Argentina har sedan 2019 styrts av en peronistisk center-vänsterpresident Alberto Fernández som företräder Justicialistpartiet, alltså ett parti vars namn kommer från det spanska ordet justicia, rättvisa. Nu ville den argentinska väljarkåren ha något helt annat, nämligen Libertarianernas ledare Javier Milei.

Nederländernas premiärminister har sedan 2010 varit Mark Rutte som ledde högerliberala Folkpartiet för frihet och demokrati (VVD) mellan 2006 och 2023. Ruttes parti VVD var det klart största partiet i Nederländernas representanthus efter valet 2021. Nu gick man till förtida val och segerherren heter Geert Wilders, en av Europas mest kända högerextrema profiler. Han har lett Frihetspartiet PVV sedan han grundade partiet 2006 och nu har han uppnått målet att PVV är lika tydligt det största partiet som VVD var det efter det föregående valet.

Argentina och Nederländerna har båda således väldigt olika situationer och i Nederländerna är det än så länge inte alls klart att det blir ett sådant maktskifte som Wilders önskar sig. PVV är så extremt att det är svårt för de andra partierna att samarbeta med dem.

Det argentinska valresultatet var såtillvida förbluffande att libertarianismen tenderar att vara en rätt marginell ideologi. I Finland finns det högljudda högerliberala tänkare som till exempel näringslivsprofilen Nalle Wahlroos men ett totalt avfärdande av solidariteten och välfärdspolitiken är inte någon sannolik grund hos oss att bygga en massrörelse på.

I Argentina har Milei fått till stånd en situation där en högerlibertarianistisk ekonom som företräder den så kallade österrikiska skolan nu blir president i ett presidentstyrt system. Argentina kommer att ledas av en företrädare för en ideologi som förespråkar en kall och hjärtlös nattväktarstat där de svaga och de som hamnar utanför får skylla sig själva. I Argentina finns det en hel del fattigdom och ett sätt att tackla problemet är att låta bli att tackla det. Är man socialdarwinist tänker man helt enkelt att det är en naturlag att de svagare krossas.

Milei besegrade peronisten Sergio Massa med 55,7 procent av rösterna mot 44,3 procent för Massa i den avgörande andra omgången. Resultatet påminner något om presidentvalet i Brasilien 2018 då högerextremisten Jair Bolsonaro vann med 55,1 procent av rösterna. Efter en mandatperiod fick Bolsonaro gå, dock inte utan en påtaglig risk för statskupp som manifesterades i en misslyckad stormning av presidentpalatset och andra maktcentra som genomfördes av hans supportrar i januari 2023.

Att jämföra Milei med Bolsonaro är förstås att jämföra två olika slags högerpolitiker. Som politiker är Bolsonaro mycket mer lik Nederländernas högerpopulistledare Wilders än vad han är Argentinas tillträdande president Milei.

Brasilien och nu Argentina har ändå bevisat att det går att få över 55 procent i andra omgången av ett presidentval fast man har företrätt en marginell ytterhögerideologi som få har trott att på riktigt kan vinna stöd hos de stora massorna. I de sydamerikanska länderna får man förstås aldrig förglömma en viss nostalgi i högerkretsar för militärdiktaturens dagar. Fast Mileis libertarianistiska ideologi kan låta som allt annat än vardagsmat i dagens ekonomisk-politiska diskurs, påminner hans samhällssyn något av den ytterhögerlinje i ekonomisk politik som företräddes av Chiles ledare Augusto Pinochet under militärdiktaturens tid. Att se Argentinas Milei som en arvtagare till just Chiles Pinochet och hans samhällsbygge är därför inte alls långsökt. Allt detta sker i Argentina samtidigt som Chile styrs av en vänsterpresident som med sin progressiva politik vill lämna den gamla diktaturens spöken på historiens sophög.

Mileis frammarsch uppstod inte i ett vakuum utan är en del av ett historiskt kontinuum där man kan notera hur Margaret Thatcher segrade i Storbritannien 1979 och Ronald Reagan i USA 1980 när nyliberalismen firade sina stora segrar. Milei råkar bara representera en mer extrem version av nyliberalismen som får nyliberalismens huvudfåra att framstå som vänster i jämförelse.

