Det är i korthet utfallet av den nya svenska högerregeringens första budget. Samtidigt kan konstateras att regeringen Kristersson tydligen lärt sig och dragit vissa dyrbara lärdomar av det katastrofala budgetmisslyckandet för Liz Truss kortvariga brittiska Toryregering. Främst då för att man nu avstått från sina i valrörelsen utlovade, stora och fördelningspolitiskt oerhört skeva och ofinansierade skattesänkningar. Något som – om de genomförts nu i budgeten – bara skulle drivit på den redan rekordhöga inflationen ännu mer. Så bra ändå att regeringen Kristersson nu inte genomför sitt vidlyftiga skattelöfte. Samtidigt är det ett av många exempel på brutna vallöften.

Ett annat och säkerligen ett ännu mer impopulärt budgetbesked med tanke på högersidans väljare är den uteblivna, utlovade sänkningen av bensinpriset med 6 kr litern (blir bara 14 öre) vid pump och med bara 41 öre litern för dieseln mot i valrörelsen utlovade sänkning på 10 kr litern. Något som drar på rejäl ilska och besvikelse hos många högerväljare, särskilt så på landsbygden. Ett övertydligt exempel på ansvarslös löftespolitik och som bryts direkt så fort valet är vunnet. Och inte heller utan konsekvenser för demokratin och politikerns trovärdighet. Eller om man så vill: vinna val till varje pris och lova runt men sedan lova tunt när valet väl är vunnet.

Det kom också som en rejäl kalldusch när regeringen med omedelbar verkan helt tar bort skattesubventionen för inköp av elbilar. Det kom utan någon som helst förvarning och möter kritik från bland annat miljövänner och även bilindustrin. Motsatsen till överblickbara och stabila spelregler över tid.

Ett annat brutet vallöfte som regeringen Kristersson nu inte genomför är att det nu inte blir någon sänkning av skatten på investeringssparkonton (ISK). Men fördelningspolitiskt är det dock bra. Främst för att det i huvudsak skulle gynnat mer förmögna grupper men också för att det över huvud taget inte finns skäl att sänka uttaget av skatt på kapital. Beskattning på kapitalinkomster borde snarare skärpas så att de välbärgade bidrar mer till vår gemensamma välfärd och minska de idag överstora förmögenhetsklyftorna i Sverige.

Bland ledande svenska ekonomer, såsom den seniore ekonomiprofessorn Lars Calmfors, säger man: det är ett demokratiskt problem att partier i en valrörelse förespeglar väljarna olika ting som sedan faktiskt inte går att genomföra. Det är särskilt tydligt nu hösten 2022 vad gäller högerpartiernas löften om stora sänkningar av bensinskatten och om ett tak för energipriserna de facto drog många väljare till Sverigedemokraterna, SD och Moderaterna, M. Just det här avgjorde sannolikt det mycket jämna svenska riksdagsvalet med tanke på att marginalen mellan de fyra regeringspartierna och de fyra oppositionspartierna bara var 46 296 röster. Det motsvarar 0,7 procent av samtliga avgivna röster, ingen stor segermarginal alls i senaste riksdagsvalet.

Här finns det skäl att påminna om vad Liberalernas partiledare Johan Pehrson sade när valet var över: ”Man säger en sak före valet, sen blir det val och sen säger man en annan sak efter valet.” Johan Pehrson-doktrinen säger allt.

Visst, vallöften både kan, men ibland också måste, det vara motiverat att bryta någon gång. Men det gäller då i mycket speciella situationer när någonting helt oväntat inträffat och helt förändrat förutsättningarna för den ekonomiska politiken. Men det är något helt annat – och i grunden ohederligt – att göra det därför att man faktiskt visste att löftena var omöjliga och ogenomförbara redan från början. Sånt beteende är djupt förtroendeskadligt för det demokratiska systemet och sänker valdeltagandet i framtida val.

Det är i det sammanhanget bara en begränsat förmildrande omständighet om ogenomförbara vallöften ställts ut för att man faktiskt inte begrep bättre eller, än värre, helt struntade att räkna ut vilka negativa budgeteffekter löftenas genomförande de facto skulle få. Och än mera cyniskt populistiskt är det om ogenomförbara vallöften utlovas bara för frestelsen att vilja locka nya väljare som låter sig “luras” för sakligt sett grovt agnade vallöften.

En sak är dock klar: regeringen Kristersson har börjat illa och redan hunnit bryta många tunga vallöften. Det har att redan lett till betydande medborgarmissnöje och riskerar att sätta en skakig grund för Kristersson-regeringens fortsatta styre. Och alldeles särskilt så inom regeringens svagaste kort – Liberalerna- men troligen också inom det högerpopulistiska stödpartiet SD utanför regeringen.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare