Sverige gör det här för det är första gången sedan senhösten 1939 Sverige gav en omfattande hjälp till Finland, som den 30 november oprovocerat hade överfallits av Stalins trupper, en föregångare till Putin. Detta skedde trots att den svenska försvarsmakten var i ett ganska illa skick.

Statsminister Per Albin Hansson och försvarsminister Per Edvin Sköld var tongivande bakom beslutet.

Parallellt med denna svenska vapenhjälpen har också Nato-debatten svängt i Sverige, liksom i Finland. I spåren av den ryska aggressionen och angreppet på Ukraina har opinionen för ett medlemskap i försvarsalliansen Nato vuxit. Samma sak i likaledes alliansfria Finland. Men i vår forna östliga rikshalva är diskussionen i vanlig ordning mera sansad och mindre upphetsad än den svenska.

Här driver inte minst oppositionen högröstat frågan om en svensk Nato-option nu. Men det är knappast rätt läge att så göra nu.

Därtill saknar en Nato-option (en finsk konstruktion efter uppsägningen av VSB-pakten med Ryssland) juridisk bindning och är inget snabbspår och ingår inte i något Nato-dokument. Så är det för Finland och samma för Sverige – om vi nu skulle uttala det (högst självvald deklaration). Det är faktiskt lite svårt att förstå upphetsningen kring det kravet. En formell ansökan om medlemskap är något helt annat och först då dras processen igång – men tar tid och kräver enighet och alla Nato-länders godkännande för nya medlemmar.

Hetsen nu kring optionen är märklig. Ty den i sig har inget värde annat än för oss själva. Finland blir inte snabbare medlem med sin option än Sverige utan en sådan om och när vi väl ansökt om medlemskap.

Så klokt också att Magdalena Andersson i sitt tal till nationen 1 mars – tryggt och säkert – uttalade både vår solidaritet med Ukraina och behovet av ytterligare upprustat svenskt försvar. Men helt rätt inte ett ord om någon Nato-option. Frågan om Sverige och eventuell anslutning får diskuteras ihop med eftertänksamma Finland när krigsläget i vårt närområde är lugnare. Detta utan hets i vår demokratiska vardag. Något som tyvärr inte är en självklarhet för alla. Fråga t ex de ryssar som redan ogillar Putins folkrättsvidriga aggression mot Ukraina. Vilket privilegium är det inte att få diskutera och debattera i frihet!? Men ändå, i tider som dessa: ”För varje mörk natt finns en ljus dag”.

Det lärde sig våra finska vänner när det var som mörkast under Vinterkriget. Och samma gäller även för de kämpande ukrainarna nu!

Utrikesminister Ann Linde visade prov på hel underbar pedagogisk förmåga om 5000 pansarskott till Ukraina. ”En lång grej man har över axeln och kan skjuta med”.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare
(har bl a följt finsk politik länge)