Javier Milei 2023. (Foto: USA:s ambassad i Argentina/Wikimedia Commons)

I våra dagar är ett viktigt måttstock för vad ytterhögerpolitik betyder i praktiken hur högerpopulistiska ledare förhåller sig till Vladimir Putin och kriget i Ukraina. Här är det en stor skillnad mellan Argentinas Milei och Nederländernas Wilders. Milei vill ha svalare, inte närmare, relationer till Kreml. Ett avståndstagande från diktaturer som Ryssland och Kina kan i själva verket förklara något av varför Milei lyckades nå en majoritet. Det är inte diktatur och putinism han förespråkar, utan enbart det att man inte bryr sig om de svaga i samhället eller tror blint på marknadsmekanismernas förmåga att ta hand om dem. Jämförelsen till Chiles före detta diktator Pinochet kommer helt enkelt från det att den ultraliberala ekonomiska politiken som recept är rätt bekant från Pinochets tid i Chile, också om Pinochet var en diktator och Milei har inga anspråk på att bli en sådan.

Ur Kremls perspektiv är det förstås välkommet att Geert Wilders vinner i Nederländerna men om de övriga partierna lyckas hålla segerherren Wilders utanför regeringsmakten, kan även Nederländerna undgå att få en regering som vänder Ukraina ryggen och går Kremls ärenden.

Wilders förlorade år 2021 och hans PVV gick tillbaka från 13,1 procent i valet 2017 till 10,8 procent. Kanske de övriga partierna började tro att hans stjärna så småningom börjar att dala. För att värna om det västerländska systemet och behålla det till kommande generationer måste de demokratiska partierna ha en gemensam grundsyn om spelreglerna och också en viss förmåga att samarbeta med varandra. Nu ville Mark Rutte träda åt sidan mitt i mandatperioden och landet gick till nyval och Wilders var snabb på att fylla vakuumet. 23,5 procent av väljarna röstade på PVV som är ett rätt fränt högerextremt parti med europeiska mått mätt.

Det är Wilders fränhet och odiplomatiska framtoning som kan leda till att Nederländerna till och med får en socialdemokratisk premiärminister, ifall Frans Timmermans lyckas bilda en bred koalitionsregering. Också en minoritetsregering är möjlig som kunde ledas av Ruttes efterträdare som det högerliberala VVD:s ledare, Dilan Yeşilgöz-Zegerius.

Just nu ligger högerliberala VVD nere för räkning och det klart största partiet leds av Wilders och om han inte lyckas bilda en regering, borde Timmermans rimligtvis få sin chans.

Om man vill söka något gemensamt i Wilders och Argentinas Mileis politiska rötter, har de liberala rötter båda två. Medan Milei företräder en liberalism som förespråkar en extremt avskalad nattväktarstat, har Wilders i sin liberala ungdom varit talskrivare åt Frits Bolkestein som på höjden av sin karriär var ordförande för Liberala internationalen och EU-kommissionär. Den besegrade VVD:s nuvarande ledare Dilan Yeşilgöz-Zegerius har för övrigt sagt att hennes största politiska idol är just Bolkestein.

Men trots att Wilders parti heter Frihetspartiet och namnet låter påskina att något av Wilders liberala bakgrund skulle finnas kvar, är det ett intolerant nationalistparti. På samma sätt som Ungerns premiärminister Viktor Orbán har Wilders genomgått en utveckling från en liberal, demokratisk mittenpolitiker till en mer eller mindre illiberal högerpopulist. Att just Orbán som varnar för liberalismen och toleransen i dagens samhälle var en av de första att gratulera Wilders till valsegern var ingen slump. Både Orbán och Wilders är kända för att de har en viss förståelse för Putins Ryssland. Wilders har sagt att han ser den ryska patriotismen som föredömlig även för Nederländerna.

Nederländernas avgående försvarsminister Kajsa Ollongren har varnat för rysk hybridpåverkan. Hon företräder det socialliberala partiet D66. Det återstår att se hur mycket diskussion det blir om Ryssland och Wilders valseger. I USA diskuterades det ryska inflytandet rätt mycket efter att Donald Trump segrade i presidentvalet 2016. I Nederländernas fall beror det möjligen på huruvida Wilders blir premiärminister på kort eller lång sikt. I den här chocksituationen är det trots allt möjligt att bilda en regering utan honom om politisk samarbetsvilja finns.

