendet mot Putins geopolitiska maktintresse att krossa Ukraina som självständig stat samt Rysslands gravt antidemokratiska utveckling under det senaste decenniet väger tungt. Själv tycker jag att det överskuggar även kritiken av USA:s tänkbara intressen att åstadkomma hegemoni i Europa.

Fredsaktivisten Reiner Braun är en av bokens tre medförfattare. (Foto: Westend Verlag)

Globaliseringsförlorare

Författarna är långt ifrån en ensidig analys som ett slags advokater med strategin att enbart belägga den ”åtalades” förringande ansvar bakom ett brott.

Genom att ta in sociologen Klaus Dörre i sitt alster bereder de även en för Rysslands anseende föga smickrande motivläge bakom krigets orsaker.

Enligt honom står Ryska federationen som ett exemplariskt fall för ett land med dramatiskt tilltagande sociala ojämlikheter. Rättas de inte till i fördelningspolitiken så främjas ett vägval till krig, anser han.

Dörre fortsätter analysen med tesen att Ryssland hör till ”globaliseringens stora förlorare” eftersom det rör sig om en stat med ”enbart semiperifer status” fast dess eliter gör anspråk på att ha en ställning som världsmakt.

Sina observationer belägger han inte minst med en utveckling då landets oligarker sysselsätter sig med att plundra de ryska tillgångarna.

Som resultat uppges att nästan 90 procent av dem ägs av en tunn skikt på enbart tre procent superrika.

Rysslands bristfälliga sociala utveckling indikeras vidare genom att en tredjedel av befolkningen avlider innan de når pensionsåldern.

Att staten med världens största territorium till över 50 procent är beroende på inkomster från fossila resurser innebär på sikt ytterligare en ogynnsam effekt.

Enligt Klaus Dörre leder köparländernas ansträngningar att förhindra en annalkande klimatkatastrof med hjälp av hållbara omstruktureringar till framtida inkomstbortfall.

Anfallskriget mot Ukraina är i det scenariot ett instrument för att på kort sikt försöka öka inkomsterna så länge beroendet på främst olja och gas kvarstår.

Den orubbliga geografin

Delar av sociologen Dörres teser påminner om en känd tillspetsning av Helmut Schmidt om Ryssland som ”Övre Volta (idag Burkina Faso) med raketer”.

Det som han då ville uttrycka var att landets obalanserade utgifter för militär upprustning lämnar för lite spelrum för sociala ändamål.

Man ska ändå tolka honom rätt eftersom han hade en seriös respekt för de ryska atomvapnen. Det innebär att allt annat än diplomatiska ansträngningar till en fredlig konfliktlösning kan medföra förödande upptrappningar.

Författarna kräver ett nytt tänkande som innebär att man återvänder till gamla principer som redan låg till grunden för Willy Brandts eller Olof Palmes fredspolitiska initiativ.

Rysslands geografi är orubblig men frågan är om dess politiska ledare kan förmås till ett omtänkande. Den nygamla målsättningen är att skapa gemensam säkerhet.

Det som sökes är således sega och tålmodiga impulser för att uppnå öppningar för ett förhandlingsläge om vapenvila och fred i Ukraina.

I en färsk intervju med nyhetsmagasinet Der Spiegel krävde den kände australiske historikern Christopher Clark fredsförhandlingar parallellt med det pågående kriget.

– Någon gång måste Ryssland och Ukraina sluta fred, säger Clark och varnar samtidigt för en illusion om att den kommer att tillfredställa alla ryssar och ukrainare.

Motsatsen vore en långdragen fortsatt militär konflikt som i sin tur även minskar chansen att ta hänsyn till den globala klimatkrisen.

Recension: Michael Müller, Peter Brandt, Reiner Braun; Selbstvernichtung oder Gemeinsame Sicherheit – Unser Jahrzehnt der Extreme: Ukraine-Krieg und Klimakrise (2022); Westend Verlag; 171 s.