Det är naturligtvis inget mindre är ett rejält underbetyg för Ulf Kristersson och hans högerregering att bortåt en miljon svenska medborgare har fått det rejält sämre under SD-dominerade regeringens snart två år vid makten. Fakta som belägger detta faktum finns i Statistiska Centralbyråns, SCBs, Undersökningarna om levnadsförhållanden (ULF) som presenterades den 18 april.

De som kommit sämst under Kristerssons två år vid makten är ensamstående kvinnor med hemmaboende barn. 57 procent av dem har svårt för att få det att gå ihop ekonomiskt. Bland de ensamstående männen i liknande situation är det var fjärde som har det ekonomiskt bekymmersamt.

Förvånande?, nej. Det är tyvärr inget nytt problem, detta att de ensamstående med försörjningsplikt har det tuffast. Men det nya och mest uppmärksammade nu är att det blivit så många fler som fått större bekymmer att klara sig under den här högerregeringen.

Det är inget mindre än ett socialpolitiskt misslyckande – och som saknar motstycke. Ändå är den kanske mest upprörande uppgiften i denna ULF-studie att fattigdomen i svenska levnadsnivåns botten att 6 procent nu uppger att de inte har råd med att värma upp sina bostäder utan fryser. Fler säger också att de inte längre ha råd med bil och en veckas semester och de som befinner sig på denna fattigdomsnivå har ökat från 46 procent till 58 procent av svenska folket. Så en tragiskt dyster och upprörande utveckling.

Och orsaken? Ja, bakom dessa dystra siffror ligger en orimlig försämring av den generella välfärdspolitiken, vars målsättning ju länge var att samhällets ansvar och trygghetssystem måste vara så starkt att ingen individ ska behöva fara illa utan ha en godtagbar försörjning.

När en majoritet av svenska folket tvingas dra in på grundläggande behov och fattigdomen ökar så borde – men sker ännu inte – det resultera i en politisk mobilisering. Detta för att öka trycket bland folk för att pressa tillbaka fattigdomen. Dock, föga förvånande, finns det inte alls i högerregeringens ambitioner. Där saknas varje ambition att ens försöka göra någonting för att vända den här negativa utvecklingen.

Tvärtom tas nu ytterligare steg för att försämra villkoren för de redan mest utsatta som långtidsarbetslösa (sämre a-kassan) och för långtidssjuka (sämre sjukersättning och tidig utförsäkring; stupstock).

SCBs färska levnadsnivåstudies fakta visar att utvecklingen – redan utan dessa ytterligare försämringar snart – går åt fel håll. Det är ett resultat av att samhället under 2000-talet dränerats på flera hundra miljarder genom en lång serie av skattesänkningar; borttagen förmögenhets- och arvsskatt, kraftigt sänkt fastighetsskatt, en serie av jobbskatteavdrag, låg bolagsskatt och på realisationsvinster.

Noteras här ska att de olika försök som socialdemokratiska minoritetsregeringar (Löfvens resp Anderssons) gjorde 2014-2022 att försöka öka samhällets skatteinkomster fick nej av den borgerliga riksdagsmajoriteten. Inte ens förslaget att skumma av åtminstone några miljarder av affärsbankernas hundratals miljarder i överskott. Men också det avvisades av den borgerliga riksdagsmajoriteten.

Inte undra på att det svenska skattetrycket sjunkit från drygt 50 procent i slutet av 1990 till knappt 42 procent av BNP nu. Och vår totala statskuld är nu 31,2 av BNP och ytterligare sjunkande (Finlands och Tysklands ligger på 60 proc). Det negativa med det här – utöver en urholkad välfärd – är bland annat att Sverige kraftigt underinvesterat i sin infrastruktur med hundratals miljarder kr för lite på järnväg och vägar och behov att investera ännu mycket mer på att stärka vårt elnät. Att strunta i att sköta sånt bättre är således inte kostnader som försvinner utan blir ännu dyrare senare. Samma sak gäller de ökade satsningar som Sverige måste göra på sitt försvars upprustning.

Mot dessa växande klassklyftor ä, urholkad välfärd och växande behov att rusta upp vägar, järnvägar, elnät, försvaret etc så har Socialdemokraterna i opposition nu en huvuduppgift att vässa sin politik och utarbeta ett brett reformprogram som gör välfärden och Sverige som stat starkare igen.

Skatteintaget måste öka och bli rättvisare för ökade satsningar på välfärden och till nödvändiga satsningar brett på infrastrukturen – inte minst då att bygga dubbelspår på livsviktiga malmbanan i norr. Sådana och andra liknande satsningar kan staten med vår rekordlåga statsskuld lämpligen lånefinansiera. Och den vägen sedan öka våra samlade offentliga investeringar med minst två till tre hundra miljarder kr årligen de kommande tre till fem åren. Eller ännu lite längre.

Allt i syfte att stärka välfärden för alla och bygga Sverige bättre och starkare rustad som stat inför kommande utmaningar och behov. Påbörja byggandet av det goda folkhemmet och söka väljarnas stöd för det i kommande val.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare