Det mest slagkraftiga argumentet för privatisering är att det skulle vara ekonomiskt mer effektivt. Eftersom privat ägarskap innebär fokus på vinst, menar privatiseringens förespråkare att vi kan få mer för mindre och att offentligt ägande därmed slösar resurser. Men vad exakt innebär effektivitet och vinstintresse när vi talar om grundläggande samhällelig service inom till exempel social- och hälsovård?

Det är otroligt optimistiskt att tro att ekonomisk effektivitet som grundar sig på vinstintresse skulle utmynna i bättre tjänster. Givetvis kan det finnas privatägda företag som fortfarande beaktar såväl klienternas som de anställdas intressen, men att anta att de skulle göra det av hjärtats godhet är naivt. Sinnebilden av att till exempel privatägda äldreboenden på något sätt skulle vara mer människonära och hålla högre standard än de kommunala har visat sig stämma väldigt lite överens med verkligheten. För många har det betytt det exakt motsatta. Den vinstdrivna verksamheten har lett till nonchalans inför de allra svagastes primära behov av god omsorg och vård – för att inte tala om respektfullt och medmänskligt bemötande.

I Finland har privatisering av offentligt ägd verksamhet inte genomförts på en lika massiv skala som i flera andra länder, men ändå har de mest emblematiska problemen tydligt kommit fram. Sämre arbetsvillkor för personalen, sämre service för klienterna, sämre koll på situationen. Dock möjligen bättre löner för några få. Skrämmande brister i verksamheten som framkommit i bland annat Esperi-vårdhemmen och Touhula-dagisen visar klart och tydligt vad privatisering kan och kommer att innebära, om möjlighet ges.

För att maximera vinst, anställer man inte tillräckligt med folk och de man anställer är inte nödvändigtvis kvalificerade eller kompetenta att utföra arbetet i fråga. På så vis sparar man i lönekostnader. Dagis där grupperna blir större och utrymmena sämre, vårdhem där man skippar duschandet och slarvar med vem som skall ha vilka mediciner. Utmattad personal som bönar om förändring, men inget görs, för då kanske verksamheten inte skulle vara så ”ekonomiskt effektiv” längre.

Även om det påpekas att vården är bristfällig, än sen? Om verksamheten är privat ägd, vad kan man då göra? Vill vi verkligen lägga tjänster vi alla behöver i händerna på företag som erbjuder bristfällig kvalitet och som samtidigt bestämmer sina egna löner? Företag som kan upphöra med verksamheten då den inte längre är ekonomiskt lönsam?

Nu ska vi rikta blicken mot det som offentligt ägande kunde – och borde – innebära för vårt samhälle. Föreställ dig en värld där beslutanderätten om grundläggande allmännyttiga tjänster och Finlands naturresurser i första hand hör till hela folket, inte bara till några få aktieägare och företagsledare inom den privata sektorn. I denna värld upprätthålls varje hälsocentral av den offentliga sektorn; detsamma gäller tandvårdsmottagningar, daghem, elnätet och elproduktion, återvinningsstationer och gruvdrift med mera.

För det första utgör ett dylikt system en möjlighet till kontinuerlig, öppen debatt om syftet till allt det vi företar oss. Du, din granne, dina vänner och kollegor skulle ha exakt samma mängd inflytande som andra väljare när det gäller verksamheten i fråga. Vissa skulle anse att detta skulle tvinga vanliga människor att ta ett alltför stort ansvar med för lite information och fritid för att fatta tillräckligt bra beslut. Varför borde var och en inte frånsäga sig det här inflytandet och låta några få som vet bättre sköta saken då?

De flesta av oss vill egentligen att allt löper smidigt så att vi och våra nära och kära ska kunna gå genom livet utan att snubbla och falla till följd av plötsliga akuta kriser. Alla vill ha en chans att kunna återhämta sig. De som äger eller bedriver privata storbolag vill samma sak – men endast för dem själva och människor i deras närkrets. Att låta en liten grupp ägare ta över livsviktiga verksamheter är i sig samma sak som att avstå från möjligheten att bygga ett rättvist samhälle som fungerar för alla och där allas röster hörs i beslutsfattandet.

Ett helt offentligt ägt nätverk av hälsocentraler skulle innebära att människans och arbetarens välmående samt verksamhetens hållbarhet – inte ett fåtals vinstintresse, skulle ligga till grund för primärvården. Tand- och munvård i enbart offentlig regi skulle fokusera på att tillgodose vars och ens behov av tand- och munvård istället för att öka verksamhetens vinstmarginaler och ledningens löner och förmåner. Helt och hållet offentligt ägda och styrda daghem skulle uttryckligen koncentrera sig på att ta hand om barn i enlighet med lagen och med tanke på barnets eget bästa.

Elnätet i offentlig ägo skulle aldrig ge någon avkastning, men skulle trygga en säker och förmånlig tillgång till el för varje hushåll. Om hela samhället fick bestämma, skulle själva energiproduktionen i första hand grunda sig på världens och mänsklighetens överlevnad och välstånd samt på social rättvisa. Istället för låg kostnadseffektivitet och bristande produktivitet som privatiserade återvinningsanläggningar oftast för med sig, skulle offentligt ägande inom återvinningsbranschen förbättra sophanteringen radikalt. En helt förstatligad gruvindustri skulle ta makten från miljöförstörande privata multinationella storföretag och ge den till den lokala befolkningen, vars främsta intressen är naturskydd samt upprätthållande av en stark och hållbar välfärdsstat.

Idén med att äga och bedriva vissa typer av produktion offentligt bygger på folkvälde och sunt förnuft. Det är förnuftigt att något som angår hela samhället skall underkastas hela samhällets kontroll. Detta skall fullbordas med utgångspunkt i en jämlik, inkluderande och ömsesidig maktfördelning där makten inte tillhör en liten minoritet utan oss alla. Däremot är privat ägande allt annat än demokratiskt – i synnerhet i ovannämnda fall.

Arseniy Lobanovskiy

ordförande, Finlands Svenska Unga Socialdemokrater (FSUD)

Julia Koivula

medlem i FSUD