Sverige har sedan demokratins genombrott aldrig haft en svagare regering än nu. Efterhand som tiden går blir det allt otydligare vem som egentligen styr politiken just nu. Är det den folkvalda regeringen med Ulf Kristersson som statsminister eller är det Jimmie Åkesson och SD genom det i Tidöavtalet inrättade samordningskansliet?

På område efter område växer konflikterna. Samtidigt som allt fler av statsråden drar på sig kritik börjar samarbete med SD drabbas av fler sprickor. Ulf Kristerssons och utrikesminister Tobias Billströms taffliga hantering av Natofrågan, Ebba Buschs lögner och bristande förmåga att hantera elstödet och Johan Pehrsons tydligt empatilösa känsla för de arbetslösas villkor är sorgliga exempel på regeringens oförmåga. Liberalen Johan Pehrsons uttalande om at det är ”fett att vara arbetslös” saknar motstycke. Bland Sverigedemokraterna stiger irritationen över att regeringen inte går tillräckligt snabbt fram med den politik de menar att Tidöavtalet dikterar.

Klart står att listan över fördröjda politiska beslut börjar bli besvärande för Ulf Kristersson och för lång för en åtålig Jimmie Åkesson och SD. Flera av de stora ”paradigmskiften” som skissades i Tidöavtalet har i takt med stigande oenighet försvunnit ner i nya utredningar. Konflikterna kring miljö- och klimat, på kulturområdet och kring migrationsbeslut inom EU ligger som öppna sår. I delar av kriminalpolitiken finns också stora slitningar såväl inom regeringen som mellan regeringen och SD.

Bland det SD och Jimmie Åkesson lyft fram som tydligt skrivet i Tidöavtalet och som regeringen inte vill följa finns den så kallade reduktionsplikten – inblandning av biobränsle i bensin och diesel. Den ska, enligt Tidöavtalet, ligga på EU:s lägsta nivå. Och när EU inte alls har satt någon sådan ser SD det som naturligt att inblandningen ska vara noll. Att det skulle innebära ökade utsläpp av koldioxid och att Sverige missar det uppsatta klimatmålet bekymrar inte alls Sverigedemokraterna.

Som ett slags andra ”regering” har Sverigedemokraterna steg för steg ökat pressen på Ulf Kristersson och den moderatstyrda regeringen. Så har Mattias Karlsson – riksdagsman och SD:s ideolog – med hänvisning till Tidöavtalet sagt att SD bör bryta sin samverkan i regeringen om Sverige inte gör allt man kan för att stoppa EU:s migrationspakt. Inte heller Jimmie Åkesson är – om Tidöavtalet inte följs – främmande för att lämna sitt samarbete med regeringen. I en intervju i DN förklarar han att han ser det som naturligt att Sverigedemokraterna har den makt det tillkommer landets näst största parti. Med en vidgad spricka skulle Sverige kunna tvingas in i en ny regeringskris. Åkessons mål är att leda landet efter nästa val.

De frågor som ligger kvar obesvarade är hur länge Johan Pehrson och Liberalerna kan vara kvar i en regering som börjar föra en från SD dikterad kulturpolitik? Är Ebba Busch och hennes väljare beredda att acceptera att det blir en överprövning av deras energipolitik från ett parti där ledaren menar att satsningarna på vindkraft borde skrotas helt? Trots att näringslivsledare säger motsatsen. Så hur länge är de två krympande småpartierna villiga att sitta kvar i en svag högerregering, beroende av och rätt långt de facto styrd av ett parti med företrädare som hyllat och har Orbáns Ungern som ett ideal? Om regeringen håller hela mandatperioden återstår att se.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Jaan Ungerson, diplomerad omvärldsanalytiker