I detta förändrade läge hade det sannolikt varit klart sämre för Sverige att ensamt stå utanför när Finland ändå vill gå med i Nato. Då måste Sverige följa med. Och nu sker det i stället samtidigt och nära samordnat. Det är bra för Sverige och för hela Norden. Mycket talar också för att med detta gemensamma, historiska steg kan vi även med tillförsikt se fram emot att det nordiska samarbetet kan stärkas ytterligare i samband med Natoutvidgningen. Inte minst Sverige statsminister Tage Erlander drev tanken om en nordisk försvarsunion efter andra världskrigets slut. Men han och danske statsministern Hans Hedtoft som var de främsta förespråkarna av den nordiska försvarsunionen nödgades överge den i slutet av januari 1949, mycket på grund av det norska motståndet och att USA:s Harry Truman lade sig i och erbjöd Norge i Atlantpakten (nu Nato) redan om ett par veckor i stället. Och Erlander noterade i sin dagbok före en avgörande resa till Oslo att ”luftslottet om ett enigt Norden” nu slås sönder. Och även Danmark och Island följde med Norge in i Atlantpakten/Nato och Sverige förklarade sig vara neutralt och alla planer på en nordisk försvarsunion skrinlades.

Men nu, 73 år efteråt, sker det nordiska enandet på försvarsområdet. Om också inom en helt annan ram – i Nato. Och med det förutsättningarna för ett fördjupat samarbete och samordning säkerhetspolitiskt och militärstrategiskt i hela Norden. Men särskilt viktigt lär det bli för de två nya i Nato att Sverige och Finland ytterligare breddar och fördjupar den utrikes- och säkerhetspolitiska diskussionen och täta samarbetet. Detta också så att vi fortsatt kan vara en förnuftets röst – nu inom Nato – och även framgent kan driva på om kärnvapennedrustning, fred och demokrati.

Gentemot Erdoğans orimliga, turkiska ultimativa krav ska Sverige och Finland stå fast och inte vika en tum. Försvarsalliansen Nato är och måste ha som uppgift att försvara den liberala demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna. Absolut inte sälja ut dem på någon punkt.

Svenska socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin har nu gått ut med att Socialdemokraterna ska ta fram ett nytt internationellt program. Utmärkt och minst sagt behövligt i denna nya och förändrade situation. Det borde även kunna bli startskottet till mer av internationellt engagemang igen i svensk och nordisk arbetarrörelse. Särskilt som vi nu i praktiken har skapat en ”nordisk försvarsunion” (Tage Erlanders tanke) – om också så inom Natos ram. Det tarvar att vi vässar vår profil såväl militärt, strategiskt som i kampen för demokratins försvar mot växande autokratiska drag som breder ut sig i vissa länder globalt men också i vårt närområde i Europa.

Robert Björkenvall

frilansjournalist, utredare, bl a skrivit en bok om Finland och om säkerhetspolitik m m