Det Putin visat är också att han helt ignorerar allt vad internationell rätt, traktat kring hur krig får föras och vilket skydd man ska ge civilbefolkningen heter. Samtidigt som han ljugit för den egna befolkningen, förnekat att man krigar i Ukraina utan och kallat sitt krig för en liten specialoperation med syfte att slå mot nazister har de ryska trupperna ägnat sig åt de mest skamlösa terrorbombningar av civila mål. Allt från vanliga bostadsområden till skolor och sjukhus har utsatts för hård granateld och för enligt internationella konventioner förbjudna brandbomber. Folk på flykt utmed det som skulle vara säkra vägar har stadigt utsatts för beskjutning. Städer mals obarmhärtigt ner till grus och spillror.

Vilket vidare syfte Putin har med anfallet mot Ukraina behöver ingen tvivla på. Det krig han nu startat är sannolikt bara det första riktiga steget i förverkligandet av hans dröm att geografiskt återupprätta gamla Sovjetunionen. Rysslands annektering av Krim, kriget i Georgien, intåget i Transnistrien och den smygande ockupationen av Donbass – var alla tester.

Utan någon militär reaktion från västvärlden låg vägen öppen för ett anfall mot Ukraina. Om inte heller det möter det enda motstånd Putin tycks förstå – militär övermakt – så är nästa troliga steg en annektering av Moldavien, följt av länder som Azerbajdzjan, Turkmenistan, Tadzjikistan, Uzbekistan för att slutligen kanske också nå de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Och i den striden är han beredd att offra mycket och ta till alla medel.

Att med hjälp av diplomati få Putin att ändra sina planer är med största säkerhet dömt att misslyckas. Visst är alla fredssträvanden och försök till förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina välkomna i de fall de kan leda till något resultat. Men risken för att de från rysk sida inte är någonting annat än ett spel för gallerierna är allt för överhängande. Putins lögner och agerande mot den egna befolkningen, den systematiska kampen mot landets demokratiaktivister och fria media och hans uttalade förakt mot västvärldens värderingar och en på frihetlig grund byggd världsordning talar knappast för möjligheten att nå fram till en på respekt och ömsesidig tillit utformad framtidslösning.

Oviljan från Natos sida att gå in i den rysk-ukrainska konflikten är begriplig i meningen att det skulle kunna leda till ett nytt världskrig. I vågskålen ligger också det ryska hotet att ta bruk av sina kärnvapen för att nå det man vill. Men i den andra vågskålen måste västvärlden lägga inte bara försvaret av principen att varje land måste ha rätten att bestämma sin egen politik och sin egen framtid samt också försvaret av den på lag och folkrätt byggda världsordningen. Man måste också utkrävt ansvar för alla de krigsbrott Putin låtit passera för att värna respekten för de av världens länder antagna lagar som ska ge civila skydd och möjlighet att stå utanför striderna.

När diplomatin visat sig omöjlig som medel att nå en lösning står bara general Clausewitz lösning kvar: Kriget är fortsättningen på diplomatin. Det Putin bjudit in till är en kombination av pokerspel och chicken-race. Den som viker sig förlorar. Det är kanske värt att ta risken av ett större krig för att tydligare syna de ryska korten. Detta för att säkra en framtid för världen och den på demokrati, lag, frihet och mångfald byggda världsordningen.

Robert Björkenwall

frilansjournalist och utredare

Jaan Ungerson

diplomerad omvärldsanalytiker och försvarsutbildad skyddsingenjör