Gustaf Mannerheims grav brukar vara den populäraste av alla presidentgravar på Sandudds begravningsplats. Den ligger så nära hjältekorset att de som vill hedra de stupades minne brukar även stanna en stund vid den krigstida överbefähavarens grav. Idag kändes det annorlunda eftersom det var helt enkelt rätt mycket folk som ville hedra just Martti Ahtisaaris minne utan att Mannerheims popularitet skulle ha minskat för den delen.

Annars var det en bra dag när det gäller värnandet av Mannerheims minne. Mannerheim-museet hade nämligen kommit fram till att placera en guide i varje rum av museet för att fira självständighetsdagen. Vanligtvis gäller det att boka en guidad rundvanding av museet men nu var det fritt fram att vandra i egen takt och ställa en fråga alltid när man kände för det.

Museibesöket väckte en hel del tankar om Mannerheims komplicerade och mångskiftande arv.

– Visst måste det ha varit svårt att ha varit så vidsynt på Mannerheims tid som han var? Han kan ju inte ha haft särskilt många själsfränder, sade en besökare till en guide som just hade berättat om att Mannerheim hade samlat på buddhistiska föremål.

Mannerheim var utan tvekan en kosmopolit, vilket förstås gör museet till särskilt intressant för att få finländare var så kosmopolitiskt inriktade som han på den tiden. Ändå måste man komma ihåg att Mannerheim var också mycket annat än kosmopolit. Samlingen av buddhistiska föremål kom nämligen till under Mannerheims östasiatiska resa som spion för den tsarryska militären.

Sedan när man tänker på alla humanitära insatser som han stod för gäller det att komma ihåg att det fanns ett försonande element i det hela. Mannerheim hade lett de vita trupperna till seger i det blodiga inbördeskriget. Så mycket som han senare inriktade sig på att hela och ena nationen hade han lett en armé som inte var särskilt barmhärtig i segerns stund.

Med dessa tankar från Mannerheim-museet var det dags att ta sig till Sandudd för att stanna en stund vid Mannerheims grav och sedan besöka de andra sju presidentgravarna på samma begravningsplats.

I spårvagnen syntes från fönstret hur en skara fascister och rasister marscherade längs Mannerheimvägen med de blåvita flaggorna i högsta hugg. Det var inte den ökända 612-demonstrationen utan en annan ytterhögerdemonstration, Finland vakna, arrangerad av Blåsvarta rörelsen. Deras parad var på väg mot riksdagshuset.

Den synen dämpade stämningen på vår allas gemensamma nationaldag rätt avsevärt. Väl framme vid Mannerheims grav fanns det en del medborgare som verkade vara där att i första hand hedra hans insatser som överbefälhavare under andra världskriget.

Sedan var det dags att besöka de övriga presidentgravarna. I närheten av Risto Rytis grav gravsatte man till en början sådana statsmän som hade blivit dömda i krigsansvarighetsprocessen, exempelvis Väinö Tanner. Senare har presidenter kommit att begravas intill Ryti, först Urho Kekkonen och sedan Mauno Koivisto. Nu har även Martti Ahtisaari fått sista vilan i närheten av de som företrädde honom i presidentämbetet.

Om arvet efter Mannerheim är komplicerat, var hans roll som president att leda Finland till fred i slutskedet av andra världskriget. Det är egentligen lätt att tänka så att alla presidenter har haft en konstruktiv roll i Finlands historia under den tid som de har varit just president.

Finlands presidenter har varit med om att forma en ung nation, bevara det demokratiska systemet mot inre och yttre hot och vissa har varit krigstida ledare.

Speciellt tungt var presidentämbetets ansvar för Risto Ryti som dömdes i krigsansvarighetsprocessen till tio år i tukthus men benådades efter drygt tre år.

I ett svårt utrikespolitiskt läge fick även Urho Kekkonen balansera. Kekkonen var en såpass stark ledare att han kommer att förbli kontroversiell, eftersom demokratiutvecklingen tog några steg tillbaka under hans tid, samtidigt som Finlands ekonomi växte och frukterna av tillväxten fördelades anmärkningsvärt jämnt. Flerpartisystemet klarade sig också och demokratin återhämtade sig rätt snabbt. Mauno Koivisto hade det på många sätt lättare när Berlinmuren föll och det blev fritt fram för Finland att orientera sig mot väst. Om Kekkonen var kontroversiell, var Koivisto en gestalt som verkligen enade nationen och åtnjöt respekt över partigränserna.

Det var alltså speciellt många som ville besöka den nyligen bortgångna Martti Ahtisaaris grav och hedra hans minne. Arvet efter Ahtisaari skiljer sig från de flesta andra presidenter i och med att han var så globalt inriktad. Som fredsmäklare gav han vår statsledning en sådan hög internationell profil som man hade varit van vid att se Norges och Sveriges ledare att ha. Plötsligt var Finland en diplomatins supermakt. Som erkännande för alla sina diplomatiska insatser, både före och efter presidenttiden men också under den, fick Ahtisaari slutligen Nobels fredspris 2008.

Det värmer hjärtat att se att när finländare minns sina ledare på självständighetsdagen, är det en sådan fredens man som Ahtisaari som många tänker på just idag. Att ett just sådant arv får inspirera den som vinner presidentvalet 2024. Vid Ahtisaaris grav får man reflektera över en särskilt fulländad och inspirerande statsmannagärning.

När man ser fascister marschera längs Mannerheimvägen, blir man tveksam till vad hela självständighetsdagen har blivit. Men vid Ahtisaaris grav är det lätt att tänka att vilka alla fina saker man får fira när man firar vår självständighet. Finland fick ett lyft på den internationella arenan tack vare Ahtisaari och alla hans företrädare hade på sitt sätt berett marken för det lyftet.

Efter att ha besökt Rytis, Koivistos, Kekkonens och Ahtisaaris gravar är det enkelt att stanna en stund vid Juho Kusti Paasikivis grav. Det stabila ledarskap han stod för under återuppbyggnaden efter andra världskriget är ytterligare något att fira och komma ihåg. När man vandrar bland gravarna, ligger där många viktiga figurer från kulturlivet som har bidragit till Finlands internationella ryktbarhet. Men presidenterna har alla gjort sitt och det är rätt fascinerande att man under en gravgårdspromenad kan besöka hela åtta presidentgravar.

Lauri Kristian Relander ligger något avsides men ändå relativt nära både Paasikivis och Mannerheims gravar. Han är den minst kända av alla våra presidenter och är främst ihågkommen av att bilda relationer till nordiska och baltiska länder. Han företog statsbesök i Estland, Sverige, Lettland, Danmark och Norge.

Från Relanders grav är det sedan en längre promenad till K.J. Ståhlbergs grav. På vägen dit passerar man Paasikivis grav på nytt. Ståhlberg företog visserligen inga statsbesök alls, men han är speciellt viktig när man tänker på hur det blev en demokrati av Finland efter det blodiga inbördeskriget. Hans arv som laglighetsman är alltid inspirerande att reflektera över.

Två presidenter har förresten begravts utanför Helsingfors, Kyösti Kallio i Nivala och P.E. Svinhufvud i Luumäki. Också deras arv är historiskt viktiga på var sitt sätt. Sedan har vi dessutom två presidenter vid liv, Tarja Halonen och den nuvarande presidenten Sauli Niinistö.

Arbetarbladet önskar alla en trevlig självständighetsdag!