Rysslands invasion av Ukraina har ytterligare försvårat läget då priserna på såväl mat som bränsle stigit, båda viktiga importvaror för Jemen. WFP:s egna siffror bekräftar de beräkningar de gjorde i slutet av februari. I maj nåddes 7,4 miljoner människor i Jemen av WFP:s hjälp.

FN bedömer att situationen i Jemen är den allvarligaste pågående humanitära katastrofen. Det nuvarande läget beror till stor del på det inbördeskrig och utländska interventioner som plågat landet sedan 2014. Enligt FN:s beräkningar beror cirka hälften av de 233 000 bekräftade dödsfall sedan 2015 på indirekta orsaker såsom undernäring och sjukdom.

Jemens problem började dock inte 2014, utan området har varit bricka i stormakternas spel åtminstone sedan 1800-talet. Jemen är strategiskt placerat vid Röda havets mynning och blir således en viktig plats för att kunna säkra tillgången till Suezkanalen. Landet är också förhållandevis rikt på naturresurser, varav många har förblivit outnyttjade.

Storbritannien var den dominerande makten fram till kalla kriget

Brittiska Ostindiska Kompaniet var den första västerländska aktören som etablerade sig i Jemen 1839. Britterna var inbjudna av den lokale härskaren i Aden som ett svar på det Osmanska rikets expansion på den arabiska halvön. Under den här tiden styrdes den arabiska halvön av ett stort antal lokala härskare, och många allierade sig med diverse mäktigare stater i syfte att skydda sina egna intressen. Värt att nämna är att det fanns en betydande diaspora av köpmän från arabiska halvön etablerade kring Indiska oceanen som besatte både inflytande och välstånd.

Efter att Suezkanalen blivit färdig 1859 kom områdets strategiska vikt att ytterligare öka för Storbritannien, som också var den starkaste makten i området. Det brittiska imperiet gav också sitt stöd till både den andra och nuvarande tredje saudiska statsbildningen. Storbritannien har vid flera tillfällen använt Saudiarabien som ett vapen mot sina motståndare på arabiska halvön. Saudiarabien har sedan 2015 varit ledande i interventionen i Jemen, där man urskillningslöst bombat civil infrastruktur, inte olikt från vad Ryssland nu gör i Ukraina.

Britternas mest långlivade rival i Jemen kom att bli imam Yahya som genom en rad allianser med lokala härskare lyckades skapa sig en maktbas i de norra och mellersta delarna av Jemen. Aden i södra delen av Jemen var ett brittiskt protektorat. Yahya kom att sitta vid makten mellan 1918 och 1948. Yahya skulle visa sig vara skicklig då han beblandade sig med utländska diplomater. Under 1920-talet lyckades han komma överens om avtal med både USA och Italien, vilket omöjliggjorde brittiska försök att isolera honom. Att Yahyas territorium dessutom visade sig innehålla både olja och mineraler gav honom ytterligare ett ess i rockärmen. Britterna var dessutom tvungna att försöka hålla sig på god fot med den jemenitiska diaspora som var verksam i olika delar av deras imperium. Efter en kort gränskonflikt mellan Yahya och Saudiarabien 1934 slöts ett avtal som gav grupper som levde i gränsområdena rörelsefrihet över gränsen. Denna rörelsefrihet begränsades inte förrän 2000, vilket skulle visa sig få ödesdigra konsekvenser, vilket jag återkommer till.

Yahya lät sig inte fotograferas. Man fick inte heller teckna honom i hans närvaro, så teckningen lär vara ur minnet. (Wikimedia Commons)

Amerikansk dominans efter andra världskriget

Trots brittiska försök att vidareutveckla sitt inflytande i Mellanöstern efter andra världskriget var imperiet inte vad det en gång varit. Nu var det istället amerikanerna som stärkte sitt inflytande i området, till stor del på Storbritanniens bekostnad. Amerikanerna föredrog att ha Yahya som en partner som kunde ge amerikanska företag tillgång till landets naturresurser.

Storbritannien fick till slut nog av Yahya och iscensatte en kupp mot honom 1948. Den brittiska marionett som ersatte honom klarade endast av att hålla sig vid makten i 24 dagar innan Ahmad, en av Yahyas söner störtade honom. Ahmad fortsatte huvudsakligen i sin fars fotspår och etablerade relationer med bland annat Sovjetunionen, Kina och Jugoslavien.

Som tidigare nämnts var Yahya en skicklig diplomat och amerikanska företag hade inte lyckats få till stånd sådana lukrativa kontrakt som de kanske hoppats på. Priset för Jemens självständighet var att befolkningen förblev relativt fattig och utländska investeringar i landet var förhållandevis små. Det existerade också en viss fruktan bland det jemenitiska ledarskapet att Saudiarabien skulle användas som en proxy för att anfalla landet om man spjärnade emot allt för mycket.

Mycket riktigt iscensatte USA och Saudiarabien en misslyckad kupp mot Ahmad 1955. Efter 1952 hade dessutom Egypten blivit betydande regional aktör som gav sitt stöd till Ahmad.

Mot slutet av 1950-talet och början av 1960-talet hade dock relationerna till de flesta aktörer svalnat. USA:s aggressiva försök att stärka sina företags möjligheter i området hade skapat en stark misstro mot västmakterna. Sovjetunionens ateism togs inte heller väl emot i Jemen och Egyptens panarabism sågs huvudsakligen som en illa förklädd form av imperialism. Ahmad utsattes dessutom för en kupp 1959 och en till 1962, varefter Arabrepubliken Jemen utropades och ett inbördeskrig mellan republikaner och monarkister pågick fram till 1970.

