Han var bara lite mer sansad i tonen och diplomatisk än otrevlige och självgode vicepresidenten JD Vance förra året där på säkerhetskonferensen i München.

Men man ska nog inte låta luras av den mera lågmält diplomatiska tonen som Rubio hade i år på München-konferensen. Hans roll nu var i mycket att släta över de värsta råa utfallen mot Europa. Det är korrekt som CNN:s kommentator Nick Walsh säger. Nämligen att Rubios tal är som en chokladdoppad slägga med en försonade ton men med en hård inre kärna. Europa ska inte låta sig luras av det. I grunden fanns det ändå mycket trumpism där som från Vance förra året i München.

Rubios tal och vänskapsbetygelser handlade ändå mest om historia, det förflutna. Om framtiden var det däremot utan substans. Inget om det som borde vara ett gemensamt intresse att försvara Ukraina mot det ryska angreppet. Fortsatt är det ju där så att det starka stödet från USA under Joe Biden till Ukraina har ju övergått till ett diplomatiskt favoriserande av ryska positioner och återkommande mobbing av Ukraina och Volydymyr Zelenskyj. Men det finns drag av ren korruption och löften till Trump om lönsamma ”deals”, när väl Ukraina tvingats till en för dem ofördelaktig ”fredsuppgörelse”.

I München tog inte heller Rubio ordet frihandel i sin mun. Inte heller betydelsen av att världens demokratier och folk fortsätter att arbeta för fler demokratier och ökad frihet med mänskliga rättigheter respekterade i världen.

Däremot kritiserade Rubio ambitioner på klimatområdet och begränsningen i användning av kol och olja. Mycket snarlikt det som Ungerns autokratiske ledare Viktor Orbán säger om såväl det som om migrationspolitiken. Och inte heller försökte han på något sätt släta över Trumps hot att ta över Grönland från Danmark. Heller inte svara på franske presidenten Emmanuel Macrons tydliga propp att även Europa måste finnas med i samtalen som USA för med Vladimir Putin och Rysslands ambition att sluka stora delar eller hela Ukraina.

Men klart är också att den nostalgiskt högerkonservativa trumpska Magarörelsen fortsatt har ambitionen att Europa ska förmås ta efter och öka sitt inflytande också i Europa.

Så den stöttningen av högerpopulistiska partier och rörelser i olika europeiska länder kvarstår trots högst begränsade till måttliga framgångar. Lika lite som de lär lyckas med att splittra och än mindre slå sönder EU och dess fortsätta värn för frihandel och rättsstatens principer – och utan skapande av gangsterlika paramilitära ICE-milis som nu av en massiv folkopinion tvingats till reträtt i delstaten Minnesota i USA.

Men det är ytterst osannolikt att amerikanska Magarörelsen når annat än begränsade framgångar med sin ideologiexport i de flesta av EU-länderna. Allt annat skulle förvåna.

Ändå inte helt överraskande att Rubio avslutade sitt engagemang i München med att sedan flyga över till den populistiske premiärministern Robert Fico i Slovakien. En ledare med nära relationer med Putin och dessutom kompis med Ungerns ledare Orbán.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare