Inte minst sedan i slutet av 1970-talet när en reaktor vid kärnkraftverket Three Mile Island nära Harrisburg i USA stod inför kanten av en härdsmälta kluvades det (väst)tyska samhället av en hård och dramatisk kamp om denna energikälla.

Mest känd är förmodligen inbördeskrigsliknande sammandrabbningar mellan statsmakten och anti-atomkraftsrörelsen mot en planerad upparbetningsfabrik i Wackersdorf (Bayern) samt reaktoranläggningen Brokdorf i den nordtyska delstaten Schleswig-Holstein.

De faktiska haverierna i Tjernobyl och Fukushima inledde sedan en process som så småningom banade vägen till en bredare politisk konsensus i vars spår kärnkraften numera kommer att avvecklas för gott i Tyskland.

Tunga beslutsfattare i det avseendet var både den av SPD-kansler Gerhard Schröder ledda röd-gröna regeringen (1998-2005) och Angela Merkels kristligt-liberala koalition (2009-2013).

Försörjningskris?

Visserligen har uranklyvningen för de sista tre tyska atomkraftverken stoppats men likväl fortsätter en kontrovers med nygamla visioner.

Inom oppositionspartierna CDU/CSU pläderas numera för en omvärdering av det senaste avvecklingsbeslutet. Liksom regeringspartiet FDP anser man att det närmast är oansvarigt att inte tillvarata den elproduktion som de nu stängda aggregaten kan erbjuda.

”Vi är på väg till en energiförjningskris” och att i det läget avstå från elproduktionskapacitet är ”fullständigt absurt”, hävdar i alla fall CDU-ledaren Friedrich Merz i en intervju med radiokanalen Deutschlandfunk.

Dessutom hörs röster inom kristdemokratiska delstatsorganisationer att Tyskland med hänsyn till klimatet även framöver borde satsa på investeringar för nya moderna kärnkraftverk.

Motsvarande åsikter backas även upp av färska oppinionsmätningar. Enligt Deutschlandtrend som publiceras av teve-bolaget ARD anser aktuellt 59 procent av tyskarna att avvecklingsbeslutet är fel medan 34 procent ger sitt stöd till den åtgärden.

Till faktaläget hör att de senast nedlaggda aggregaten stod för drygt sex procent av den tyska elproduktionen som nu måste ersättas med antingen förnybara energikällor eller fossil produktion från kol- och/eller gaskraftverk.

SPD-kansler Olaf Scholz skissade häromveckan upp en målsättning om att Tysklands energiförsörjning fram till 2030 ska till 80 procent bestå av förnybar produktion.

För att komma ditt behövs det enligt experterna ett byggprogram med fyra till fem nya vindkvarnar per dag samt en storskalig installation av solpaneler i landet.

Kruxet är att Scholz ambitioner ofta har sina gränser i sydtyska delstaters tröga attityder att medverka i regeringskoalitonens planer.

Ytterligare en hämsko bildar den långvariga och sega utbyggnaden av strömledningarnas infrastruktur från det vindkraftstäta norra Tyskland söderut mot t ex Bayern.

Bristen på kompetenta förslag och med skolad arbetskraft bör tillfogas på listan med olösta problem.

Till och med trafikljuskoalitionens expertgrupp ”klimatrådet” betvivlar i ett färskt utlåtande att regeringen kommer att infria de färska avsiktsförklaringarna fram till 2030.

Andra modeller

I den mediala debatten hänvisas gång på gång även till att Tysklands energipolitiska väg närmast är ett undantag inom EU. Många grannländer satsar i skuggan av klimathotet och de bortfallna gasleveranserna från Ryssland istället på en lösning med nya kärnkraftverk.

Man jämför då t ex med Frankrikes energibas på 56 reaktorer samt utbyggnadsplaner med sju nya aggregat.

Till helhetsbilden hör dock att många franska atomkraftverk är föråldrade (20 f n avstängda) och dyra i drift. Dessutom innebär den redan befintliga klimatkrisen att landet västerom Rhenfloden drabbas av torka och vattenbrist för att kyla ned värmen från uranklyvningen.

Att ett (förhoppningsvis) hållbart slutlager för radiokativt avfall inte kommer att bli klar förrän 2035 kan också ingå i bedömningen om kvarvarande ”strålande risker”.

”Atomkraft till varje pris”, löd under innevarande vecka en rubrik på ledarsidan i Tysklands största kvalitetstidning Süddeutsche Zeitung.

I artikeln vände skribenten sin blick norrut till Finland där man samma dag som de tyska aggregaten avstängdes kopplade Olkiluoto 3 in på nätet för att försörja konsumenter med kärnkraftsproducerad el.

Tveklöst har bygghistorien av den reaktorn sina speciella drag, men till slut lär enligt författaren t o m de finländska gröna ha accepterat den energimodellen.

I tidningens analys ingår även att informera läsarna om en markant skillnad till tyska förhållanden. Medan Finland har ett färdigt slutlager i urberget lagras det tyska radioaktiva avfallet fortfarande för det mesta i överjordiska s k Castor-behållare eller provisoriska depåer.

Vidare bör det tilläggas, att motståndet mot atomkraft utgör en substantiell del av den gröna politiska identiteten i förbundsrepubliken. I det avseendet är partiet knappast kompromissbenäget och kommer således knappast att ifrågasätta regeringens gällande beslutsläge.