Ärligt talat var jag inte övertygad från start. Jag hoppades på Sanna Marin som SDP:s kandidat efter hennes avhopp från partiledningen och kände då ingen större iver över att kampanja för någon annan. Denna någon skulle alltså bli Jutta Urpilainen. Det var en medvetet illa dold hemlighet i ett tidigt skede.

Mycket diskussion har handlat om hennes sena tillkännagivande, som hade goda orsaker, men mina dubier handlade faktiskt om helt andra saker.

Urpilainen ledde socialdemokraterna 2008-2014, alltså under finanskrisens år. Som studerande och snuttjobbande pappa uppfattade jag då inte Katainens regering, där Urpilainen var finansminister, som ett särskilt hoppingivande stöd. Välfärden kändes hotad. Det var min upplevelse då, inte en objektiv analys i efterklokhet.

Därtill kom den så kallade kuppen då hon fälldes och Antti Rinne tog över som partiledare. Jag var inte partimedlem utan oberoende journalist och inte engagerad i frågan. I efterhand har den ändå gett mig bilden av att Urpilainen fjärmat sig från facket och blivit utskuffad, troligtvis ganska oschysst. Skulle vi i henne ha en potentiell vinnare?

Vi hade kanske inte det under några år, men vi har det nu. Den Jutta som var med i den socialdemokratiska riksdagsgruppen ännu under min allra första tid där har visat prov på starkt och gott ledarskap de senaste åren. Som EU-kommissionär för internationella partnerskap har hon för EU gjort mycket av sådant som presidenten gör för Finland. Och det med den äran. Uppdraget är nog underskattat hos oss.

Nu är hon en stark kandidat. Enligt mig den starkaste. Det har vi sett på de senaste presskonferenserna och hört i hennes tal. I fråga som fråga kan hon svara med kunskap och ödmjukt stoltsera med ett redan rikt kontaktnät på högsta globala nivå. Förutom utrikespolitik kan hon i sin kampanj sätta färg på det inrikespolitiska genom en nödvändig värdediskussion.

Allt är möjligt, allt är öppet. Det sena tillkännagivandet som först var en svaghet kan mycket väl nu visa sig bli en fullträff. I presidentval handlar mycket om tajming. Vem är en president i tiden? 1994 var det Martti Ahtisaari då Kalevi Sorsa ansågs höra till det förflutna.

Med ny kraft och kunskap och analytisk förmåga kan Urpilainen nu under en avgörande månad förvalta den extra uppmärksamhet hon får som följd av att kampanjen kommit igång sist. Att så skedde berodde dels på kommissionens regler, dels på kommissionens arbete. I efterhand hedrar det henne att hon skött sina plikter exemplariskt. Tålamod är garanterat en god egenskap för republikens president.

Även i övrigt har hon exakt de egenskaper och särdrag som uppdraget kräver. Värdighet. Kunskap. Stabil värdegrund. Erfarenhet. Analytisk förmåga. Framåtanda. Skapare av hopp. En röst för jämlikhet och jämställdhet.

Vad mer? Många av er läsare känner henne antagligen bättre än mig som kom med i partiet så sent som 2017, men för sakens skull: Jutta är 48 år, från Karleby. Lärare i grunden, precis som Ahtisaari, vars arv hon sagt att hon vill föra vidare med ett starkare fredsnarrativ i den utrikespolitiska diskussionen. Precis vad vår tid behöver. Starkare fokus på fred.

Nu är jag mer än övertygad om att just Jutta Urpilainen bör bli president. Pinsen ”Jag stödjer Jutta” fästs på rocken. Fingrarna över skärmen gör extra delningar för hennes kampanj. Det är nu vi har momentum. Vi klarar det tillsammans. För Finlands bästa.

Johan Kvarnström

Riksdagsledamot (SDP)

Raseborg