Det vi nu ser framför oss är en multipolär, konfliktfylld och kaotisk oordning som fortfarande är i stöpsleven. Framtiden får utvisa om denna oordning gradvis leder till något mer etablerade konstellationer och samarbetsformer. Den rådande trenden är att tre kärnvapenmakter och stora globala aktörer – USA, Kina och Ryssland – försöker utnyttja situationen till sin egen fördel. Var och en på sitt sätt, men alla med olika maktpolitiska medel som central handlingsmetod.

Av de övriga större aktörerna är det Europa och EU som ställts inför de största utmaningarna som en följd av de pågående omvälvningarna.

Europas globala position har under en lång tid byggt på ett nära partnerskap med USA, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Uppfattningen om en långtgående värdegemenskap har varit en central del av partnerskapet.

Trumpadministrationens nya utrikes- och säkerhetspolitiska doktriner, och Trumps konkreta politik för att verkställa doktrinerna, har rubbat det transatlantiska partnerskapet i dess grunder.

USA:s nya säkerhets- och handelspolitik ser Europa snarare som en besvärlig konkurrent eller barlast än en trogen bundsförvant.

Men det som har förändrat relationerna i grunden är den påstådda värdegemenskapens uppluckring.

Huvudströmningen i Europa och EU är fortfarande den värdetradition som bygger på demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Detta sagt med modifikationen att begreppen betyder lite olika för en socialdemokrat och en kristdemokratisk konservativ. Denna värdetradition utsätts nu för en slags ideologisk belägring från tre håll:

• den extrema och auktoritära högerpopulism och värdekonservatism som den så kallade MAGA-ideologin representerar i USA;
• den motsvarande statsbärande ideologin i Ryssland som bär liknande auktoritära och värdekonservativa grunddrag;
• den framväxande högerpopulismen och -extremismen i Europa som öppet tar avstånd från den värdeliberalism som traditionellt utgjort huvudströmningen i vår världsdel.

Det som gör detta ideologiska belägringsringstillstånd gravallvarligt är det ökande sympatiserandet och samröret mellan dessa tre krafter.

I en artikel i Helsingin Sanomat (20.1.26) redogjordes för utrikesminister Sergei Lavrovs presskonferens, där han bl.a. ställde sig förstående till USA:s anspråk på Grönland. Hans kritik av EU var obönhörlig.

Hans allmänna tes var kategorisk: ”Europa är den huvudsakliga källan till alla av mänsklighetens gissel.”

Mot denna bakgrund är det naturligt att man nu febrilt söker nya alternativ för att säkra de europeiska ställningarna och intressena. Detta sökande siktar till stor del på långsiktiga och hållbara lösningar, men det har också lyft fram rätt panikartade reaktioner.

Europas ”strategiska autonomi” har länge varit hörnstenen i olika beskrivningar av Europas globala politik och relation till den övriga världen. Tyvärr har den strategiska autonomin hittills huvudsakligen förblivit ett retoriskt slag i luften. Framför allt därför att tillsvidare har den strategiska autonomin i praktiken inte berört Europas relationer till USA.

Den senaste tidens händelser tycks nu ha öppnat de europeiska beslutsfattarnas ögon. Det framgångsrika slutförandet av handelsavtalen med Mercosur i Sydamerika och Indien är de tydligaste exemplen på detta. Liknande avtalsförhandlingar med andra länder i den globala södern fortsätter. Den här politiken är långt ifrån problemfri med tanke på t.ex. Europas miljöpolitiska målsättningar eller människorättspolitiken. Men sammantaget utgör byggandet av ett sådant avtalsnätverk ändå klart förbättrade möjligheter att påverka den globala politiken och förstärka Europas geopolitiska spelrum.

Ett systematiskt utvecklande av dialog och samarbete med den globala södern är också ett viktigt sätt att restaurera och förnya det multilaterala regelbaserade avtalssystemet. Helt enkelt för att rädda FN-systemet från ett totalt sönderfall och genomföra grundläggande reformer i de nuvarande institutionerna. Hit hör också ett fördjupat samarbete med likatänkande länder i det gamla ”väst”, särskilt med Kanada och Australien som står inför liknande utmaningar som Europa i sina relationer med USA.

Men den nya situationen har också lyft fram reaktioner som närmast kan klassas som panikartade. Det färskaste exemplet på denna panik är de spirande diskussionerna om behovet av att utforma en egen europeisk eller rentav nordisk kärnvapenavskräckning. Tillsvidare har tanken väckt gehör närmast i delar av media och vissa forskarkretsar. Men åtminstone i Sverige och Finland finns färska exempel på att det egna kärnvapnet börjar nå också den politiska agendan.

Det har redan framförts en rad militärstrategiska, teknologiska, ekonomiska och politiska motargument till detta tänkande. För en gångs skull kan jag hålla med Risto E.J. Penttiläs replik i Helsingin Sanomat 29.1.26: ”Is i hatten. Världen är hullerombuller, men kärnvapen är inte det bästa sättet att förbättra världen”.

Den största stötestenen för utvecklandet av ett eget europeiskt/nordiskt kärnvapen är trots allt att det är totalt oförenligt med avtalet för att stoppa spridningen av kärnvapen (NPT) och skulle innebära att de nya kärnvapenaspiranterna drar sig ur avtalet. NPT-avtalet är en av hörnstenarna i det multilaterala regelbaserade avtalssystemet. Utvecklandet av ett eget kärnvapen skulle innebära dödsstöten för den politik som haft förstärkandet av det multilaterala regelbaserade samarbetssystemet som sin ledstjärna.

Ett viktigt bidrag till debatten om kärnvapenavskräckningens hållbarhet är en politisk rapport från en rad forskare knutna till ett projekt med titeln ”Non-Nuclear Deterrence Project” vid London School of Economics. I forskargruppen ingår bl.a. Mary Kaldor som allt sedan 1980-talets kampanjer för europeisk kärnvapennedrustning (END) varit en ledande debattör för kärnvapennedrustning och den finländska forskaren Heljä Ossa, doktor i krigsvetenskap.

Rapportens titel är From Nuclear Deterrence to Democratic Resilience: Towards a 21st Century Security Paradigm.

Grundtanken i rapporten är att det krävs en övergång från det säkerhetspolitiska tänkande som baserar sig på kärnvapenavskräckningens styrka till demokratisk hållbarhet . Skribenterna förespråkar ett fortsatt militärt stöd till Ukraina och upprätthållandet av en konventionell militär kapacitet i gränsländerna mot Ryssland. Men samtidigt säger man att de största säkerhetsutmaningarna i Europa är rotade i det politiska hot mot demokratin som kommer från den autoritära högerns sida, både inom och utanför våra egna samhällen.

Skribenterna ger den demokratiska hållbarheten tre grundelement: en konventionell försvarskapacitet, en samhällelig hållbarhet samt en politisk strategi för att öka det demokratiska deltagandet och motverka klyftor i våra samhällen.

Rapporten erbjuder ett intressant alternativ till det rådande säkerhetspolitiska tänkandet. Också det här perspektivet borde beaktas när arbetet för att uppdatera Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse snart inleds.

Folke Sundman