Medan solen sken över Helsingfors, söndagen den 8 mars i år, marscherade några vänner och jag för de kuvade kvinnorna i Afghanistan. På våra banderoller stod det ”Set Afghan Women Free!”, ”Let Afghan Women sing!”, ”Let Afghan Girls Study”. I samma tåg gick några iranska kvinnor med sina flaggor med lejonet på.

Fick vi någon respons? Nja. Kvinnorna på järnvägstorget var mest upptagna med sina egna agendor. Men flera kom till banderollerna och tog några foton. På så vis spreds budskapet. Ett plakat, som fångade mitt intresse, hade den fyndiga texten ”A woman is somebody, not some body” dvs en kvinna är Någon, inte nå´n kropp.

Massmedia lyste med sin frånvaro; åtminstone såg jag inte till några. Under förra årets marsch blev jag intervjuad av TV-Nytt — tyvärr blev jag i nyhetssändningen utkonkurrerad av en president och en europaparlamentariker, båda kvinnor!

En tittare, som såg de finska TV-nyheterna den 8 mars i år, noterade att en lång transperson med sin flagga filmades, men inte våra banderoller, trots att personen i fråga stod alldeles bredvid oss. Det är genom massmedia som budskapet om de afghanska kvinnornas situation kan spridas lite längre – om redaktörerna så vill.

Innan marschen började stod några tusen kvinnor, många i färggranna kläder, och lyssnade till olika tal främst på finska. Bredvid podiet stod jag med en banderoll. Men jag förstod inte något av talen. Fast jag blev glad över att se en ung afghansk tjej som på felfri finska kunde berätta om de afghanska kvinnornas oerhört svåra situation. Men övriga talares uppfattningar delar jag nödvändigtvis inte. Men mitt i mångfalden lyfte vi i alla fall fram de afghanska kvinnornas situation genom våra banderoller.

Från arrangörernas podium lånade man de iranska kvinnornas slogan: Zan, Zendegi, Azadi, dvs Kvinna, Liv, Frihet. När det gäller Afghanistan hör vi ofta om kvinnornas utsatta situation. Det senaste är att de talibanska myndigheterna stiftat en lag om att en äkta make kan få slå sin hustru hur mycket som helst bara han inte vållar ett öppet sår eller bryter hennes ben! Dessutom har man stiftat lagar som indelar människorna i grupper; de längst ner i hierarkin kallas slavar — helt chockerande och ofattbart!!!

Här och där, bland en mångfald av kvinnor och ideologier, skymtade regnbågsfolket. Några flickor delade ut lappar med ett upprop till Finlands regering att godkänna ett tredje kön. Man kan fråga sig vad detta har att göra i en opinionsyttring för kvinnors rättigheter … Efteråt fick jag höra vad de olika talen innehåll. Det verkar lite som om hbtq+ ideologin inte bara kapat de iranska kvinnornas slogan, utan hela marschen. Eftersom denna kvinnodag är internationell borde man rimligtvis också lyfta fram hur kvinnor har det i andra länder.

Jag anser att de afghanska och iranska kvinnornas prekära situation inte ens kan talas om på samma dag, som när man tänker på finländska kvinnors privilegier och rättigheter. Vi, som marscherade i kvinnotåget under de afghanska banderollerna, protesterade mot det kvinnoförtryck som finns i Afghanistan och Iran. Vi gick för de afghanska och iranska kvinnornas mänskliga rättigheter. Men kanske gick vi i fel tåg?

Jan Tunér