Efter några välkomstord av Osku Pajamäki påminde partisekreteraren Antton Rönnholm i sitt öppningsanförande om att århundradet som följde inbördeskriget har varit helt annorlunda för Finland än hur 1918 var. Medan en del rödgardister blev kommunister, påminde Rönnholm om att hans farfar Armas Rönnholm valde demokratiska metoder efter 1918 just därför att han hade upplevt våldet som fel sätt att påverka i samhället.

Antton Rönnholm påpekade vidare i sitt tal att seminariet handlade om hur demokratin byggdes och försvarades efter inbördeskriget. Mot slutet av talet använde han den röda lyktan som tändes vid Folkets hus 1918 i en liknelse om socialdemokratins uppgift i dag. I stället för att tända lyktor i torn gäller det att tända ljus i finländarnas hjärtan, varken i röda eller blåvita färger utan i alla regnbågens färger.

Professor Pauli Kettunen utgick i sitt anförande om SDP:s partikongress i december 1918. Han betonade Väinö Tanners roll inom partiet efter inbördeskriget och påpekade vikten av att man drog en klar skiljelinje mellan socialdemokratin och kommunismen. Dessutom var man beredd på att samarbeta med liberala politiker på den borgerliga sidan inom den politiska centern.

Agrarförbundet kom till sist att bli en viktig bundsförvant och rödmyllesamarbetet som inleddes 1937 innebar att den borgerliga sidan hade splittrats på ett sätt som möjliggjorde ett blocköverskridande samarbete i regeringsställning. Trots att man hade varit på olika sidor av inbördeskriget, gick det att acceptera att folkrörelserna i regeringen representerade olika delar av folket snarare än att ett parti ensamt skulle ha representerat hela folket.

Universitetslektor Jenni Karimäki lyfte fram Framstegspartiets roll i rödmyllesamarbetet och överhuvudtaget som en samarbetspartner åt SDP. Agrarförbundet, Framstegspartiet och SDP bildade tillsammans en treenighet som förstärkte demokratin i Finland. Ur Framstegspartiets synvinkel gällde det att motarbeta antidemokratiska krafter både på vänster- och högerkanten. K.J. Ståhlberg spelade en central roll som landets första president och den första långvariga regeringen i det självständiga Finland som leddes av T.M. Kivimäki åtnjöt tidvis stöd av SDP som var i oppositionsställning. Just under Kivimäkis regeringstid tog Samlingspartiet avstånd från ytterhögern, något som Karimäki anser att SDP:s stöd till regeringen bidrog till.

Professor Maria Lähteenmäki lyfte fram de vänstersinnade kvinnornas roll i demokratisträvanden i Finland både före och efter 1918. Det har ibland talats om de avrättade kvinnorna som tagit till vapen i inbördeskriget men man glömmer ofta att just många kvinnor hade bidragit starkt till samhällsfreden och demokratin.

Arbetarkvinnorna hade sagt bestämt nej till revolution både 1905 och 1917. Nio kvinnor av arbetarklass valdes till enkammarlantdagen 1907 där de fick påverka samhällsutvecklingen med fredliga medel. Två kvinnor var med i den röda regeringen under inbördeskriget 1918 men Lähteenmäki ville betona vikten av alla de kvinnor som gjorde sitt som arbetarrörelsens politiska representanter för jämställdhet och fred med hjälp av reformer snarare än revolution. Efter inbördeskriget var det mycket glest när det gällde kvinnor i den socialdemokratiska partitoppen men i riksdagsgruppen syntes kvinnorna under mellankrigstiden.

Docent Mikko Majander talade om det stormiga 1940-talet och hur demokratin överlevde hotet av ett kommunistiskt maktövertagande under efterkrigstidens första år. K.A. Fagerholm var en av de centrala aktörerna i spetsen av en socialdemokratisk minoritetsregering i slutet av årtiondet. Av största vikt för demokratins överlevnad var socialdemokraternas mobilisering på arbetsplatserna och segern i den interna maktkampen inom arbetarrörelsen.

Även krigsansvarighetsprocessen hade kommit att motverka sitt syfte med det resultatet att kommunisterna isolerades från andra partier. Kontrollkommissionens ordförande Andrej Zjdanov hade ur sitt sovjetiska perspektiv kallat högersossar arbetarrörelsens värsta fiender. Sovjetunionen hade gärna sett flera socialdemokrater gå samman med kommunisterna men i stället förblev arbetarrörelsen i första hand i antikommunistiska händer. Till detta ändamål bidrog även amerikansk finansiering.

Professor Vesa Vares talade om samarbetet mellan SDP och Samlingspartiet. Trots att partierna inte rymdes i samma regering genast efter andra världskriget, kom Fagerholm ändå att överraskas av stödet från högerhåll. Samlingspartisterna insåg att de inte kunde ta upp kampen mot kommunismen på arbetsplatserna för att samlingspartistiska herrar skulle ha blivit utskrattade. SDP var annars också en större och starkare aktör på den politiska kartan på den tiden och utan socialdemokrater skulle Finland inte ha kunnat undvika kommunismen, var bedömningen i samlingspartistiska kretsar. De behövde ändå SDP på ett helt annat sätt än vad som gällde tvärtom. För SDP var det politiskt lättare att komma överens med Agrarförbundet.

Samtiden och framtiden

Under seminariets andra del diskuterades framtidsutsikterna. Erkki Liikanen och Mikkel Näkkäläjärvi hade en varm diskussion om samarbetet mellan generationerna. De talade om hotet från nazismen, extremhögern och om hur rättsstaten försvagas i olika EU-länder. Näkkäläjärvi frågade Liikanen hur det hade varit att vara ung politiker på 1970-talet och Liikanen svarade att de unga behöver stöd från andra unga. Ett speciellt hot mot samhällsfreden är utslagningen bland de unga som framför allt måste motarbetas i fortsättningen.

Seminariet avslutades med en framtidspanel som bestod av Tuulia Pitkänen, Antton Rönnholm och Mikko Koskinen. Pitkänen betonade att demokratin inte växer ur marknadsekonomin utan det finns snarare en trend i vår tid att kapitalistiska stormakter motverkar de demokratiska rättigheterna. Rönnholm hänvisade lite skämtsamt men ändå med ett underliggande allvar till Karl Marx tes om hur den ekonomiska basen definierar den politiska överbyggnaden. Koskinen hänvisade till hotet från populisterna och såg mycket sådant i vår tid som påminner om 1930-talet. Ett problem som är specifikt för vår tid är underhållnings- och konsumtionskulturen som hela tiden vetter mot enklare innehåll. Ändå är de stora problemen som klimatförändringen komplexa och kräver mångsidigt tänkande för att lösas.

De sociala mediernas roll dryftades länge i diskussionen och Koskinen påpekade hur viktigt det är för unga att bli till kritiska konsumenter. Bildningens och den digitala läskunnighetens roll ansågs vara central för huruvida demokratin kommer att överleva i fortsättningen. Pitkänen betonade att under de följande hundra åren kommer kunskapsrelaterade mål att vara centrala för socialdemokratin.

Det kom många frågor och kommentarer från publiken. Ett par viktiga poänger kom från borgåbon Olli Ojala som nämnde att okunnigheten alltid hade varit något SDP har kämpat emot. Framför allt lyfte han fram behovet av ett nytt miljöpolitiskt program som nyckeln till hur SDP kan komma framtiden till mötes.

Topi Lappalainen