Då är det Frans Timmermans som resten av Europa ser på. Kan han förhandla fram en koalition som får Nederländerna att fortsätta på ett annat spår än det som Ungern har valt under Viktor Orbán? Vad händer med EU och Västeuropa om en sådan gestalt som Wilders så småningom tar över i Nederländerna, för att inte tala om ytterhögern i Frankrike som också har haft nära relationer till Putin?

Ytterhögertrenden behöver ett motgift och det är ett solidariskt samhälle där ingen lämnas utanför. I Argentina som ett presidentstyrt land kommer något sådant inte att ske förrän tidigast efter nästa presidentval. I Nederländerna har alltså socialdemokraten Timmermans fortfarande chansen att förhandla fram en koalition, trots att hans parti ligger långt efter Geert Wilders PVV som var det enda partiet som fick över 20 procent av rösterna i landets ytterst splittrade politiska landskap.

I Finland har SDP:s ledare Antti Lindtman talat om behovet av samarbete, nu senast när han uppträdde framför partifullmäktige i Tammerfors. Där fick både medlemmarna av partifullmäktige och deltagarna i partiets organisationsdagar se och höra Jutta Urpilainen tacka ja till kandidatur i presidentvalet 2024.

Det är klart att presidentvalet bara är ett första steg i en rad val som kan föra Finland tillbaka i solidarisk riktning, men Urpilainen talade från hjärtat när hon talade om de socialdemokratiska värderingarna och den president som väljs fungerar som en vägvisare när det gäller hurdana värderingar som styr i vårt samhälle.

Valresultaten i både Argentina och Nederländerna visar prov på att humana värderingar är ingen självklarhet i dagens värld. Det har förstås setts bland annat när Trump segrade i USA 2016 och Bolsonaro i Brasilien 2018, även om det sedan kom ett maktskifte i båda länderna fyra år senare.

Jutta Urpilainen meddelade om sin kandidatur i Tammerfors den 19 november 2023. (Foto: Topi Lappalainen)

De värderingar som Jutta Urpilainen talade om i Tammerfors, behovet av att inkludera alla, är socialdemokratins starkaste kort. Det finns helt enkelt en social beställning på att man vågar bekänna färg och säga ifrån. Att hennes opinionssiffror omedelbart började stiga var ett gott första tecken efter det kraftfulla talet.

Den sorts högerpolitik som Argentinas Milei företräder där man inte bryr sig om de sämst ställda delar folket i vinnare och förlorare. Den extrema nationalism som Geert Wilders företräder delar människor mycket effektivt i vi mot dem, de infödda mot invandrarna. När västerländska samhällen blir alltmer splittrade, inåtvända och ovilliga att tackla samhällsproblem, växer världens diktaturer i styrka.

Därför behövs det en klar och tydlig röst som säger att nu gäller det att vända trenden och inkludera alla. Att ha hört Jutta Urpilainens tal i Tammerfors inger hopp om att hon och andra socialdemokrater, i Finland, i Europa och också utanför Europa kan erbjuda hopp om att flertalet människor återigen får uppleva en bättre framtid. De som röstar på politiker som Milei och Wilders, låt vara helt olika slags människor i olika delar av världen av olika skäl, tror inte särskilt starkt på en bättre framtid. Men det finns all orsak till framtidstro för att även om de globala problemen är stora, går de att lösa bara man väljer samarbetets väg. Också de lokala problemen går att lösa.

Till sist känns det konfuderande att politiker med den stilen som Trump, Bolsonaro, Milei och Wilders kan vinna val. Nu drar jag dem över en kam inte därför att de står alla för samma politik, vilket de inte alls gör, utan för att alla dessa herrar är fullkomligt odiplomatiska och taktlösa. Det de säger skulle bedömas som värsta sortens grodor om någon annan sade det men för deras anhängare finns inget filter. Det är svårt att ta dem på allvar som företrädare för den västerländska civilisationen för att de uttrycker sig på ett så ociviliserat sätt.

Också därför var det balsam för själen att höra Jutta Urpilainen tala med eleganta formuleringar och en empatisk grundton. Det är viktigt för socialdemokratin att leverera svar på ett sätt att folk förstår vad man säger och att det verkligen hörs att vår rörelse bryr sig om de minsta i vårt samhälle. Empati är en oerhört viktig ingrediens i det motgift som behövs när ytterhögern växer sig starkare.