För Sverige som modern demokrati borde det, förutom det orimliga i de krav som grundlagen lägger på regenten och den kungliga familjen, kännas helt främmande att fortsätta hålla fast vid en föråldrad och demokratiskt förkastlig ordning där statschefen ärver sitt ämbete. Den roll som kungen har borde i en sekulär liberal demokrati ligga på riksdagens talman som representant för den yttersta, samlade svenska folkviljan.

Även om kungen sedan 1974 har rösträtt (något som han av tradition aldrig utnyttjat) tvingar lagen såväl honom som alla prinsar och prinsessor att vara av evangelisk-luthersk tro. De kan heller inte fritt gifta sig och välja livspartner. Ett giftermål måste enligt lag godkännas av såväl regenten som den svenska regeringen. Den som bryter mot det förlorar sin rätt till kronan. Bara det gör monarkin till en anomali i tiden.

För skattebetalarna kostar kungahuset med all kringverksamhet i form av de av staten betalda och för kungahuset gratis att disponera slotten, hovstaten med riksmarskalk och ståthållarämbete tillsammans med övriga av staten bekostade stöd enligt siffror från Republikanska Föreningen närmare 1 500 miljoner per år. Det kungliga apanaget är omkring 150 miljoner kronor per år. Det är pengar från statsbudgeten som kungahuset får för att användas utan krav på redovisning.

Med tanke på de summor staten betalar för monarkin är bristen på insyn i kungahusets ekonomi iögonfallande. Hela hovstaten och kungahuset borde snarast börja betraktas som en anslagsdriven myndighet. Med det skulle det också omfattas av offentlighetsprincipen och vara möjliga att granska och att följa. De trevanden som hittills gjorts för att öka insynen i de kungliga verksamheterna och i kungahusets ekonomi har motarbetats från hovet. Och politiken har vikt sig.

Att ett från statlig finansiering bortkopplat kungahus skulle klara sig väl är tveklöst. De beräkningar som gjorts av kungens privata förmögenhet och tillgångar är omkring 600 miljoner. Där finns både fastigheter, egna bolag och en omfattande svensk aktieportfölj.

Den privata förmögenheten har byggts upp steg för steg från det att den franske marskalken Jean Bernadotte kom till Sverige 1810 som kronprins för att 1818 bli kung Karl XIV Johan. Med det fick vi en regent som var intresserad av att landet skulle skaffa fler kolonier. Sverige som redan var etablerad i Karibien på ön Saint-Barthélemy kom 1813 också att ha slavön Guadeloupe. Den blev den blivande kungens privata egendom. Sedan 1815 har kungafamiljen från svenska skattemedel fått in mer än 65 miljoner i ränta för en påstådd till Guadeloupe kopplad statlig skuld. Det är en evig skuld som svenska folket fortfarande betalar en årlig ränta på 300 000 kronor till huset Bernadotte.

I dag ligger stora delar av kungahusets förmögenhet i svenska aktier. Att få mer exakt inblick i hur kungahusets förmögenhet fördelar sig mellan kungahusets medlemmar i form av bolagsbildningar går inte. Att apanagens miljonbelopp, inkomster från turismen kring slotten, räntor, hyra och lantbruk bidrar till att öka på förmögenheterna är klart. Lika klart är att kungafamiljen skulle kunna klara sig mycket bra utan det konstitutionella tvånget och bidrag från staten. Det är dags att befria kungahuset från grundlagens bojor och samtidigt göra Sverige fullt ut till en modern demokrati.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Jaan Ungerson, diplomerad omvärldsanalytiker