Ahmad bin Yahya var kung i Jemen mellan 1948 och 1962. (Wikimedia Commons)

Moderniseringen och globaliseringen får fotfäste

Efter 1962 klev Egypten åter in som moderniseringens vägvisare och byggde till stor del upp en modern byråkrati i Jemen tillsammans med FN. Egypten sände också tusentals soldater till Jemen för att understödja den republikanska sidan i kriget. Ungefär samtidigt inleddes ett uppror i södra delarna av Jemen som fortfarande var ett brittiskt protektorat. Sydjemen förklarade självständighet 1967 och togs över av socialistiska krafter 1969.

Då Egypten slutligen drog sig tillbaka från Jemen 1967 visade det sig att egyptierna hade överfört stora delar av Jemens välstånd till Egypten. Jemen var kvar med tomma valutareserver, förstörd infrastruktur, skulder, inbördeskrig och en annalkande svält. Republiken lyckades dock överleva och dess nya ledarskap fortsatte i samma fotspår som tidigare med att försöka modernisera landet. Det nya styret var också pådrivande i en urbaniseringsprocess.

Befolkningen på landsbygden var i stort sett självförsörjande och berördes inte i stor utsträckning av statens moderniseringsprojekt. Republikens styre avsattes i en kupp 1974, och de nya makthavarna riktade också sin fokus mot landsbygden. Det nya styret etablerade så kallade Local Development Associations (LDA) som verkade utanför internationella och formella institutioner. LDA:s visade sig vara framgångsrika då de ökade välståndet på landsbygdens samtidigt som det utländska inflytandet över Jemen minskade.

Framgången var uppenbar i internationella intressens ögon och Jemen upplevde ännu en kupp 1977. Ali Abdullah Saleh tog makten och skulle komma att inneha den fram till årsskiftet 2011-2012. Saleh var välvilligt inställd till internationella utvecklingsprogram. På landsbygden etablerades stora marknader dit det var effektivt att transportera billiga importerade livsmedel. De lokala bönderna uppmuntrades istället att odla grödor för export. Salehs reformer minskade naturligtvis landsbygdens och landets grad av självförsörjning. Det nya jordbruket krävde dessutom utländska maskiner och kunnande, vilket stormakterna var mer än villiga att erbjuda. En effektivisering av jordbruket ökade också på landets urbanisering.

Jemen enas

Jemen enades slutligen under Salehs styre 1990 efter att styret i det socialistiska Sydjemen insåg sin sårbarhet under Sovjetunionens tillbakagång under 1980-talet. Stora oljefyndigheter hade dessutom upptäckts i Sydjemen under 1980-talet, stora delar var förvisso belägna i bebodda områden. Lagändringar och andra mindre ärliga metoder användes för att komma åt oljefyndigheterna, vilket föga förvånande har lett till återkommande våldsamheter.

Under första gulfkriget utvisades cirka en miljon jemenitiska gästarbetare från gulfstaterna. Många av dem tog med sig hem religiösa influenser från teokratierna runt Persiska viken och kom att utgöra en viktig del i den framväxande islamistiska rörelse som skulle komma att utmana Salehs styre.

Huthi-rebellernas födelse och det moderna inbördeskriget

Huthi-rebellerna är idag bekanta för de flesta som i någon mån följt nyhetsrapporteringen om Jemen. Huthi-rebellerna grundades av Husayn Al-Houthi som svar på de begränsningar som infördes i rörelsefriheten över gränsen mellan Jemen och Saudiarabien 2000. Rebellerna klassades snabbt som terrorister, men anklagelser om association till dem användes också för att röja rivaler ur vägen.

Ali Abdullah Saleh med USA:s president George W. Bush i Vita huset 2007. Saleh störtades 2012 i efterdyningarna av arabiska våren 2011. (Wikimedia Commons)

Saleh förlorade slutligen makten 2012 då arabiska våren, stridigheter mot rebellerna och finanskrisens effekter sammanstrålade. Salehs vice president Abdrabbu Mansur Hadi valdes till ny president 2012. Hadi drog omedelbart in Jemen i Världshandelsorganisationen och började genomför ekonomiska liberaliseringar. I samband med Hadis politik förlorade många jemeniter sina jobb, och Huthi-rebellerna kom mer och mer att framstå som den enda riktiga oppositionen. Rebellerna lyckades inta huvudstaden Sanaa 2014. Hadi placerades inledningsvis i husarrest, men lyckades fly till Saudiarabien.

I mars inledde en koalition ledd av Saudiarabien en intervention mot rebellerna. Interventionen fick indirekt stöd av USA. Saudiarabien meddelade redan en månad senare att interventionen är avslutad, men man fortsätter ändå utföra flygräder i Jemen.

I samband med interventionen infördes också en blockad mot Jemen. Det har flera gånger hänt att fartyg med humanitärt bistånd nekats inträde till Jemen. Blockaden har bidragit till den katastrofala svälten då Jemens livsmedelsproduktion till stor del utlokaliserades under Salehs regim. Saudiarabiens flyganfall har dessutom otaliga gånger riktats mot civil infrastruktur såsom sjukhus, skolor, vattenpumpar vilket ytterligare förvärrat den humanitära katastrof landet befinner sig i.

Trots att inbördeskriget och den saudiledda interventionen är de utlösande faktorerna för den nuvarande krisen har förhållandena som gjort krisen så allvarlig som den är skapats långt tidigare. Kontroll över Jemen slets efter en långvarig kamp ur jemeniternas händer då Saleh tog makten och drastiskt försvagade landets självförsörjningsgrad. I dag är Jemen isolerat från den omvärld det gjorts beroende av och befolkningen betalar ett högt pris.

Conny Westerlund